England på 1100-talet. Mörk medeltid råder. Franske härföraren William Erövraren har ändrat landets styre och tronfölje med interna strider mellan arvingar och nära släktingar till kungahuset som följd – britter mot normander. I det lilla samhället Kingsbridge pågår en maktkamp inom kyrkan. Den tidigare föreståndaren har dött under mystiska omständigheter och munken Philip seglar de politiska farvattnen för att återuppbygga den av blixten skadade katedralen. Samtidigt söker muraren Tom Builder ett jobb för att försörja sin familj och att en dag kanske få uppleva sin ultimata dröm – att få rita och bygga en helt egen katedral.
Ken Follets romansvit Svärdet och Spiran (Pillars of the Earth) består av tre böcker, varav den första kom 1989 och alltså är den bok som ligger till grund för äventyrsspelet som skapats av tyska Daedalic Entertainment. Den lilla studion är kanske mest kända för att ha publicerat spel som Tales of Monkey Island och Machinarium, samtidigt som de på sin egen utvecklingslist har The Long Journey Home. Om du inte är en vän av böcker, men ändå känner igen titeln så kan det bero på att kanadensiska premiumkanalen Starz gjorde en egen mini-serie baserad på böckerna 2010, med bl a Ian McShane, Donald Sutherland och en – då okänd – Eddie Redmayne, som visats på TV3 åtskilliga gånger och producerades av Ridley Scott.
Daedalics spelversion av Pillars of The Earth (som har den svenska titeln Svärdet och Spiran på Xbox, om du har svårt att hitta det – det hade vi!) är ett klassiskt, tvådimensionellt old-school peka-och-klicka äventyrsspel. Vi börjar i bokens prolog, med Tom Byggare och hans familj, precis när senaste tillskottet är på väg att anlända och fortsätter sen med bland annat med munken Philip och Toms son, Jack i de sju kapitel som utgör bok ett. Alla som spelat ett LucasArts-äventyr innan kommer att känna väl igen sig: man har “hot-spots” som man kan interagera med och fyra verb (aktioner) som löser det mesta – tala, använd, titta och kombinera med objekt (exempelvis “nyckel” i “dörr”). Det gäller att knata omkring, titta uppmärksamt och samla ledtrådar, tala med alla man ser och plocka upp allt man kan då det sannolikt blir användbart senare.
Pillars of The Earth har en väldigt fin stämning och grafiken är vacker, om än stiliserad – animationerna är enkla, så det är inget som pushar din next-gen-konsol till bristningsgränsen på något sätt. Tempot är väldigt likt boken, där man sakta nystar upp trådar och ny information, samtidigt som man får en – om än något romantiserad – ändå sannolik bild av det oerhört svåra livet på medeltiden i England. Pillars of the Earth är inte fantasy på något sätt, men har ändå en viss nerv och övernaturlig spänning över sig. Det talas om besatta munkar, djävulen, magiska katedraler och gudstro. Det är kanske ett något långsamt tempo som inte kommer att passa alla, men för den tålmodige spelaren finns här en fin historia att sjunka in i och säkert en 12-17 timmars speltid. Röstskådespelarna gör ett övertygade jobb och här finns viss frihet och val i dialogen som påverkar utgången av händelser, kombinerat med en sammanfattning i slutet på varje kapitel á la Telltales Wolf Among Us.
Vi retade oss lite på några buggar som slöade ned bilduppdateringen rejält och det faktum att man inte bara kan gå till nästa skärm, utan måste klicka på rätt ställe för att röra sig vidare (förmodligen för att man inte ska råka gå ut från en miljö av misstag när det är plottrigt). Detta är saker Daedalic gärna får putsa på och strama upp inför de kommande två delarna, som ska släppas framöver. Samtidigt ska sägas att Pillars of the Earth inte är det bästa eller mest späckade äventyrsspelet någonsin. Det innehåller en hel del backtracking och pusslen i sig är sällan särskilt svåra eller avancerade, utan snarare ligger utmaningen att tala med rätt person eller hitta rätt “grej”. Dialogvalen känns heller aldrig så helt avgörande som de gör i flera av Telltales spel. Vi tror det hjälper att se det mer som en interaktiv, visuell berättelse om fascinerande människor och deras öden i en historisk tid som både var spännande och prövande.
Så här sätter vi betyg på Senses