Recension: WandaVision (Disney+)

Precis efter att WandaVision hade premiär på Disney+ så skrev jag en kort text om mina första intryck. I korthet stod jag och vägde mellan att det här kunde bli det sämsta någonsin eller det absolut bästa jag sett på tv. Nu med facit i hand så kan jag lugnt säga att det här är det bästa jag sett i MCU.

Jag kommer inte gå in så mycket på vad WandaVision handlar om för det kommer spoila upplevelsen, jag rekommenderar verkligen att inte veta ett dugg om vart det ska ta vägen. För er som stängde av innan avsnitt fyra kan jag bara säga att ni har missat något. Stort. Det är en liten uppförsbacke till en början, men tro mig allt kommer att få sin förklaring.

Avsnitt åtta är det bästa jag har sett någonsin. Alla frågor som ni har ställt er under resans gång får svar och Elizabeth Olsen får visa vilken otroligt duktig skådespelerska hon är. Avengers: Age of Ultron är verkligen inte en av mina favoriter av Avengers-filmerna, men tack vare WandaVision vill jag se den igen för där startar Wandas och Visions historia och deras liv tillsammans i Avengers: Infinity War (som jag då påpekade var något konstigt med). Efter WandaVision är allt helt logiskt. Marvel-gurun och producenten Kevin Feige måste vara något slags geni som lyckas hålla ihop alla trådar så allt passar samman som ett gigantiskt pussel. Saker som det hintades om för flera år sen får sin pay-off nu, flera år senare.

WandaVision är välproducerat och påkostat och det känns inte som en TV-serie, utan kvalitén är som på långfilmerna. Vi introduceras till nya och gamla karaktärer och framför allt så får vi möta den mystiska grannen Agnes, som spelas av en av mina favorit skådespelare Kathryn Hahn.

Sammanfattningsvis så blir miniserien WandaVision ett solklart måste. Är du ett fan av Marvel-filmerna kommer du älska den här serien och om du aldrig har sett en Marvel-film så kommer du att ändå att älska kärlekshistorien. För det är vad det här är: en vacker, emotionell och ibland väldigt sorglig kärlekshistoria. En luttrad filmtittare som jag var tårögd ett flertal gånger mot slutet i vad som kan vara den bästa TV-serie jag någonsin sett.