Ed Gein härjade i en liten håla i delstaten Wisconsin på 1940-och 50-talet.
Han blev ökänd för att gräva upp lik på den lokala kyrkogården, men också mörda och skinnflå egna offer vars likdelar han använde för att dekorera sitt hem. Han tillverkade även masker, kläder och möbler av deras hud. Nekrofilen Gein – som dog 1984 inspärrad på ett mentalsjukhus – brukar ofta kallas en av USA:s värsta seriemördare genom alla tider. Men i juridisk mening är det fel, Gein erkände och fälldes bara för två mord.
Hans bisarra dåd har fått nytt liv genom den omtalade (men svajiga, röriga och stundtals rätt misslyckade) Netflixserien, Monster: The Ed Gein Story. För den som inte redan kände till historien om Gein lyfter serien fram hur hans makabra hantverk inspirerat till skräckklassiker som Motorsågsmassakern (1974) och När lammen tystnar (1991) – och även ligger till grund för Robert Blochs roman Psycho – en ond historia (1959) som året därpå filmades av Alfred Hitchcock.
Med tanke på att filmen blivit av en tidernas verkliga klassiker var det väl ingen som blev förvånad över att det kom en Psycho II (1983). Det enda som var lite märkligt var att det dröjde drygt 20 år – men kanske var respekten för originalet, trots allt, så pass stor i Hollywood att man in i det längsta inte riktigt vågade ge sig på en uppföljare. Nästan lika märkligt är det att Anthony Perkins ställde upp och repriserade sin roll som den störde Norman Bates – och inte bara en, utan totalt fyra gånger.
1986 kom Psycho III (som Perkins både regisserade och spelade huvudrollen i) och fyra år senare kom Psycho IV: The Beginning.
Nyinspelningen från 1990 (som filmruta för filmruta är en exakt kopia i färg av originalet) i regi av Gus van Sant och med Vincent Vaughn som Bates är ett haveri av sällan skådat slag och en totalt meningslös film som inte förtjänar mer uppmärksamhet.
Jag var inte heller särskilt förtjust i teveserien Bates Motel (2013-2017) som också var en prequel. Jag kan tycka att uppföljarna känns rätt onödiga, men på något sätt ändå oundvikliga och överraskande underhållande.
Psycho II
Handling: Norman Bates (Anthony Perkins) har friskförklarats och släppts efter drygt 20 år på ett mentalsjukhus, trots protester från systern till Marion som Norman mördade i originalfilmens klassiska duschscen.
Norman återvänder till huset och motellet. Han får jobb på en restaurang där han träffar Mary (Meg Tilly) som blivit hemslös sedan hennes pojkvän sparkat ut henne. Hon anar inte oråd när Norman erbjuder henne att flytta in i det gamla kråkslottet. Norman inser inte heller att Mary och hennes mamma Lila (Vera Miles) har en egen, väldigt skruvad agenda. Sedan dröjer det inte länge förrän Normans blodiga förflutna hinner ikapp honom och han börjar döda folk omkring sig igen.
Psycho II blev en rejält positiv skräll. Storyn (skriven av Tom Holland, Den onda dockan) har ingenting att göra med Robert Blochs roman Psycho 2 (1982), utan är helt fristående. Men den håller riktigt fint med finurliga vändningar, snitsigt subtila hyllningar till originalet och makaber, svart humor i stram regi av Hitchcocks australiensiske lärljunge Richard Franklin (Road Games).
Tvåan är också förvånansvärt blodig och brutal.
Det hade knappast Hitchcock gillat, men det fungerar alldeles utmärkt här. Det tyckte förstås inte censuren på sin tid som gjorde två klipp på sammanlagt 17 sekunder. (Bluray-utgåvan är självklart ocensurerad.)
Filmen är stundtals riktigt kuslig och Anthony Perkins porträtt av Norman Bates ger mig fortfarande kalla kårar, även om han ibland spelar över en aning. Bra är också Meg Tilly, Dennis Franz och Robert Loggia och Jerry Goldsmiths ödesmättade musik hakar fint på Bernard Hermanns ikoniska soundtrack.
Första gången jag såg Psycho II var på bio i Danmark och den berömda chockscenen fick åskådarna i salongen att lyfta från bänkraderna. Den är lika överraskande och effektiv än idag i hemmabiosoffan och gör filmen till en förvånansvärt stark och värdig uppföljare till en verklig genreklassiker.
Psycho III
Handling: Robert Bloch skrev romanen Psycho 3, men den släpptes först fyra år efter den här uppföljaren.Filmen utspelar sig en månad efter händelserna i Psycho II.
Norman (Perkins) driver fortfarande Bates Motel. I förra filmen dödade han servitrisen mrs Spool (Claudia Bryar) efter att hon avslöjat en sensationell hemlighet för Norman och nu förvarar han hennes mumifierade lik i huset.
Norman blir förälskad i den självmordsbenägen f.d. nunnan Maureen (Diana Scarwid) som dyker upp vid huset tillsammans med dagdrivaren Duane (Jeff Fahey) och en journalist (Roberta Maxwell) som forskar i mrs Spool mystiska försvinnande.
Psycho III hade jag inte sett på åratal och kom inte ihåg så mycket av den.
Kul därför att upptäcka att den också är oväntat tät, stämningsfull och välgjord, även om den lutar mer år slasher-hållet med naket, splatter och de obligatoriskt korkade tonåringarna – men jag gillar ju fortfarande sådant. Även här fick censuren skrämselhicka och kortade två knivmord med återigen totalt 17 sekunder. (Bluray-utgåvan är förstås oklippt.)
