Recension: Black Widow

I en förort i USA växer två, till synes helt vanliga, systrar upp med sina två till synes helt vanliga föräldrar. En kväll så får de lämna huset hals över huvud och landar efter en hel del uppståndelse på Cuba. Det visar sig snart att de egentligen är ryska spioner, som levt under täckmantel. En av systrarna är den numera världsberömda Avengern Black Widow (aka Natasha Romanoff) (Scarlett Johansson) och hennes – tills nu hemliga – syster Yelena (Florence Pugh) har inte setts sen de skildes åt efter flytten från USA. En gemensam fiende får dem att slå sig ihop och finna den som bär ansvaret till varför deras liv har varit förstört sen dag ett. Ett uppdrag som får många ting att komma upp till ytan.

Black Widow utspelar sig direkt efter Captain America: Civil War, så med andra ord flera år innan händelserna i Avengers: Endgame. På så vis är det väl förklarat varför hon är helt ensam. Vi som publik har ju mer eller mindre blivit bortskämda med att de andra Avengers-figurerna dyker upp lite här och var i varandras filmer. Så är inte fallet i Black Widow. Det gör två saker; en som är bra och en som är dålig. Det som är bra är att Black Widow står helt på egna ben. Det går att se den här filmen som vilken spionthriller som helst och inte ha en aning om att den tillhör ett gigantisk, cineastiskt universum. Det dåliga med det hela är att det känns lite snålt, faktiskt. Lite som när Deadpool skämtar om att studion inte hade råd med fler X-Men att fylla huset med. Det blev till slut lite distraherande. Regissören Cate Shortland styr skutan med van hand och Black Widow har en hel del riktigt bra och emotionella moments. En av de bästa är en scen mellan Florence Pugh och hennes ”pappa” Red Guardian (ryska motsvarigheten till Captain America), mästerligt spelad av David Harbour (Hell Boy, Stranger Things). Actionscenerna är snygga och välgjorda och humorn håller en bra nivå; inte för mycket och inte för lite.

Problemet med filmen är den drar ut lite väl mycket på sig själv. Speltiden på 2 timmar och 13 minuter hade lätt kunnat bantats ner med 20 minuter. Det är flera sekvenser som blir väldigt mycket prat och exposition. Storyn känns lånad från George Lazenby Bond-filmen I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst från 1969. Filmskaparna blinkar till och med lite till Bond genom att låta Black Widow sitta och kolla på Moonraker.

Sen känner jag att skurkarna Dreykov (Ray Winstone) och Taskmörten flåt: Taskmaster är otroligt svaga. Framför allt Taskmaster – som på pappret är en formidabel skurk, som kan härma alla som han möter och kan bekämpa dem med sin egen taktik – underanvänds till det grövsta. Winstone har fått fria händer att spela över så mycket han bara kan med en hemsk rysk accent.

Sammanfattningsvis så känns Black Widow ändå värd en rekommendation och trots att filmen går att se på Disney+ från och med idag (fredag) via Premier Access (249 kr) så rekommenderar jag er ändå att gå och se den på bio. Det är vansinnigt välgjorda effekter och även om storyn kanske inte är hundra procent så har Black Widow både hjärta och hjärna.

This post is also available in English: Review: Black Widow.