Recension: Godzilla Minus Zero

Man märker att det storsatsas när IMAX-introt som sett likadant ut sedan 2015 plötsligt ändras och får Godzilla-tema. Jag tycker att det är extremt roligt, och intressant, att Takashi Yamazakis take på jätteödlan, som tog sin början med Godzilla Minus One för tre år sedan, fått sådan genomslagskraft. En japansk film som blåses upp på det viset, och får eget merch i form av speciella popcornbägare. Det är riktigt häftigt. Men så är ju jätteödlan väldigt populär även i Sverige med otalet filmatiseringar och inte minst Legacy of Monsters på Apple+, vars första säsong jag tyckte bitvis var rätt ball.

Godzilla Minus Zero utspelar sig 1949, två år efter den första filmen, i ett efterkrigets Japan, här är intrigen: Kriget reducerade landet till noll och Godzilla störtade det ner på minus. Under de två år som gått har landet kämpat för att återhämta sig och till slut få tillbaka sin vardag. Precis när mänskligheten lyckats klamra sig fast vid en svårvunnen fred slår ett nytt hot till och krossar hoppet på ett ögonblick. Det blir ingen tredje gång. Allt tar slut här. Jag minns ärligt talat inte jättemycket av Minus One mer än att den var fantastiskt snyggt gjord. Men så är det en monsterfilm vi pratar och de tenderar att, oavsett hur tekniskt fulländade, vara ganska lättglömda. Jag vill också gärna glömma Garerth Edwards Godzilla från 2014 som på förhand såg så otroligt jävla läcker ut men visade sig vara ett okoncentrerat sömnpiller. Det som kommit efter det, utövar tidigare nämnda serie, behöver vi inte heller prata om. Jag minns att jag såg Shin Gojira när den kom och det var någon märklig variant som mest fokuserade på människorna. Det är med rätt stora förväntningar jag sätter mig i biosalongen. Dels för att trailern var lovande och för att den hittills fått väldigt bra kritik. Likt föregångaren.

Regissören heter alltså Takashi Yamazaki. Han har även skrivit manus och agerat supervisor av specialeffektsmakeriet. Bland skådespelarna har vi Ryûnosuke Kamiki, Minami Hamabe och Min Tanaka. De två förstnämnda repriserar sina roller från Minus One. Skådespeleriet är en av de saker jag kanske har svårast för. Det handlar inte om att skådespelarna i sig inte är duktiga. Det handlar om att japansk film, likt koreansk, ofta har ett väldigt dramatiserande sätt som inte riktigt liknar det vi i väst är vana vid. Det upplevs ofta extremt överdrivet och gör att många av de scener som ska föreställa känslosamma kan bli precis det motvända. Det gäller såklart inte alla filmer men vissa genrer är mer överrepresenterade. Det finns exempelvis en scen framåt slutet där den åldrade biologen Kanji Murakami (Min Tanaka) får någon form av galet sammanbrott som faktiskt får mig att nästan garva rakt ut. Det är inte den tänkta reaktionen på scenen.

VI går vidare till filmens absolut största styrka: Effekterna. För jävlar i min gata vilken snygg film Minus Zero är. Alltifrån förstörelse till luftstrider och – såklart – monster, är faktiskt helt sinnessjukt snyggt gjorda. Till skillnad från de amerikanska försöken där, likt i otalet superhjältefilmer, alla stora strider blir tröttsamma för att det ser ut som att titta på en mellansekvens från ett tevespel. Minus Zero innehåller några av de snyggaste effekter jag sett på bio. Den är en fröjd för ögat rakt igenom. Det finns några scener med förstörelse som är riktigt nerviga och balla där jag sitter och njuter på allvar. Första försöket att slå ut det nya hotet, exempelvis, bjuder på riktigt effektiva scener. Hela det här med att förlägga tidslinjen till efterkrigstidens Japan ökar också effekten och känslan av utsatthet. En eloge för att den, till skillnad från andra monsterfilmer, faktiskt är ganska mörk och brutal. Delvis också en effekt av tidigare nämnd tidsera.

Men nu till de tråkigare delarna, för sanningens minut är här: Godzilla Minus Zero är ett tekniskt underverk. På många andra plan skaver det dock rejält. Jag har nämnt skådespeleriet. Det påverkar tyvärr på ett sätt som gör att man inte bryr sig överdrivet om karaktärerna, som i sig är rätt tunna till att börja med. Dialogen i sig känns också lite klumpig bitvis, men det är samtidigt svårt att veta hur mycket som försvinner i översättning. Utöver det finns det en hel del scener som känns onödigt utdragna och ett par som jag upplever rent ut sagt onödiga. Några av de lugnare, mer karaktärsutvecklande och känslomässiga scenerna blir rent ut sagt tråkiga. Jag kan också uppleva att det blir en aning för lite av det goda. Jag hade gärna sett lite mer av Godzilla och ännu mer av den vackra, intensiva förstörelsen. Jag ska också vara ärlig med att jag i slutet faktiskt rent av har lite svårt att hänga med i svängarna – vem som gör vad och varför. Vi lämnas också med ett par frågetecken efter slutfighten.

Ljudmixen är också bra och musiken fungerar. Däremot finns det långa sekvenser där det bara låter – väldigt mycket och väldigt högt. Det förvandlas nästan till en disharmonisk ljudmatta som irriterar trumhinnorna. Jag vet. Det är monster och förstörelse och total förödelse, jag menar inte att det ska låta vackert, men ibland blir det faktiskt nästan jobbigt att lyssna på. Jag förstår att man gillar det här om man tokälskar monsterfilmer. Jag hade troligen älskat den om jag var fjorton. Jag vet att Godzilla är lika stor i Japan som Ronja och Pippi är för oss. Det är verkligen ett odödligt kulturellt fenomen. Men jag ska vara ärlig: Jag har lite svårt att förstå hur Minus Zero fått så otroligt bra betyg på många ställen, om vi bortser från att den är ett tekniskt under.

I slutändan inser jag att jag inte riktigt är målgruppen för den här typen av monsterfilm. När stora datoranimerade monster pucklar på varandra tappar jag intresset. Det är snyggt gjort här, men inte särskilt spännande. Nu är den ”stora fighten” i sig över relativt snabbt, vilket jag tycker är ganska trevligt till skillnad från många andra försök där fighten pågår i evigheter. Men den lämnar som tidigare nämnt också en del frågetecken som antingen är tänkta medvetet för en uppföljare, eller bara klantigt genomfört. Jag går inte in på detaljer ty jag vill icke förse eder med spoilers. Jag uppskattar återigen att man lyckas få till lite extra känslor i form av att det mänskliga lidandet visas upp mer än det brukar i den här genren. Lite hjärtskärande på sina ställen, rent av. Och det finns som sagt några scener som verkligen är effektiva och får pulsen att rusa. Men det räcker inte riktigt till för en film som ofta känns väldigt lång. För mig blir Minus Zero som helhet dessvärre inte mer än en axelryckning.