Recension: The Blood of Dawnwalker

Det kan knappast ha undgått någon av jag är ett stort Witcher 3-fan. Förutom att med god marginal ha varit 2015 års bästa spel, så är det faktiskt ett av årtiondets bästa enligt mig. Och om knappt en vecka kan vi återuppleva det remastrat, under den långa väntan på 4:an. Konrad Tomaszkiewicz heter huvudregissören på det banbrytande rollspelsäventyret, men efter en intern konflikt och utredning om mobbning på Witcher-studion CD Projekt Red, så lämnade han och startade sitt egen, mindre spelstudio som han kallar Rebel Wolves. Och från detta AA-bolag kommer nu vampyr-rollspelsäventyret The Blood of Dawnwalker, ett spel med stark Witcher 3-DNA, men också en hel del annat som gör det väl värt att spana in!

Någonstans runt den rumänska delen av bergskedjan Karpaterna i det medeltida Europa, ligger en dal vid namn Vale Sangora och samhället Laslea. Folket är fattigt, digerdöden har decimerat befolkningen och de styrande herrarna är allt annat än kärleksfulla mot sina undersåtar. Så en kväll dyker ett gäng vampyrer upp och gör processen kort; gänget som leds av den ”uråldrige” Brencis mördar den styrande herren (här kallad Knyaz) och istället inför man ett feodalt vampyrvälde, där folket skyddas mot pesten och sjukdomar, mot att de – en gång i månaden – tvingas delta på blodmässa i den lokala kyrkan. Där får de blöda ut en del i ett stort kärl som vampyrherrarna sen dricker och på så vis tvingas de leva i någon slags djävulsk symbios med hädiska förtecken. Vår protagonist, Coen, vars hårdföre far varit legosoldat och som tar hand om en väldigt sjuk mor hamnar mitt i allt detta. Han står upp mot vampyrerna en kväll, men får sig en minst sagt skarp tillrättavisning av Brencis, som dock inte lyckas göra honom till vampyr fullt ut – utan till en varelse som är människa på dagen och förvandlas till vampyr på natten – med allt vad det innebär.

Och vips så har vi spelets USP – ett rollspelsäventyr i en öppen värld, med uppdrag som ger riktiga konsekvenser á la Witcher, men som också har ett time management-system á la Persona-spelen, där olika uppdrag kostar ett antal av dina tidsenheter och du måste hushålla med vad du lägger din tid på och vad som är bäst – att ta dig an ett visst uppdrag som människa (på dagen), eller vampyr (på natten)? Vampyren är starkare, kan återställa hälsa genom att dricka blod från motståndare (och djur) och även skugg-teleportera sig korta sträckor samt klättar på byggnader genom att upphäva tyngdlagen. Å andra sidan är vampyren fruktad av människor, blodtörstig och måste fylla på blod med jämna mellanrum. Är din törst för stor när du möter en NPC – även en god vän eller sådan som är kritisk för historien – så kan din hunger inte tämjas och du dricker helt enkelt ur vederbörande, med stora konsekvenser för historien. Så likt skalman måste du ha koll på klockan och maten (tack och lov inte sömnen).

Du som spelat Witcher 3 kommer att känna dig hemma här. Alltifrån musiken och trudelutterna när du spelat klart ett uppdrag och växer i XP, till de avgörande valen och dialogerna som faktiskt spelar roll vad du säger och svarar. Det blir spännande och ofta är det svårt att vara både moralisk och praktisk. Världen har uppdrag utströsslade och du kan även upptäcka nya points of interest genom att klättra upp på kyrktorn och spana, vilket öppnar upp mer på kartan, á la Assassin’s Creed (detta kostar förstås också en tidsenhet).

Du har 30 dagar på dig att rädda din familj och det är förvisso mer tid än man först kan tro när man ser den enorma kartan och hundratalet uppdrag. Tidssystemet är dock ett tveeggat svärd och spelets upplägg (i nuvarande form, räkna med flera uppdateringar som kommer á la Witcher 3, som ofta utvecklar och förbättrar mekaniken) är att du inte på förhand kan se hur lång tid ett uppdrag kommer att ta. Detta är frustrerande, då det gör planeringen väldigt svår. Det är också rörigt i prologen, vilken väg du bör följa – exempelvis bjuder din far in dig att följa honom för att träna med svärd direkt i början. Att lämna honom ståendes går emot all emotionell logik, men om du följer honom förlorar du en hel, värdefull dag att göra side quests och bygga upp din karaktär (vilket kommer att behövas, då spelet är rätt svårt i början). Skaparen Tomaszkiewicz säger att ”så är det i livet också, du vet inte exakt vart du ska ta vägen och du kommer inte hinna med att göra precis allt”. Vilket förvisso är sant, men detta är ju inte livet utan fantasi och verklighetsflykt och för oss completionist-gamers med släng av OCD är det tidvis galet stressande att se saker ”försvinna” (misslyckas) för att du inte gjorde klart dem i tid. Idén är bra och intressant, men designen går att förfina och förbättra.

