Insomniac Games är mest kända för actionfyllda shooters och plattformsspel. Deras Song of The Deep är något så ovanligt som ett … Metroidvania?
Metroidvania är den – inofficiella – genren som vuxit fram, inspirerad av de två spelserierna de fått sitt namn av: sido-scrollande Metroid- och Castlevania-spel från 80 och 90-talet. För oss som varit med i gamet en längre tid så är dessa två spelserier absolut guld och Castlevania: Symphony of The Night är fortfarande milstolpen, sina snart 20 år på nacken till trots. Häromåret gav oss Moon Studios ett briljant Metroidvania i Ori and the Blind Forest, som nyligen kom i en förbättrad definitive edition till Xbox One och PC. Om Ratchet & Clank-studion Insomniac Games kan göra om bragden nu får ni svar på nedan.
Song of The Deep är en finstämd historia om en flicka som en dag förlorar sin sjöman till pappa till havet. Därför tar hon saken i egna händer och beger sig ut för att hitta honom, med hjälp av en rostig, men mycket uppgraderingsbar undervattensfarkost. Genom vida undervattensriken måste hon bekämpa fiender och lösa pussel, samtidigt som hon behöver samla skatter för att kunna förbättra sitt skepp och sina odds mot farorna som väntar.
Storyn är fin i Song of The Deep
Det första som slår en med Song of The Deep är att det lyckas skapa en himla go sagostämning. Grafiken är vacker och färggrann, kanske inte fantastisk i sig, men färgerna, flytet, musiken och flickans breda, irländska berättarröst skapar en ton av berättelse som för tankarna till ett annat briljant spel, nämligen Child of Light. Insomniac har dock valt att hålla vår protagonist inlåst i en undervattensfarkost, vilket skapar ett avstånd mellan oss som spelare och identifikationen med … farkosten. För flickan finns bara i voice over och avbildad i mellansekvenserna, som då och då spelas upp som en slags old-school serietidning. Ett annat underligt designval är striderna, som är ganska många genom hela spelet och som gjorts onödigt svåra och krångliga pga mekaniken där farkosten måste stå i viss position för att kunna ”slå” fiender med sin mekaniska arm eller kasta objekt som ska explodera mot dem. Idén är förvisso god, men genomförandet lämnar mycket att önska och bidrar till onödig frustration och omspel på sekvenser som i sig inte egentligen är särskilt svåra.
Striderna är tyvärr onödigt krångliga
Rent tekniskt och presentationsmässigt så blir man annars inte besviken på Song of The Deep, som känns lite ”indie” i sin paketering och kostar också en mindre slant än ett vanligt fullprisspel (ca 150 kr i skrivande stund). Kartan är riktigt stor och det finns ett par timmars speltid här även för de mest slipade Metroidvania-rävarna. Problemet är att Song of The Deep inte direkt gör något bättre än vad andra spel i toppskiktet gör. Det når varken upp till Oris tekniska och emotionella nivå, det är inte i närheten så omväxlande som de flesta sidoscrollande Castlevania-spel och det har inte heller old-school charmen som exempelvis Axiom Verge lyckades fånga. Det är helt enkelt ett OK spel i en bra genre, men tyvärr inte mycket mer.
Därmed inte sagt att det är dåligt spel eller inte värt din tid eller dina 150 kr. Gillar du Metroidvania-genren så finns här en hel del som kan göra dig glad. Förvänta dig inga stordåd bara. Song of the Deep är ett på många vis ett vackert spel, som i slutändan bara känns… ytligt, trots att det utspelar sig långt ned under havet.
Så här sätter vi betyg på Senses