När jag recenserade Spielbergs gamerfilm Ready Player One så nämnde jag att Battletoads dyker upp under slutstriden och därmed visade man att de inte var bortglömda. Så vilka är då Battletoads undrar du säkert? Jo det är Rash, Zits och Pimple som är tre stridspaddor på uppdrag att rädda världen från olika faror. Om deras utseenden och karaktärsdrag påminner om vissa, tonåriga, ninja-sköldpaddor så är det helt och hållet med flit. För Battletoads som såg dagens ljus första gången 1991 är skapade som ett plagiat av Teenage Mutant Ninja Turtles-spelen, som var omåttligt populärt på den tiden.
Jag har inte spelat det klassiska originalspelet från Rare (på NES) och än så länge har det inte dykt upp till Nintendo Switch Online, så jag kan inte jämföra om det nya spelet är en fortsättning, en reboot eller en remake. Vi kommer i alla fall snabbt in i Battletoads 2020 och det hela är färggrant, fartfyllt och riktigt roligt. Man har hittat bra röstskådespelare och dialogen är kvick och kul.
När vi sen väl kommer igång och börjar spela så känner jag verkligen igen mig. Det här är samma upplägg som de klassiska TMNT, Double Dragon och Final Fight-spelen. Du går från vänster till höger och slåss mot en till synes aldrig sinande källa av fiender. Efter ett tag möter du en boss som du får klura lite på hur du ska ta kål på för de är rätt sega (framför allt när det sen visar sig att de blir två stycken likadana bossar, samtidigt.) När du dör så tar en av dina Battletoad-vänner över och spelet fortsätter. Det finns en timer som återaktiverar utslagna hjältar, men i dör du inte snabbt, tre gånger på raken finns inget stopp av liv då det här är arkad-versionen. Så spelet är inte över förens du tröttnar och vill göra något annat.
Det är också spelets enda, egentliga svaghet: det blir sanslöst repetitiv efter ett tag. Hade velat ha lite fler special-moves som karaktärerna gör. De tre olika stridspaddorna har förvisso olika färdigheter och specialattacker, men i det stora hela är det ungefär samma sak hela tiden. Det är lite kul att man kan använda sin tunga till att både äta flugor (som ger energi) och även dra tills sig fiender, som står för långt bort. Man varierar också fightingen med racing-banor, som är toksvåra men där man erbjuds odödlighet ifall man dör på samma sekvens för många gånger på raken.
Sammanfattningsvis så är Battletoads en kul uppdatering visuellt, men känns lite som samma sak spelmekaniskt – och där har det ju hänt en del på snart 30 år. Diggar man beat’em-up-genren kommer man att älska det här. Jag är inte ett mega-fan själv av sagda genre, men gillar Battletoads ändå så pass mycket att jag vill rekommendera det!