Sen kommer vi till fightingen, som också är olik Witcher 3, där den snabbt blev ganska enkel och mekanisk, med automatiska specialattacker och enkel dodge som inte kostade någon stamina. Här måste du dels blockera genom att trycka L-knappen och dra vänsterspaken åt rätt håll (du ser på figuren som anfaller åt vilket håll det blir), dels måste du anfalla själv i rätt tid på R-knappen och dra spaken åt ett av de fyra hållen samtidigt som du måste hushålla med stamina och avvakta att den fylls på. Kör du för mycket samma slag, blockerar fienden oftare och din figur blir trött och slö. Det finns en ”omni-block” och ”omni-attack”, där du inte behöver välja håll, men de kommer med bestraffning i form av åtgången stamina. Just staminan (”orken”) blir också en grej när du klättar som vampyr, inte helt olikt de två senaste Zelda-spelen – tar den slut, faller du ned. Så du måste antingen hitta plattformar att återhämta dig på, eller bunkra upp innan med speciella potions.

The Blood of Dawnwalker är likt Witcher 3 väldigt välskrivet och medryckande; tidvis är det tämligen mörkt och våldsamt och den slaviska folkloren är åter ständigt närvarande, med mycket östeuropeisk folktro blandat med mer traditionell religion. Ibland blir det dock lite för spretigt och svår-navigerat, avbrotten med djurfighter är lite för många (á la gamla Final Fantasy VII, men detta ska vara tweakat i senaste uppdateringen som kommit) och det blir ren gissningslek vilket uppdrag man ska ge sig på härnäst – ibland med omladdning på grund av svårighet eller tidsåtgång man inte räknat med. Här borde Witcher 3 varit mer av en ledstjärna, att ge antydan om uppdraget (namn och innehåll), rekommenderad level (svårighetsgrad) och tidsåtgång. Ja, det förtar kanske en del av illusionen men samtidigt är det ju något man ändå måste förhålla sig till och skapar bara frustration om det blir fel. Jag gissar att en sådan uppdatering (eventuellt frivillig att visa) är på gång framöver.

Fightingen känns i början lite stel och analytisk, men man kommer i känslan, tänket och timingen ganska snabbt och då blir det faktiskt ganska roligt. Det går att finna oändligt med uppgraderingar, nya vapen, kläder och handla med köpmän och häxor som kan uppgradera din utrustning på magiskt vis. Och till skillnad mot Witcher 3, där jag blev ofrivillig miljonär mot slutet efter alla pengar jag hittade och lootade under uppdrag, så är ekonomin lite tightare här och kräver mer uppoffringar och avvägningar. Dock inget Gwent-kortspel att fördriva tid med här inte.

Jag har haft väldigt kul med Blood of Dawnwalker. I början var jag helt extatisk över att Witcher-klådan äntligen fick bli kliad med något nytt efter dessa elva år, men ju mer äventyret fortsatte så dämpades entusiasmen något. Inte för för att Blood of Dawnwalker är ett dåligt spel, inte alls, utan för att känslan av en ganska överfylld karta med kryptiska uppgifter, blandat med en viss tidspress och svårighet att planera gör att den röda tråden blir mindre tydlig och äventyret tappar fart och lite fokus. Coen är en rätt slätstruken figur också, en trevlig kille, som saknar Geralts mångbottnade personlighet och skärpa. För att ta ned huvudvampyren; Brencis – som du kan välja att möta direkt (återigen likt open world-Zelda på Switch), något som inte rekommenderas, bör du beta av hans generaler först och på så vis försvaga honom. Det blir totalt en himla massa mindre side quests att förstöra för dessa och det är svårt att skaka av sig viss känsla av grind och fetch, mitt i alltihopa.

Med allt det sagt vill jag ändå varmt rekommendera Blood of Dawnwalker till alla Witcher 3– och RPG-äventyrfans, som gillar öppna världar och välskrivna stories, samt inte räds blod och mörker. Man vill vara kvar i Coens rumänska dal och se vad som händer och här finns givetvis både överraskningar, svåra val och romans att utforska. Rebel Wolves har fått till ett imponerande äventyr på ett begränsat team (och budget) och det ska bli mycket spännande att följa dem framöver och se uppgraderingarna till Blood of Dawnwalker. Och vem vet, kanske är en tvåa redan igång då spelet redan sålt väldigt bra?

Bandai Namco skickade recensionskod. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.

This post is also available in English: Review: The Blood of Dawnwalker.