Recension: Assassin’s Creed – Syndicate

Som EA har sitt FIFA varje år, så har UBISoft numera sitt Assassins Creed. Senaste inslaget i franchisen – Assassins Creed: Syndicate – är det hittills kanske mest ambitiösa spelet i serien, men frågan är: håller konceptet för ett nytt spel varje år?

Assassin’s Creed har betat av i princip alla historiska tidsåldrar nu och ständigt har man flyttat sig framåt, mot en allt mer modern tid. Förra årets Assassins Creed: Unity utspelade sig i under franska revolutionen och var med på vår lista över årets bästa spel. Nu tas vi till den senare halvan av 1800-talets England och industriella revolutionen, men givetvis inte helt utan inslag av viss framtid också. Stora nyheten i Assassin’s Creed: Syndicate, som denna del alltså heter, är att spelaren nu kan växla fritt mellan protagonisterna Jacob och Evie Frye, som förutom att vara man och kvinna, båda är lönnmördare och tvillingar dessutom. Tempelherrarna är fortfarande fienden och i år inför man nyheter såsom gängkrig och grappling hooks (änterhakar).

Jacob och Evie är syskon och tillika välinitierade lönnmördare i orden. London styrs av en grym Tempelherre vid namn Starrick och han har delat upp stadens mindre kretsar i territorier, som styrs av gäng och en fruktad gängledare i egenskap av en tempelherre av lägre rank. Genom att kapa ett tåg (!) så skaffar sig syskonen en bas i staden och kan därifrån sen uppgradera arsenalen, hämta pengar och utföra uppdrag i varje krets. Genom att fullfölja dessa så tar man kontroll över ett geografiskt område i taget. Det gäller att samla på sig erfarenhet, levla upp med rätt färdigheter och locka till sig de bästa gängmedlemmarna som man sen styr mot gängkrig emot varje stadsdelsledare, inte helt olikt Gangs of New York.

Tekniskt sett fungerar Assassin’s Creed: Syndicate bra. Spelet har en okonstlad tutorial och menyer och uppgraderingsträd känns intuitiva och lätta att förstå. London är (som bekant) en stor stad och även om vi kanske tyckte lite mer om Paris, så bjuds vi här såväl på ånglok som häst och droska, som man kan kapa och köra runt med i bästa GTA-anda. Ett av spelets stora och välkomna nyheter, spelmässigt, är introduktionen av en änterhake. Denna kan man skjuta ut i bästa Batman-stil och på så vis snabbt komma uppför byggnader, men även glida mellan hus, vilket sparar såväl tid som öppnar upp för spännande, nya attacktillfällen uppifrån.

Grafiken i AC: Syndicate är överlag vacker, med vatteneffekter (särskilt pölarna på gatan) och solljus som kronan på verket. London anno 1886 är en plats fylld med bolmande fabriker och “moderna” fordon, varav många drivs på ånga. Det blir dock aldrig lika magiskt vackert som Paris var i Unity och London som stad är heller inte lika imponerande i fråga om arkitektur och landmärken, men å andra sidan så är bilduppdateringen klart bättre och stabilare och även om vi inte snackar några 60 fps så dippar det heller inte ned till ensiffrigt, som det kunde göra i förra årets som helhet vackrare – men tekniskt svagare – föregångare.

Häst och vagn är ett av de nya inslagen – lite “drive-by-droskning”

Kontrollerna och fighterna känns klart förbättrade och även om detta verkligen inte är någon button-masher, så kan man lära sig timingen mellan slag, dodge och defense breaker. Att köra häst och vagn känns som ett nytt, roligt inslag, men även springandet och transportsträckorna över tak och mellan hus har blivit tightare, mycket tack vare introduktionen av änterhaken. Under spelets gång passerar flera av historiens lokala storheter revy, bland annat Charles Darwin, Karl Marx och Alexander Graham Bell (han som sägs ha uppfunnit telefonen). Storymässigt så börjar spelet lite segt och nästan lite ointressant, men det plockar snabbt upp fart och även om vi föredrog historien och delmomenten (storymässigt) i Unity så blir Syndicate bara bättre och mer spännande ju mer tid du spenderar med det. Med industriella revolutionen och London så ligger också steampunk-romantiken nära till hands, vilket du kan utforska i den DLC som redan finns att köpa. Eftersom vi sett detta så många gånger förr (Dishonored och The Order: 1886 bland annat) så känns det inte som en tokfräsch touch, utan vi hade hellre sett något som fördjupade oss i spelets historiska kontext, kanske något kring de stora vetenskapsmännen som levde då?

