Recension: Wild Horse Nine

Martin McDonagh är tillbaka med nytt. Jag har sett alla hans filmer och gillar dem i olika grad men faktum är att ingen har slagit den underbart skruvade långfilmsdebuten In Bruges. Jag var småskeptisk till hyllade The Banshees of Inisherin som, trots fantastiska skådespelare och vyer hade lite för ojämnt tempo för min smak, även om mycket annat funkade. Den nya heter Wild Horse Nine och bjuder även den på vackra vyer. Intrigen är enkel. Åtminstone de delar man faktiskt vill avslöja: Två CIA-agenter befinner sig på på ett farligt uppdrag som tar dem från Santiago, Chile till Påskön. Kort och koncist.

McDonagh har redan på en introduktion. Han har hyllats för i princip samtliga filmer, främst Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. Seven Psychopaths är nog den av filmerna jag minns allra minst av. Om något. Han har även, vanan trogen, själv skrivit manus. Rollistan innehåller några riktigt stora namn. Sam Rockwell och John Malkovich spelar den omaka duon. Deras boss spelas av Steve Buscemi. I andra roller ser vi bland annat Mariana di Girolamo, Ailín Salas – och Tom Waits!

Vi börjar med skådespeleriet, som ligger på absoluta topp. Från alla håll. Rockwell har alltid varit en favorit. Malkovich likaså. Han är den som kanske sticker ut mest här. Han är en ren jäkla fröjd att se. Från minspelet till små rörelser. Det är en suverän cast att följa och skådespeleriet är helt klart filmens största styrka. Sedan är miljöerna magiska, men det är väl å andra sidan omöjligt att misslyckas med när man spelar in på en plats som Påskön. Väldigt vackert är det, i alla fall.

Manuset pendlar mellan genialiskt och lite tjatigt. Det finns dialogskiften som är helt fantastiska. Dynamiken mellan Malkovichs Chris och Rockwells Lee tar mig ett tag att komma in i. Till en början stör jag mig på att de bara tjafsar och slänger glåpord och verkar allmänt avsky varandra. Med tiden växer en viss förståelse fram men på något sätt tycker jag ändå, även så här i efterhand, att det skaver lite. De tycker om varandra egentligen, faktiskt ganska mycket, så jargongen blir smått tröttsam. Det kanske är en del av problemet här – ingen av karaktärerna är sympatiska och de flesta verkar avsky varandra. Lees märkliga relation till sin fru förblir också ett litet frö som inte riktigt utvecklas – och en del av intrigen kring dem blir egentligen hängande i luften, men det funkar på något sätt ändå även fast hans reaktion kring en viss vändning känns väl sval. Inblandningen av världspolitiken och hintarna till såväl mordet på JFK och Chris vetskap om stundande revolt i Chile är snyggt insprängda i manuset och skapar extra intresse.

Mitt största problem är tempot. Precis som i Banshees så är det väldigt långsamt och utdraget. Inget fel i sig egentligen. McDonags har aldrig byggt filmer på nerv, han bygger det med intressanta karaktärer och underfundig dialog och oväntade vändningar. Det lyckas han med här också, till viss del. Problemet är att det under ganska långa stunder händer väldigt lite. Däremot älskar jag hur man binder ihop saker. Det finns exempelvis en scen ganska tidigt i filmen där karaktärerna sitter i ett underhållande samtal som däremot till synes inte leder någon vart. Där och då tänker jag att det känns som en menlös utfyllnadsscen. Men så är det inte. Detsamma gäller Lees reaktion vid matbordet en kväll när han skäller ut bordsgrannar. Där och då tycker jag att det känns som en märklig reaktion som inte riktigt passar karaktären. I efterhand kan jag förstå vad som leder till den. Det är små, små snygga planteringar till större saker.

Det kanske är mitt största problem. Tempot behöver återigen inte vara högt. Det är ingen actionfilm. Men Wild Horse Nine känns för lång för sitt eget bästa, även om de som älskar McDonags sätt att berätta en historia nästan garanterat kommer älska det även här. Men visst finns det en hel del långrandig dialog som lätt hade kunnat klippas ned, som att man ibland stannar kvar i scenen längre än man behöver. Ett stort plus är att den bjuder på en hel del skratt. Väldigt mycket underfundig humor och oväntade dialogskiften. En personlig favorit är Chris inre monolog om dinosaurier. Den får mig att garva rakt ut. Det finns också ett par lite känslomässiga scener som är fina, även om jag inte kommer så pass nära, eller sympatiserar nog med karaktärerna för att bli berörd på riktigt. Sammanfattningsvis håller jag mig fast vid att den personliga favoriten är In Bruges. Fans av Martin McDonags filmer har en tidig julklapp att vänta för det finns mycket att gilla i Wild Horse Nine, trots ojämnt tempo och väl lång speltid.

This post is also available in English: Review: Wild Horse Nine.