Recension: Desperados III

Desperados-spelen har aldrig varit några massiva publiksuccéer, med likt Commandos så har de ändå haft sin beskärda del fans. Nu kommer Desperados 3 under kultur-välgörarna THQ Nordics flagg och vi har skjutit oss igenom Vilda Västern, för att leverera ett omdöme av upplevelsen.

I Desperados 3 berättas historien om Cooper, en revolverman i västern som löser problem och tar sig an uppdrag, ofta i sällskap av andra likasinnade. Första banan är en övningsbana där Cooper är blott en pojke, och du får lära dig grunderna på ett pedagogiskt vis. Sen är det alltifrån tågrån till små western-hålor som ska rensas ut på skurkar och diverse andra, elaka motståndare i form av bossar.

Upplägget är klassiskt real-tidsstrategi (RTS) – du flyttar din figur (eller figurer) på en karta med fiender som du kan spana på och som ofta har ett visst mönster i vart de tittar eller vart de går. Smygande och tysta avrättningar med kastkniv, björnfälla (!) eller knock-out på nära håll är bäst, för om du blir upptäckt – eller någon hör knallet från dina pistoler – så brakar snabbt helvetet loss och du har sekunder på dig att finna ett gömställe innan en armé soldater ser till att du blir föda för maskar. Till din hjälp har du lockbeten (exempelvis mynt, visslingar och välfyllda väskor med överraskande sprängstoff som du kan kasta, för att locka elakingar till en viss plats eller ur synhåll) och även unika egenskaper och vapen hos varje karaktär som du bör dra full nytta av för att klara alla banor.

Det gäller att skynda långsamt i Desperados 3. Man dör ofta och minsta felsteg innebär ofta säker död och omstart – det är hela poängen med Desperados 3, att våga, eventuellt göra fel och i så fall göra om. Du kan snabbspara så ofta du vill (spelet påminner dig när en minut har gått) vilket är tacksamt då du inte behöver spela om alls mycket för att du trampar snett. Samtidigt blir det jäkla tryckande på spar och rent krasst så blir spelet inte jättesvårt; då du snabbt bara kan återställa brädet och prova en annan strategi. Men alternativet med för glesa checkpoints vore förödande för ett precisionsspel som detta. Det finns även ett speciellt “showdown”-läge, där du kan stanna tiden och planera en eller flera steg och sen exekvera befallningarna som på räls. Snyggt!

Grafiken är duglig, inte något under av detaljrikedom, men känslan av dammiga western-miljöer finns där och du kan vrida kartan fritt (det tar ett litet tag att vänja sig vid alla knappar, men man lär sig ändå relativt snabbt). Vi saknar fler detaljer, särskilt på en stor 4K-bild: spelet har på PS4 Pro ett “graphics” och “performance” läge, där vi normalt brukar föredra det senare, men eftersom spelet flyter på bra ändå tar vi gärna de extra detaljerna här. HDR hade nog gjort mycket för over-all kontrasten och lystern presentationen som helhet. Ljudet är desto bättre, med otroligt välmixade och sköna western-musikslingor, bra ljudeffekter och tillhörande, skrovliga röster från den amerikanska södern hos karaktärerna.

RTS är en genre som blev stor på 90-talet, med spel som Command & Conquer (som nyligen remastrats med modern grafik av EA) och Warcraft (Blizzards gamla, original-trilogi) och är nuförtiden inte så förekommande längre. Den som förväntar sig ett action-spel med cowboy shoot-outs, eller någon slags dungeon crawler á la “Diablo med revolvrar”, lär bli besviken. Men för oss som gillar att tänka till, testa snabba strategier och laborera med kreativa lösningar, så finns här tillräckligt med underhållning och variation för att belöna den tålmodige och för oss att ge en varm rekommendation.