Bad times at the El Royale känns verkligen som ett personligt passionprojekt från författaren och regissören Drew Goddard. Som en slags pastisch av sent 60-tal, med tillhörande musik, Tarantino-eskt berättande ur kronologisk ordning och en hiskeligt massa detaljer á la Stanley Kubrick; i allt ifrån färgsättning, till kostymer och bildlösningar.
Henric skrev om filmen på bio och även om andra delar av redaktionen tyckte mer om filmen än vad han gjorde, så fokuserar denna recension på UHD 4K-utgåvan av filmen, som blir en av de första på den svenska (och internationella) marknaden som innehåller HDR10+, det öppna och konkurrerande, dynamiska formatet till det dominerande Dolby Vision (i detta test finner ni en komplett genomgång av Dolby Vision vs HDR10+).
Bad times at the El Royale är inte bara en väldigt välgjord old-school noir-deckare, den är också filmad med old-school kameror, på 35mm film (stället för digitalt, som ”allt” görs på idag) och dessutom med anamorfiska linser. Detta ger filmen en otrolig och unik look, färger och skärpedjup som gör sig helt perfekt i 4K på bildkällor som dessutom klarar HDR10+. Scenen där Darlene (Cynthia Erivo) sitter i sin bil en natt, med ösregn utanför och neon-ljus som reflekterar perfekt i rutan och hennes mörka hy, så blir detta rena rama referensbilden och ett bevis för att en riktigt bra UHD 4K-utgåva – återgiven på bra källor (i vårt fall Panasonic UB9000-spelare och deras OLED FZ800) slår i princip vilken digital biobild som helst idag, särskilt en i 3D där både ljusstyrka och skärpa tar onödigt mycket stryk. Introscenen i filmen är också ett utmärkt exempel på hur bilden går från helt mörkt till stämningsfullt ljussatt; skuggor, detaljer och färger återges med sån glans att man glömmer bort det lite ”stora” och, ibland, smått teatrala anslaget.
Ljudet är i Dolby Atmos och detta är inte direkt filmen som kommer att trötta ut ditt ljudsystem, men ljudeffekter, panoreringar av effekter (som när någon knackar på en dörr, ur bild) och tunga baseffekter vid överraskningstillfällen, gör ändå att man sitter på spänn. Att själva filmen är så välgjord, intelligent klippt och välspelad gör också att den dryga två timmar långa blandningen av blodig, becksvart deckarhistoria, Shakespeareanskt drama och grekisk tragedi flyter förbi utan att man knappt märker det.
Extramaterialet är lite skralt, men den halvtimmeslånga dokumentär som ingår (på BD-skivan) är ändå mer intressant och givande än genomsnittet och ger faktiskt en inblick i delar av skapandeprocessen och detaljrikedomen i en så här auteur-driven film. Alla är verkligen ess på sina positioner, från den alltid fantastiska Jeff Bridges till birollerna, fotografen Seamus McGarvey till valet av det stämningsfulla och genomtänkta soundtracket.
Bad times at the El Royale är en frisk fläkt som är spännande, tidvis våldsam och tidvis lite stiliserad, men den överraskar och underhåller hela vägen. Dock är det UHD 4K-utgåvan som du bara måste ha (ifall du äger utrustningen att tillgodose dig den) då den verkligen visar på HDR10+-formatets enorma potential att gå emot det dominerande Dolby Vision (som filmen, ironiskt nog, visades i på bio). Kanske är slaget redan förlorat för det öppna formatet, då absoluta majoriteten fysiska UHD-utgåvor stöder Dolby Vision, vilket även inkluderar Apples filmtjänst och Netflix – tre inte helt oviktiga aktörer på marknaden. Och i år kommer Panasonic med tv-apparater som klarar både HDR10+ och Dolby Vision, så framöver kanske detta spelar mindre roll. Men för dig som idag bara har tillgång till HDR10+ – gör dig själv en tjänst och upplev filmen i det formatet. Det är en visuell smällkaramell och löfte om vad som (förhoppningsvis) komma skall framöver.
Du har väl inte missat att du kan tävla om Bad times at the El Royale på Blu-ray?