Anthony Perkins gör inte bort sig som regissör, han vet hur en slipsten ska dras. Kanske inte så konstigt, vid det här laget hade han väl både Norman Bates och Hitchcock-arvet i sitt DNA. När Perkins gästade David Lettermans Late Show strax innan premiären av Psycho III förklarade skådespelaren att han aldrig sett franchisen som skräckfilmer, utan som tragedier.
Den premissen har även manusförfattaren Charles Edward Pogue (Flugan) tagit fasta på. Här gräver han lite djupare i Normans psyke och skildrar en Bates som inte bara framställs som en mentalsjuk lustmördare.
Pogues ger Bates persona lite bakgrund och gör honom till en mer sympatisk figur av kött och blod. Även om Perkins då och då tappar fotfästet och förvandlar Bates till en karikatyr, så tappar han ändå inte helt greppet om sitt berömda alter ego och reducerar honom till en parodi på sig själv.
Pogue lånar också scener från både original-Psycho och andra Hitchcock-filmer, till exempel Studie i brott (1958). Vid ett tillfälle får Bates dessutom återanvända sin klassiska ”Vi blir alla lite galna ibland”-replik.
Men det görs på ett snyggt sätt och är ingenting som stör.
Psycho IV: The Beginning
Handling: Norman anses än en gång färdigrehabiliterad och är nu gift och lever ett lugnt förortsliv tillsammans med psykiatrikern Connie (Donnie Mitchell) som väntar parets första barn. Norman är orolig för att barnet ska ärva hans mordiska psyke.
En kväll hör Norman sin förre psykolog Dr Richmond (Warren Frost) samtala om ”modermord” med journalisten Fran (CCH Pounder) i ett radioprogram. Norman ringer in till programmet under namnet ”Ed” och berättar sin livshistoria. Detta skildras i filmen genom tillbakablickar som utspelar sig under 1940-och 50-talet.
Psycho IV: The Beginning är en tevefilm som fick premiär på amerikanska Showtime 1990. I Sverige släpptes den på VHS av Esselte året därpå, oklippt om man ska tro Mediemyndighetens filmregister. Filmen har jag faktiskt inget som helst minne av att jag har sett förut.
”Trean” blev ingen större succé, varken bland kritiker eller fans. I hopp om att rädda filmserien med en Psycho IV vände sig Universal till Joseph Stefano som skrev manuset till originalfilmen. Han lär ha avskytt de två tidigare ”kommersiella slasherfilmerna.”
Trots att jag i regel har lite svårt för prequels med ständiga flashbacks som ofta blir aningen för röriga och splittrade för min smak inser jag att draget att i stort sett ignorera Psycho II och III förmodligen var den enda väg man kunde gå för att inte sänka hela franchisen för gott.
Filmen spelades in på Universals nöjespark i Florida där man byggde upp en exakt kopia av huset och motellet som annars står på Universals studioområde i Los Angeles. Mitt under filmandet fick Anthony Perkins (som här dyker upp som en åldrande Norman Bates och som dog 1992) besked att han drabbats av HIV.
Han lär ha varit svår att jobba med då – Perkins ifrågasatte ständigt regissören (Mike Garris), men lär ändå ha varit nöjd med slutresultatet. Kritiken var dock blandad.
Garris sätt att hantera filmens känsloladdade scener kallades ”serietidningsaktig” av en del amerikanska kritiker. Många var även besvikna på att Joseph Stefanos manus inte levde upp till de högt ställda förhoppningarna.
Men vi får ändå en rätt värdig sorti på en klassisk franchise och en film som är betydligt bättre än jag hade förväntat mig. Slasher-stuket är borta till förmån för ett mer dramatiskt historieberättande som kretsar kring Normans traumatiska uppväxt. Henry Thomas (E.T.) är bra som den tonårige Bates. Olivia Hussey är otäck som hans överbeskyddande, galna mamma Norma.
Slutscenen känns också som ett ganska elegant avsked på hela Psycho-serien.
Onödig, men överraskande underhållande fortsättning på en tidlös klassiker
Den tekniska kvaliteten är som den är på dessa 80-talsfilmer, även i Blu-rayformatet och även om man med teknikens hjälp snyggat till bilden och spetsat ljudet – på Psycho II och IV är det Dolby Audio 2.0 som gäller. På III är det Dolby Audio 5.1. Samtliga filmer presenteras i 1:85:1 (16:9).
Jag gillar att äldre filmer får ha kvar lite av sin ofta lite murriga, tidstypiska look. Det finns skräckexempel på hur man ”moderniserat” sönder gamla rullar som då förlorar mycket av sin charm. Allt behöver inte tvunget se ut som det var producerat imorgon!
Ingen av filmerna i boxen bjuder på något extramaterial och det är lite trist – det är alltid intressant att få kika in bakom kulisserna på inspelningarna. Kommentarspår saknas också, men det är sällan jag orkar lyssna på sådant ändå.
Man kan kanske tycka att den här boxen är främst till för Psycho-komplettister, men jag tycker att filmerna ändå var för sig försvarar sin plats i filmsamlingen. Tvåan är ruggigt bra och även de två andra uppföljarna håller överraskande fint.
Studio S skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
This post is also available in English: Review: Psycho II, III and IV (Restored Edition).
Så här sätter vi betyg på Senses