Recension: The Wedding Ringer (Bio)

Den här stundtals smaklösa och billiga komedin handlar om att asociale och nördige Doug, godkänt gestaltad av vanligtvis väldigt duktiga och roliga Josh Gad (Frozen, Jobs) tvingas anlita Kevin Harts bolag Best Man inc. vilka tillhandahåller en sorts best man-service för killar som helt enkelt inte har tillgång till en riktig best man. När det också visar sig att Doug också behöver ett antal marskalker, drar spektaklet igång på riktigt och en kavalkad av usel humor klappar till oss åskådare rakt i ansiktet likt en dåligt placerad käftsmäll.

Det är svårt det här med komedier. Det är så lätt att det bara blir uselt och löjligt, eller helt enkelt väldigt tråkigt. Humor i stort är ju väldigt subjektiv. Det går liksom inte att vara helt objektiv inför huruvida någon är rolig eller inte, eftersom alla människor tycker olika saker är olika roligt. Jag tror mig nog ändå kunna med ganska stor säkerhet förutse huruvida gemene man kommer att få en bra eller dålig smak i munnen av den här billiga, plumpa, låga och osmakliga humor som levereras ytterst dåligt i The Wedding Ringer. Jag tycker i grund och botten, om jag är på rätt humör och om det görs på rätt sätt, att man kan skämta om allt. Detta leder i förlängningen till att jag kan skratta högt åt en komiker som driver med stereotyper kring feminism, hudfärg, sexuell läggning, fysiska och psykiska hinder och så vidare. Men när Kevin Hart gör det efter uselt regi och manus av Jeremy Garelick (The Break-Up), blir det tyvärr inte särskilt roligt någon gång.

Jag vill dock igen nämna att jag ibland kan uppskatta smaklös humor om den bara genomförs på rätt sätt. När den inte gör det så fylls jag dock av en sådan stor mängd äckel, att det är svårt att skaka av sig, och finner det samtidigt rimligt att tycka det vara en extremt lat form av humor. Värt att tillägga är att jag normalt sätt tycker att Kevin Hart är en helt okej komiker, även om jag alla dagar i veckan föredrar Louie CK, Jerry Seinfeld, Donal Glover, Larry David eller Dave Chappelle. I The Wedding Ringer är Hart helt klart inte i sitt esse, men vid några tillfällen bränner det till och så visar han sitt rätta, galna och roliga jag.

Av alla komedier som årligen görs, och någonsin har gjorts för den delen, vill jag nog påstå att, utan någon form av vetenskaplig bevisning såklart, runt 95% av alla som når oss på biograferna är ganska usla. Med detta sagt kanske ni förstår att jag är kräsen när det gäller den här genren. Jag tycker dock inte det är helt orimligt att få vara det när man betalar dyra pengar för att gå på bio. The Wedding Ringer är alltså kort och gott inte rolig. Den är smaklös utan finess, skrikig och billig. Det är liksom inte roande att driva med folk som stammar, det är inte per automatik kul att någon sitter i rullstol, är jude, homosexuell eller har afro, inte ens när Kevin Hart drar skämten. Ibland märker man dock tydligt när Hart och Gad får feeling, när de tillåts gå lite utanför ramarna för då får man äntligen skratta till en sekund. Detta händer dock alldeles för sällan under den dryga en och en halv timme långa filmen. Vill ni ha ett riktigt gapskratt rekommenderar jag er att skippa denna på bio och istället se exempelvis Larry David i den något förbisedda Clear History, Kristen Wiig briljera i Bridesmaids, de galna rullarna Get Him To The Greek, This is 40, Baksmällan, Due Date eller klassikern A fish called Wanda. Alla dessa lyckas, till skillnad från The Wedding Ringer, att faktiskt vara det som är absolut viktigast med en komedifilm, nämligen roliga.