Recension: Sonic Colours – Ultimate

Jag spelade aldrig några tv-spel när jag växte upp. Jag fick en Atari 1040STE och därmed var det datorspel som gällde, så jag hade ingen kontakt med Sonic förrän långt efter genombrottet på 90-talets SEGA Mega Drive. Nu har jag spelat flera av spelen och när remaken av Sonic Colours dök upp så passar jag på att ge min syn på saken.

Du styr. i vanlig ordning, Sonic genom flertalet banor i svindlande hastigheter. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, för ibland tar det verkligen tvärstopp!

Jag hade inte spelat ursprungsversionen av Sonic Colours, som hade premiär till Nintendo Wii 2010, så jag kan inte uttala mig om exakt hur mycket som har remastrats. Det jag däremot kan säga är att Sonic Colours Ultimate har riktigt bra flyt och att det ser näst intill modernt ut. Det är dock något i rörelserna som inte riktigt lirar hela vägen och som avslöjar att spelet har ett par år på nacken.

Ljuseffekter och annat ser å andra sidan sanslöst fina ut och det är omslutande surroundljud som verkligen drar dig in i spelet. Det jag kan tycka är negativt med Sonic Colours Ultimate är att tutorial-biten inte alltid är så tydlig som jag skulle ha önskat. Det var en sektion som jag på liv och död inte kunde komma förbi för att sen inse att jag hade tolkat instruktionerna fel…

Sonic Colours Ultimate är trots snygg presentation ändå inte så smooth som jag hade velat, för det finns inget mer frustrerande än när du får upp farten och så blir det tvärstopp för att kontrollerna är lite för otighta. Det finns en uppsjö av banor att utforska och ju duktigare du blir, desto roligare blir spelet.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att Sonic Colours Ultimate är riktigt kul och fartfyllt, men med en del små skavanker som förtar spelupplevelsen lite för mig. Men det blir ändå helt klart värt en rekommendation!