UBISoft fick utstå en hel del kritik förra året för att ha utelämnat kvinnliga lönnmördare i sitt Unity, något man alltså rått bot på här. De två huvudkaraktärerna säger sig vara olika, där brodern Jacob ska vara den mer buffliga, äventyrliga typen som gillar att snacka med nävarna och Evie ska vara stealth-experten som gillar att planera, tänka till och är betydligt mer utbildad än sin bror. I verkligheten skiljer det dock väldigt lite på de två karaktärerna (annat än utseende). Båda kan uppgraderas i princip likadant (med ett par special-skills som är unika för var och en av dom) och faktiskt känns Evie, som ska vara mer stealth, som en vassare och snabbare krigare i närkamper. Assassins Creed har alltid haft en disclaimer-aktig öppningstext där man säger att “spelet är utvecklat av ett team med olika religioner”. I AC: Syndicate lägger man till “utvecklat av ett team med olika religiös uppfattning, sexuell läggning och sexuell identitet”. Därav bjuds vi både färgade hjältar med brytningar, såväl som HBTQ-karaktärer. Nytänk och mångfald är alltid välkommet i historier och spel, där alla ska kunna finna någon att identifiera sig med, men mångfaldstäcket tar slut vid fienderna: de är – med undantag för busar av kvinnligt kön i år – alla vita, ofta feta, skalliga män. Nästa år kanske vi får mångfald på alla fronter?

Jacob Frye och gänget – The Rooks.

Ett annat område Ubisoft fick mycket gnäll kring var hur buggigt AC: Unity länge var. Karaktärsmodeller som “exploderade” och tidvis taskig frame rate gick så långt att man valde att gå ut med gratis DLC som plåster på såren åt upprörda användare. AC: Syndicate är inte helt buggfritt, men det är klart mycket mer genomarbetat med stabilare i fråga om frame rate samt med färre, grafiska olyckor. Vi hade problem med att det hängde sig några gånger och att karaktärsmodeller ibland fastnade i omvärlden, men detta var ingen stor distraktion som helhet. Man ska också komma ihåg att trots att AC: Syndicate förvisso flyter på bättre så är det heller inte fyllt med lika stora samlingar NPCs (icke-spelbara karaktärer) och inte lika stora folksamlingar, som revolutionens Paris hade i Unity – en nog så viktigt detalj att tänka på vid jämförelse, även om AC: Syndicate inte på något sätt känns folktomt heller.

Som helhet har vi haft oväntat kul med Assassins Creed: Syndicate. Oväntat eftersom det känns som vi just blev klara med lönnmördandet i Unity, inklusive dess DLC-äventyr, men även för att starten på årets äventyr som sagt inte är lysande. Men snart märker vi att AC: Syndicate kan vara ett av de mest genomarbetade och mångsidiga spelen i serien. Konceptet är inte lika fantastiskt som det var allra första och kanske framförallt andra gången (Venedig!), men det är imponerande hur UBISofts team hinner få ur sig såna här enormt stora och ambitiösa sandlåde-spel varje år, särskilt som varje Assassins Creed skiljer sig betydligt mer åt än exempelvis NHL eller FIFA. Samtidigt måste vi nog lite börja ställa oss undrande till hur länge till konceptet kommer att kännas överraskande och kul, år efter år. Personligen skulle vi nog hellre se att UBISoft släppte ett större och mer revolutionerande spel vart annat eller vart tredje år, istället för som nu levereras dessa massiva titlar precis varje år – i en otroligt hög takt och säkert med enorm press på teamet, som också bidrar till att det blir svårt att få helt buggfritt.

Syndicates London – när det är som vackrast.

Men bortsett från det, om du gillar Assassins Creed-serien och är sugen på mer så är Assassins Creed: Syndicate absolut ett bra val och ett spel du kommer att vilja äga och spela igenom, inte minst för sina nyheter och den snabbt växande storyn.