I Control Resonant kliver vi rakt in i ett Manhattan som inte längre följer naturlagens regler. Staden vibrerar av paranatural instabilitet och mitt i detta står Dylan Faden, brodern till Jesse Faden. Dylan har nu krafter som är lika extraordinära som de är livsfarliga. Han minns inte allt som har hänt och varför alla är rädda för honom. Men sakta men säkert återkommer minnen från hans tidigare liv och han inser vem han egentligen är. Han måste nu finna sin syster och därmed lösa gåtan med The Hiss en gång för alla.

Remedy-universumet och kopplingen till tidigare spel

Control Resonant är en direkt uppföljare till Control som kom för sju år sedan, och precis som i Alan Wake II har det förflutit lika många år i spelet som det har gått i verkligheten. Så varför nämner jag Alan Wake i en recension om Control? Jo, för att finska studion Remedy har skapat ett sammanhållet universum där alla spelen är kopplade till varandra på ett eller annat sätt. Control, Alan Wake och Quantum Break delar karaktärer och händelser. Jag var hundra procent såld på Alan Wake II och delade ut högsta betyg. Allt med det spelet var perfekt för mig, från gameplay till story och stämning. Jag har därefter spelat allt jag kommit över från Remedy och därmed även första Control. Det spelet var annorlunda och har flera bra aspekter, men i grund och botten är det många gånger frustrerande svårt och inte alltid helt lätt att hänga med på vad man ska göra och varför. Så det blev aldrig av att jag spelade klart det.

Dylan som protagonist och narrativ fortsättning

De första sekunderna i Control Resonant spoilar en del av handlingen från Control, men har jag inte spelat klart det på sju år får jag ju skylla mig själv. Som sagt spelar vi som Dylan, och för er som klarade hela Control vet ni ju hans öde. Det är inget som spelskaparna tar hänsyn till, och de visar nu vad som hände och hur vi kan spela som Dylan.

Spelmekanik och struktur

Spelmekaniken har sina likheter med första spelet men med några stora skillnader. För det första är det här en öppen värld i en otroligt vrickad version av Manhattan. Vägarna går lodrätt och husen vågrätt, upp är ned och ned är upp. Du låser upp olika krafter allt eftersom, och du kan som Dylan hoppa långa sträckor och även flyga kortare sträckor. Färgen rött är central för The Hiss och dess krafter, och vi möter många extremt kraftfulla fiender, så gör dig beredd på att dö ofta. Det finns ingen möjlighet att spara, men det är kort mellan checkpoints och spelet upprepar inte dialog eller mellansekvenser om du redan har spelat igenom dem. Vilket är ett enormt plus i min bok.

Kameravinkel och visuella problem

Som jag nämnde är det starka fiender och ibland extremt många, så det blir nästan svårt att se din karaktär mitt bland alla som försöker döda honom. Spelet är i tredje person vy men kameran är längre ifrån än vad jag är van med och därmed blir Dylan ganska liten i bild. Personligen tycker jag inte riktigt om det, för jag tappar närheten till karaktären och det blir ibland lite skumt när kameran åker rakt igenom skyltar eller låga ingångar.

Svårighetsgrad och anpassning

Något jag inte har sett förut i andra spel är hur de har löst svårighetsgraden. Du kan ställa in några förbestämda svårighetsgrader, men du kan också skräddarsy din egen, in i minsta detalj. Du kan till och med välja att fienden dör på ett slag och att du är odödlig. Jag skulle vilja säga att jag inte använde det läget, men för recensionens skull kände jag ibland att jag tröttnade på att dö hela tiden, framför allt under boss-fighterna.

Strider, upprepning och designval

För det som är bäst med Control Resonant är storyn och stämningen. Mystiken i att försöka hitta hur och varför allt är som det är. Det som är sämst med spelet är de eviga striderna. Det är samma karaktärer som attackerar, de har samma mönster och de är alldeles för många. Det blir väldigt snabbt riktigt tröttsamt och repetitivt. Sedan blir det även ganska mycket upprepning från så många andra spel att springa runt i en öppen värld och aktivera olika torn så att du kan se kartan. I ett spel som ändå har en så pass annorlunda premiss kan man väl hitta på något nytt och eget. Aspekten med öppen värld i just det här spelet tycker jag inte tillför något förutom en större irritation att springa runt och leta efter var jag ska ta vägen härnäst. Jag brukar aldrig förespråka att spel ska vara mer linjära, men just det här hade nog vunnit på det. Framför allt för att striderna blir väldigt enahanda och warped Manhattan blir tröttsamt till slut.

Grafik och teknisk prestanda

Grafiken är välgjord och snygg, och animationerna känns gedigna och uttänkta. Jag testade spelet på Playstation 5 Pro och valde som vanligt Performance-läget. Här får vi stabila 60 FPS även under extrema strider med massor av fiender. Upplösningen är minimum 1440p. I Quality-läget får vi 30 FPS och 4K, och vi bjuds på avancerad ray tracing. På vanliga Playstation 5 pendlar FPS och upplösningen mer och kan gå så långt ned som till 1080p under vissa tunga perioder, och i Quality-läget är det mer begränsad ray tracing.

Slutsats och helhetsintryck

Sammanfattningsvis når betyget inte upp till en rekommendation, just för att jag tycker att Control Resonant blir ganska tjatigt till slut. Jag valde väldigt många gånger att ”fuska” med att ställa in en väldigt lätt svårighetsgrad för att slippa alla dessa strider och utdragna boss-fighter för att komma vidare i den spännande historien. Det är konstigt att Remedy tappade bollen här, för normalt sett är det ju just det här de är bra på: superb story och underhållande fighter. Här lyckas de bara till hälften.

Remedy skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.