SEGA ger sig in i mini-nostalgibranschen och går på knock out med sin Mega Drive Mini. Även om den inte är helt perfekt.

Det må ha varit Nintendo som drog igång mini/classic-vågen efter braksuccén med NES Classic Mini 2016, men SEGA har faktiskt varit med längst i emulator-svängen tyvärr främst genom halvtaskiga maskiner och tillika usel mjukvara från AtGames. Dessa har varit så undermåliga och sågats så brett att SEGAs rika spelskatt nästan fallit i glömska (så när som på retro-samlingen på konsol). Men japanerna – och Nintendos en gång största konkurrent – gick tillbaka till ritbordet, tog in internstudion M2 och skapade en sprojlans ny retro-konsol som man nu släpper som SEGA Mega Drive Mini (eller SEGA Genesis Mini, på berörda marknader). Hur väl står man sig i konkurrensen? Mycket, mycket väl faktiskt.

Stöd senses.se och få bästa pris på SEGA Mega Drive Mini.

Sega mega drive mini
Den är ju bara så söööööt. Foto: senses.se

M2 och SEGAs kärlek till detaljer

Det första som slår en när man packar upp SEGA Mega Drive Mini är – som vanligt – hur otroligt liten och söt maskinen är. Men SEGA har gått längre än alla konkurrenter och återskapat alla knappar och luckor på den lilla rackarn – och det mesta funkar också. Visst, expansionsluckan gör ju ingen nytta (Mega CD, någon?) och självklart öppnas cartridge-läsaren utan att dölja någon anslutning för kretskort; men allt annat – volym, reset, power ser ut och känns som det gjorde då det begav sig, för nästan 30 år sen (detta är alltså Model 1, som det kom fem ytterligare versioner av).

SEGA och M2 har också valt att skicka med två Mega Drive-kontroller i den ursprungliga, treknapps-versionen. Detta har sina för- och nackdelar. För nostalgin är det ett korrekt beslut, precis som Playstations Dual Shock inte hade analoga spakar (från början) så hade dessa kontroller också bara tre knappar. Och det duger gott – till de flesta av de 42, klassiska spelen som ingår. Tyvärr blir det lite av ett problem med spel som kräver fler än tre knappar – Street Fighter II till exempel. Detta är tekniskt sett spelbart nu, men i praktiken extremt bökigt när man är van vid sex knappar och nu får mappa om sparkar och slag via en meny. Japanerna får sex-knappsversionen och det känns faktiskt lite fuskigt. SEGA säljer denna kontroller separat på västerländska marknaden (Retro-Bit SEGA MD 6-Button Pad) och den kan vara värd att investera i, även om det drar upp priset avsevärt på paketet om du ska ha två stycken (199 kr styck). Sen finns såklart allt från 8bitdo/Retro-bit och Kina (Wish etc), som borde funka då allt ansluts med USB, men vi måste återkomma till det när vi provat. Fördelen med Retro-bits sexknappare – förutom att du kan lita på kompatibiliteten – är också att den har lite generösare längd på sladden, 3 meter mot denna, NES Mini-inspirerade som är typ 20-30 cm för kort. Dessutom finns det en specialknapp för att nå system-menyn, utan att behöva gå fram och trycka reset eller hålla in Start i flera sekunder.

sega mega drive mini spel
Ett litet urval av spelklassikerna som ingår i Mega Drive Mini.

Grym samling spelklassiker – och en unik funktion

SEGA har onekligen samlat majoriteten av de allra bästa 16-bitsklassikerna här. Det finns egentligen inget spel vi absolut saknar bland de 42 klassikerpärlor som ingår. Här finns favoriter som Mega Drive:en egen Ice Climber (spelet alla fick på köpet), det något klumpiga Altered Beast, suveräna Shinobi III, Gunstar Heroes, Sonic 1 + 2 (men tyvärr inte 3), Ecco The Dolphin (som vi saknade på konsolsamlingen), redaktionsfavoriten Strider, sanslöst snygga Mickey Mouse: World of Illusion och inte minst Probotector (Contra: Hard Corps, originalet) samt Castlevania: The New Generation och Earth Worm Jim för att bara nämna några.

shinobi 3
Shinobi III

Som grädde på moset skickar SEGA med två helt ”nyutvecklade” Mega Drive-spel: Tetris och Darius. Det första är den kanske dyraste Mega Drive-cartridgen du kan köpa idag då den gavs ut i så extremt få exemplar och det andra är enligt ryktet en fan-utvecklad remake på Taitos arkadklassiker Darius från 1987. Detta är ett bländade vackert, sidscrollande shmup (shoot ‘em-up) som på 90-talet hade krävt en 32 Mbit ROM cartridge, en oerhört dyr lyx för den tiden.

