Vi förväntade oss ett arkadbetonat fotbollsspel i anime-skrud. En av dessa förväntningar slog in.

I ett spelklimat där EA Sports FIFA-franchise och Konamis allt mer sargade PES (eFootball) fortfarande kämpar på om fansen, så var det kul att få fotboll från ett helt oväntat håll. Japanska Tamsoft är mest kända för sina “anime-erotiska” alster men ger via Bandai Namco nu ut ett starkt anime-betonat, väldigt japanskt fotbollsspel med tillhörande utrop, visuella smällkarameller och celshading-grafik (som vi älskar). Men Captain Tsubasa: Rise of New Champions var inte alls vad vi förväntade oss…

Snyggt, men ekande tomt. Foto: Bandai Namco

Du iklär dig rollen som Captain Tsubasa, en androgyn yngling med drömmar om att bli världens bästa fotbollsspelare (ja, lite som The Journey i FIFA alltså, fast på japanska). Långa sekvenser av anime-dramatik, vänner och ovänner, utspelas (allt kan hoppas över, tack och lov) och sen bjuds vi ett fotbollsspel som vi inte riktigt blir kloka på. Man har en slags kontroll, men ändå inte. Figurerna verkar leva egna liv, alla regler är kastade ut genom fönstret (överfall bakifrån? Jajemän, till och med uppmuntrat!) – men off-side-regeln är kvar! Du ska dribbla och passa dig förbi motståndarna med rätt knapptryck vid rätt tillfälle, och helst låta Tsubasa själv gå på alla avslut på mål. Ju fler, hårda skott du bränner av mot målvakten, desto mer mals dennes energi ner och han släpper till slut igenom den “brinnande bollen” som han, bokstavligen, får emot sig…

Vad händer här? Foto: Bandai Namco

Vart ska man börja? Det mesta med Captain Tsubasa är ett spelmekansikt haveri. Du kontrollerar “alla” medspelare på plan och kan växla mellan dem, som brukligt. I teorin. I praktiken är detta mer av ett rent turspel, spelarna ser inte bara väldigt liknande ut (med få undantag) – det är orimligt svårt att få kontroll på rätt spelare, den närmast bollen som ska försvara. Hela spelet har en enorm ryckighet och löper fram stötvis på något sätt, i flera fall kändes det som en snyggt ritat QTE-spel (Quick time event, rätt knapp i rätt stund) som man lirade. Det är en slags fotboll, men det handlar mer om att bygga upp energistaplar och aktivera super-attacker och super-försvar än att faktiskt ha strategi och teknisk skicklighet med kontrollen. Har du full stapel kan du bränna av skott från halva planen som går in (genom en sedvanligt över-pumpad Dragonball-anime-sekvens, som även den snart blir tröttsam). Om inte, är det ren tur om du lyckas peta in något mål då och då från nära håll.

Det kunde blivit så bra, om man bara gjort det till äkta arkadfotboll. Foto: Bandai Namco

Det mest frustrerande med Captain Tsubasa är att det varken är hackat eller malet. Det är ingen fotbolls-simulator á la FIFA / PES. Och det är helt OK, det förväntade vi oss inte heller. Men det är heller inget galet, skönt arkad-fotboll med massa adrenalin och inga regler, något vi också kan älska. Vi kan damma av den gamla Xbox:en bara för att köra några matcher i Acclaims galna NHL / NFL Blitz med brinnande figurer, som skjuter eld och gör varandra platta. Men här finns bara en stram ram som ger intrycket av att det är ett fritt, celshade:at arkadfotboll – när det egentligen är något helt annat.

Captain Tsubasa: Rise of New Champions blir därför en alltför udda fågel. Kanske är det en kulturell nischprodukt, och fel förväntningar på vad spelet skulle (gav intryck) av att vara (även om japaner skapat några av världens bästa, bredaste och mest älskade spel genom tiderna)? Kanske är det helt enkelt bara en animerad, japansk ungdoms-serietidning som skohornat in lite fotboll för att bli ett “spel”? Oavsett vad intentionen är, så är det inte roligt. Bara frustrerande.