Det har gått fyra år sen Doom-rebooten och Doom Eternal är ett välkommet tillskott till den helvetiska FPS-serien.

Helvete är bokstavligen löst på jorden. Nej, jag pratar inte om den pågående Coronavirus-epidemin, utan om intro-storyn i Doom Eternal (som du kan se i trailern nedan). Det värsta ifrån helvetet och det värsta från jorden har samlats och du – Slayer – är planetens sista hopp. Mer story än så krävs inte för att rama in Doom Eternal, senaste, köttiga kapitlet i John Carmacks FPS-gore-fest (Carmack själv beskrev nyligen handling i FPS som handling i porrfilmer, ”det ska finnas där, men ingen bryr sig egentligen”). Jag väljer att see Doom Eternal som ett digitalt förkroppsligande, en allegori av vad vissa länder nu går igenom (synd att man inte kan motorsåga sönder Corona-viruset också).

Doom eternal slayer
Slayer – vårt alter-ego i Doom Eternal.

Du som spelat något tidigare Doom-spel sen 1993 kommer snabbt att känna igen dig. Vad sjutton, om du känner att du behöver värma upp med något bekant så varför inte lira Doom 64, som ingår som remaster i vissa utgåvor av Doom Eternal och är en silkeslen polygon-fest med galet hög retro-vibe från Nintendo 64-erans 90-tal. Doom Eternal bjuder mer av samma, galet intensiva hårdrocks-musik, blod, våld och splatter i kubik (detta är inget som rekommenderas för kräsmagade) och så extremt intensiv skjutar-action. Ovanpå det har man denna gång också lagt in lite plattforms-inslag. Ja, du läste rätt: plattformsinslag. Slayern kan numera dubbel-hoppa och dra sig upp för kanter – men det är inte allt; han kan även ta tag i vissa, grovhuggna väggar i bästa Lara Croft-stil och klättra upp för dem. Plattformsdelen är inte jättelyckad, men den är tillräckligt ostörande och relativt enkel så den inte står i vägen, nämnvärt.

Doom eternal full on
Röjjigt och intensivt är bara förnamnet till Doom Eternal.

Enkelt är dock inget man kan säga om spelet i övrigt. Doom Eternal är svårt, eller väldigt utmanande i alla fall. Redan på ganska låga svårighetsgrader kommer du svettas igenom respawnande horder ur helvetets arméer, samt lida av mer eller mindre konstant hälso- och ammunitionsbrist. Motorsågen återställer lagret, men den i sin tur behöver fyllas på med bensindunkar eller väntas in att ”laddas om”. Fiender du får in bra träffar på kan du ”glory kill”, mörda spektakulärt våldsamt med melee-knappen (R3 i PS4:ans fall) och på så vis vinna tillbaka lite nödvändig livsenergi. Samtidigt som Doom Eternal hela tiden utmanar och straffar dig, så känns det ändå sällan orättvist. Ja, du kommer att dö – mycket och ofta – men finner du dig ständigt överväldigad måste du prova en helt annan strategi. Genom spelet får du också uppgradera dina vapen med härliga moddar; det kan vara allt ifrån granatkastare på pumphagel-geväret, till sökande missiler på din Railgun. Fantasin och aptiten för förstörelse tar aldrig slut.

Doom eternal hell on earth
Miljöer och bakgrunder känns verkligen episkt vackra i all misär.

Tekniskt finns inget att klaga på. ID Software introducerar här ID Engine 7 och distributören Bethesda Softworks senarelade spelet för extra puts. Det verkar ha givit önskade, goda resultat – precis som det ska vara, istället för patchar man får vänta på i veckor som ska fixa trasiga releaser som stressats fram. På PS4 Pro känns frame raten helt stabil på 60 fps och upplösningen verkar ligga kring 1440p. Precis som i Doom 2016-rebooten så har ambitionen kring fiender, bandesign och miljöer höjt ribban rejält. I sina vackraste stunder påminner Doom Eternal om ett apokalyptiskt Halo, med smärtsamt vackra rymdvyer och episka, enorma fiender á la God of War.

Doom eternal

Är det inget som är dåligt med Doom Eternal då? Tja, det är på sätt och vis ett väldigt smalt FPS, med en massa fan-service. Du som älskade tidigare delar borde redan ha köpt och vara igång och ladda ned det på din favoritplattform, det är en no-brainer. Det testosteron-pumpade våldet, de röjiga hårdrocks-riffen och den ständigt intensiva anstormningen kanske inte kommer passa precis alla, särskilt inte de som vill ha mer stealth och strategi i sina FPS. Mig passar det som handen i handsken – jag fick inte bara ordentligt med adrenalin av Doom Eternal, jag blev precis lagom frustrerad, utmanad och löjligt underhållen under resan. Och mer än så är svårt att kräva av ett spel.

Lets raze some hell!