En otroligt cool grej är att om du ändrar språk i maskinens inställningsmeny, så ändras inte bara texten, utan också alla omslag till att föreställa den regionens utgåvor. Du kan välja på att visa omslag eller spelens ”ryggar”, som om de skulle stå i en hylla. Men – som om detta inte vore coolt nog – så har M2 gjort något annat genialt: man har satt in flera olika ROM-versioner av samma spel: väljer du exempelvis japanska får du inte bara det japanska omslaget, utan också den japanska versionen av spelet! Och detta är en big deal, för olika versioner av spel kan var märkbart olika. Hemlandet Japan drog redan då ofta längsta strået och har ibland fler och bättre grafiska effekter samt maffigare story (Sonic The Hedgehog och Treasures Dynamite Heady är två exempel) samt helt andra svårighetsgrader (Contra, som i japansk version är mycket lättare). Detta är ett helt briljant drag och så extremt häftigt gjort av SEGA/M2. Det visar också på hur enormt hårt Sony slarvade och missade målet när man valde att lägga in flera av de sämsta ROM-versionerna av sina Playstation-klassiker (väljer du PAL-regionen här, får du ändå native 60 Hz, istället för någon kass bildkonvertering). Stående ovationer från oss retro-nördar!

world of illusion
World of Illusion har, förutom grym grafik, även skönt tvåspelarläge.

Du kan välja på original-läge för bilden i 4:3, som är det vi rekommenderar alla att köra då det är snyggast och mest korrekt (skalar automatiskt upp till 720p för bästa skärpa, även om ursprungsupplösningen är ynka 320 pixel), eller ett utdraget 16:9-läge som förvränger bilden och tillför störningar (är du orolig för inbränningar så behöver du inte vara det, då M2 skickar med bakgrunder för att fylla ut bilden). Du kan också slå på en CRT-filter för att återskapa raster och lägga in tomma linjer som återskapar den suddigare skärpan från tjock-tv:ns svunna tid. Men det är ju helt menlöst, så skippa det.

Hård- och mjukvara i Mega Drive Mini

Vi vet väldigt lite om vad som faktiskt driver Mega Drive Mini: mini-konsolen verkar bestå av en enkretsdator á la Raspberry Pi som klart har den prestanda som krävs för 25-30 år gamla spel. M2 står för mjukvaran helt och hållet och de gör överlag ett felfritt jobb med att köra alla versionerna av spelen i stadiga 60 fps. AtGames tidigare emulatorer kapade vid runt 40 fps och tappade frames, vilket var en mardröm och inte på något sätt kunde motivera att man inte skulle bygga en egen Retropie och emulera där istället (om du äger originalspelen och kan läsa in dem som ROM:ar). Prestandan bibehålles i tvåspelarläge, vilket egentligen gör att vissa spel här lirar bättre och mjukare än de gjorde när det begav sig, men för oss är det bara en fördel (nostalgi kan också vara att måla över fula, gamla fel).

Precis som tidigare emulatorer och mini-konsoler så kan du frysa spelen och spara upp till tre olika framsteg, men i denna emulator kan du inte spola tillbaka tiden vid misstag (som på NES/SNES mini).

strider
Strider är så bra – men varför låter det så illa?

Men även solen har sina fläckar…

M2 underpresterar tyvärr där många andra gått bet förr – på ljud- och input lag-sidan. Att emulera Mega Drive är erkänt svårt och alla som provat SEGAs 16-bitsklassiker i emulatorer (varesig på dator eller AtGames) vet att det kan låta rent ut sagt fördjävligt. Här fungerar det bra överlag, men det stör i vissa spel som Strider, Mega Man (”Rockman”, 16-bitsversioner av de tre första Mega Man-spelen) och Thunder Force 3, där ljudet kan låta något burkigt, försenat och ibland ge ifrån sig rena missljud. Det kan även hända att musiken svajar lite in och ur takt, som i Comix Zone till exempel. Det är ingen katastrof, men det hindrar intrycket från att kännas perfekt över hela linjen, även om resultatet i spel som Streets of Rage II är felfria. Emulering är svårt och blir alltid en mjukvaru-driven återskapning, ingen 1:1-återgivning av ett original (även Nintendo hade problem med ljudet på vissa klassiker i sin NES Mini). Absoluta hard-core purister bör alltså ändå spara sin original-maskin och cartridges, även om inget slår enkelheten i denna lösning (kräver annars att har kablar eller en kompatibel källa att spela dom på).

