Recension: Apocalypse Z – New World

För ett par år sedan kom den spanska zombierullen Apocalypse Z: The Beginning of the End. En Prime Original. Den fick rätt sval kritik men som gammal dystopinörd blev jag nyfiken trots att genren är ganska urvattnad och det på förhand inte såg ut att vara något speciellt. Jag blev dock positivt överraskad. Carles Torrens zombiefilm, baserad på böcker av Manel Loureiro visade sig, om än inget nytt under solen, vara både snygg, nervig och rejält underhållande. Så nog blev jag positivt överraskad när jag för ett par månader sedan läste att Torrens gått och gjort sig skyldig till en uppföljare med Apocalypse Z: New World. Nu är den här.

Handlingen i New World: Efter virusutbrottet är Kanarieöarna en av få säkra platser, även om ett par av öarna också fallit offer för smittan. Men förnödenheterna tryter. Ett försörjningsuppdrag till det virushärjade Spanien kompliceras när Roberto ansluter sig med hemliga avsikter. Teamet kämpar mot horder av infekterade och bristande tillit, samtidigt som de måste väga överlevnad mot mänsklighet. Det här är alltså en uppföljare till första filmen, men fristående. Första filmen utspelar sig på fastlandet där vi får följa en ensam mans kamp för överlevnad. Roberto och hans intrig är alltså en helt egen vilket innebär att man kan se filmen även om man inte hunnit se ettan. Jag rekommenderar dock, naturligtvis, att börja i rätt ände.

Carles Torrens har några filmer och serieavsnitt på sitt samvete. Han har bland annat regisserat ett segment i ABCs of Death 2.5 och ett par avsnitt av serien Sky Rojo. Båda Apocalypse Z-filmerna är skrivna av Ángel Agudo, som i första filmen även hade författaren av böckerna till sin hjälp. Carlos Alcaide spelar huvudkaraktären Roberto. Han är en ny bekantskap för mig. I övriga roller ser vi bland annat Julia Martínez, Mario Mayo och José María Yazpik. Den sistnämnda spelar Pritchenko, en ukrainsk pilot. Att jag nämner honom beror på att han är den enda (vad jag minns) av karaktärerna som faktiskt dyker upp i båda filmerna.

Skådespeleriet håller överlag bra klass även om inget sticker ut. Manuset innehåller kanske en del hål och levererar väl ingen minnesvärd dialog, men den gör jobbet. Jag är svag för dystopier som inte kommer från Amerikatt. New World uppfinner hjulet lika lite som dess föregångare, men det gör ingenting. Man ger sig inte in i en zombieaction med förväntningen att golvas av nytänk. Vad den däremot levererar är snudd på hundra minuter spännande och actionfylld underhållning. Det finns faktiskt knappt en lugn stund här och ibland krävs det inte mycket mer än hög fart. Åtminstone när man faktiskt lyckas få till spänningsmomenten.

New World är också en överlag snygg film. Viss CGI kanske ser lite tafflig ut, men det är inget som stör mig. Actionsekvenserna levererar ändå. De stora horder av zombies som anfaller och scenerna från marken ser, åtminstone för ett otränat öga, ut att baseras mest på faktiska statister. Okej, det bjuds inte på kreativt smink eller masker, men så är det här å andra sidan inte regelrätta zombies utan infekterade, likt Danny Boyles 28 Days Later, så det räcker faktiskt med att de ser galna ut och lite blodiga i ansiktet. Det krävs faktiskt inte mycket mer. Man bryr sig inte jättemycket om karaktärerna, men spänningsmomenten lyckas ändå leverera. Den är effektiv och håller pulsen uppe. Det är kanske ingen film man kommer att tänka på eller minnas överdrivet länge – även om jag nu i efterhand uppenbarligen mindes och gillade första nog för att bli pepp på en uppföljare – men den gör väldigt mycket rätt. Är du lite less på de halvdana amerikanska streamingfilmer som släpps lika ofta som jag byter boxershorts så kanske det här är något att lägga tiden på istället? Den gör det den ska och levererar dessutom ett slut som öppnar upp för en del tre – Något jag verkligen ser fram emot. