Cabin in the Woods regissören Drew Goddard goes Tarantino.

The Cabin in the Woods från 2012 skapade något helt nytt i det mest uttjatade genre-konceptet någonsin: ungdomar som åker till en övergiven stuga i skogen, där något hemskt händer. Supersmart, superkul och helt annorlunda mot något annat jag sett tidigare. Så jag hade en hel del förväntningar på Bad times at the El Royale. Kommer blixten att slå ned två gånger?

 bad time at the el royale

Gränsen mellan Kalifornien och Nevada går rakt igenom det numera nästan helt övergivna hotellet El Royale. Den ende som är kvar är den ganska udda Miles Miller (Lewis Pullman), han är hotellets enda anställd och har hand om alla uppgifter. En dag kommer fyra nya gäster: det är prästen Daniel Flynn (Jeff Bridges), det är försäljaren Laramie Seymore Sullivan (John Hamm), sångerskan Darlene Sweet (Cynthia Erivo) och den mystiska kvinnan Emily Summerspring (Dakota Johnson). Alla är inte riktigt vad de utger sig för att vara och snart kommer det att bli riktigt dåliga tider på El Royale, när allas dolda agenda kommer till ytan. 

Bad times at the El Royale är en film som medans jag såg den pendlade mellan ”det här är riktigt bra film!” till ”kan den ta slut nångång!?” och ”men kom igen..”. Filmen har två stora problem, nummer ett: Drew Goddards härliga, personliga stil som han hade i The Cabin in the Woods är som bortblåst. Istället så har han härmat Quentin Tarantinos berättarstil till 100 procent. Det är uppdelat i kapitel, historien berättas inte i kronologisk ordning, vi får se samma händelse ur olika personers synvinkel och flera andra saker som har gjort Tarantino till den han är. Problem nummer två: Bad times at the El Royal är för lång med sina 2 timmar och 21 minuter. Den hade den mått bra av att skala bort en tjugo minuter för att inte filmen skulle hamna i totalt tvärstopp på sina ställen. Samtidigt ska sägas att filmen är riktigt snyggt fotad, miljöerna är perfekta och tidsbilden är grymt bra. 

John Hamm – som försäljaren med en hemlighet – är mästerlig i sin roll, jag är väl bland de få som bara sett honom i olika filmer och inte bara som Don Draper i Mad Men. Här är verkligen en skådis som aldrig är dålig, även om projektet inte håller toppklass. Jeff Bridges – som prästen med en hemlighet – är också, som alltid, perfekt i sin roll och i denna film så är han helt klart bäst. Den snart sjuttioåriga Bridges lyfter hela filmen med sin rolltolkning. 

 bad time at the el royale

Dakota Johnson är helt ok, men det saknas något och det känns lite som hon går på halvfart; hennes karaktär är svårdefinierad. Stora spoilers om jag går in på alla turer runt henne. Cynthia Erivo, som Darlene Sweet, gör rollen bra men att hennes karaktär ska brista ut i sång och därmed bli en del av soundtracket är snyggt i början – men blir snart lite enerverande. 

Miles Miller (spelad av Lewis Pullman) är intressant, men någonstans tappar Goddard bollen och slutet blir till en religös händelse som jag inte riktigt vet vad han vill säga med?

Chris Hemsworth hade en roll i The Cabin in the Woods, som han gjorde långt innan han blev känd. Problemet var att produktionsbolaget MGM gick i konkurs och därför hamnade filmen i en malpåse. Efter succéerna med Thor så hostades pengar upp och filmen fick distribution. Chris är tillbaka i Bad times at the El Royale som en fullblodspsykopat. Roligt att se Chris spela något annat än heroisk, men det saknas ändå något. Han är inte så läskig och ond som jag tror att filmskaparna hade velat. 

Sammanfattningsvis så är det här inte en usel film, absolut inte. Den första halvan är helt mästerlig och finurligheten som Drew visade i The Cabin in the Woods lever kvar tydligt. Fast sen händer det något i andra halvan: Drews egens stil försvinner och istället blir det en Tarantino-ripoff och det hela känns gjort förut, fast bättre. Så betyget blir godkänt men inte mer, tyvärr.