En annan sak, som kanske är ännu värre, är att Mega Drive Mini lider av ett annat problem alla emulatorer brottas med – fördröjning i avläsningen av knapptryck (input lag). Det är inte hemskt, men det gör ändå att spelen känns trögare och mer bångstyriga än vad vi minns dom (och än vad dom faktiskt var). Sure, en del kan bero på våra moderna OLED-apparater som lägger till lite lag, men detta har vi svårt att se skulle göra så stor påverkan som det gör här (särskilt i game mode som är under 20ms). Det är ingen deal-breaker på något vis och ändå helt acceptabelt, men det blir det där lilla, extra smolket i den annars så välsmakande bägaren.

Monster World IV
Monster World IV

Slutomdöme – SEGA Mega Drive Mini

Allt var inte bättre för – men mycket måste man ändå konstatera var det. Att nostalgi-branschen svämmar över av produkter och rekorddyra licenspengar för rätten att streama gamla 90-talsserier som Seinfeld och Vänner säger allt om nutidens tillstånd och konsumenter. Vi påmindes så starkt om hur mycket vi saknat våra gamla SEGA-klassiker, som tyvärr måste erkännas har fallit i glömska genom åren på ett helt annat sätt än exempelvis Nintendos 8-bitars-pärlor. SEGA var en gång i tiden en kraft att räkna med inom spel, men tyvärr gick det så dåligt efter 16-bitseran att det blev ett för stort försprång att ta igen mot Nintendo 64 och Playstation 2 när den makalösa Dreamcasten väl kom. SEGA lämnade walk-over med flaggan i topp och gav plats för Microsofts Xbox istället medan man gick helt över till att endast utveckla mjukvara (för alla konkurrenters format), med minst sagt blandade resultat senaste två decennierna. Men när de gjorde spel och hårdvara var de grymma på det där viset bara japanska företag verkar kunna vara.

Sega mega drive mini kontroller
Nostalgisk. Men inte helt optimal

SEGA Mega Drive Mini är en hyllning till en svunnen storhetstid och en påminnelse om SEGAs makalösa spelarv till oss. M2 har byggt en extremt ambitiös mini-retrokonsol och trots ljud-skavanker, viss input lag och besvikelsen med att inte få sexknapparskontrollern i västvärlden, så är SEGA Mega Drive Mini ändå ett absolut måste och givet köp för nostalgikern eller den spelhistoriskt intresserade – mycket tack vare sitt briljanta och generösa urval spel och alla deras olika versioner. Det är något med den råa, enkla spelbarheten i 16-bitarsspelen (som känns så mycket mer moderna än 8-bitsklassikerna) som helt enkelt måste upplevas. Ut och köp en idag eller önska dig en av tomten, retro har aldrig känts hetare.

Så: Handsken är kastad och nu är frågan, vem ger oss bästa mini-versionen av 32-bitskonsolerna? En Nintendo 64 Mini vs Dreamcast Mini vore dröm-derbyt 2020…

Köp SEGA Mega Drive Mini till bästa pris och stöd samtidigt kvalitetsjournalistik.

Lista på alla spel som ingår i SEGA Mega Drive Mini:

Sonic the Hedgehog
Ecco the Dolphin
Castlevania: Bloodlines
Space Harrier 2
Shining Force
Dr. Robotnik’s Mean Bean Machine
ToeJam & Earl
Comix Zone
Altered Beast
Gunstar Heroes
Castle of Illusion Starring Mickey Mouse
World of Illusion Starring Mickey Mouse and Donald Duck
Thunder Force 3
Super Fantasy Zone
Shinobi 3
Streets of Rage 2
Earthworm Jim
Sonic the Hedgehog 2
Contra: Hard Corps
Landstalker
Mega Man: The Wily Wars
Street Fighter 2: Special Champion Edition
Ghouls ’n Ghosts
Alex Kidd in the Enchanted Castle
Beyond Oasis
Golden Axe
Phantasy Star 4: The End of the Millennium
Sonic the Hedgehog Spinball
Vectorman
Wonder Boy in Monster World
Tetris
Darius
Road Rash 2
Strider
Virtua Fighter 2
Alisia Dragoon
Kid Chameleon
Monster World 4
Eternal Champions
Columns
Dynamite Headdy
Light Crusader

SEGA Mega Drive Minis officiella hemsida.