Recension: Peacemaker

När jag recenserade The Suicide Squad så älskade jag verkligen att hata karaktären Peacemaker. Denna helt klart skadade människa med en väldigt udda syn på livet och sitt uppdrag. Regissören James Gunn skrev en åtta episoder lång mini-serie om Peacemaker under tiden han var isolerad på grund av pandemin och trodde inte för en sekund att den skulle plockas upp och faktiskt produceras – men till hans (och fansens) stora förvåning så sa HBO ja och vips var han i produktion. 

Peacemaker (John Cena) vaknar upp på sjukhus. Han har mirakulöst nog överlevt händelserna i The Suicide Squad och inser nu att han är fri från både fängelse och den onde fängelsedirektören Amanda Waller (Viola Davis). Hans lycka blir dock kortvarig. för snart inser han att han står inför ett nytt, livsfarligt uppdrag och tillsammans med delar av teamet bakom Suicide Squad så får han i uppdrag att eliminera en högt uppsatt politiker och hans familj. Snart visar det sig att allting inte står rätt till och världen står på randen inför ett av sina största hot någonsin.

Som jag skrev i min första-intryck-text så älskade jag den här serien redan från början. James Gunn lyckas på något sätt att behålla sin galna humor och ändå göra en serie som passar in i dagens samhälle. Alla egentliga bitar på checklistan idag finns här: vi har HBTQ-karaktärer, vi har klimatkrisen och även sexism avhandlas. Men ändå så lyckas The Peacemaker på något sätt vara så underbart politiskt inkorrekt, blodig, vulgär och naken. DC har i och med Peacemaker gått om Marvel i frågan om att våga ta ut svängarna med sina karaktärer. Man har även lyckats med konststycket att cementera Peacemaker och The Suicide Squad i deras numera ganska sargade DCEU universum, som Warner Bros fortfarande inte riktigt verkar veta vad de vill göra med. 

Peacemaker är åtta avsnitt lång och varje avsnitt känns ändå som det drar historien framåt. Många andra serier har verkligen utfyllnadsepisoder där ingenting av vikt händer (looking at you, The Book of Boba Fett). Här är varje avsnitt intressant och roligt och jag hade verkligen puls inför sista avsnittet för jag när jag gillar en serie så mycket som Peacemaker så är jag alltid rädd att de ska klanta sig på slutet. Det var en oro som var helt obefogad, för James Gunn gör en inte besviken. Han lyckas med att dels skapa en episk avslutning med vansinnig humor blandat med emotionella sekvenser och en kvadrupel cameo till sist, som fick mig att skratta rakt ut av förtjusning. Sen sker även något i slutet som jag aldrig har sett i ett superhjälteprojekt… Striderna har faktiskt verkliga och långtgående konsekvenser och det är inte bara att borsta av sig och gå vidare. 

Att Peacemaker skulle bli något exceptionellt och annorlunda insåg jag sekunden jag såg det här introt. Det finns ingenting som kan jämföras med det! Vet inte hur sant det är, men enligt ryktet så sade Wig Wams agent upp deras kontrakt tre dagar före premiären av Peacemaker. Anledningen var: ”Ingen vet ju vilka ni är…”.

Sammanfattningsvis så gillar jag verkligen Peacemaker, serien lyckas med att få en så vedervärdig karaktär som Peacemaker mänsklig och att få oss som publik att förstå varför han blev som han blev. Det är riktigt imponerande genomfört, utan att ha fåniga pekpinnar. John Cena får verkligen visa vad han går för i huvudrollen.  Resten av rollsättningen är också helt perfekt och mina två favoriter är Robert Patrick som Peacemakers rasistiska pappa och Freddie Stroma som den fullkomligt galne antihjälten Vigilante. Till och med den datoranimerade örnen Eagly är perfektion och inte ett öga förblir torrt i (Mild Spoiler Alert) episod 7, det kan jag lova.

Alla episoderna finns nu att avnjuta på HBO Max.

This post is also available in English: Review: Peacemaker.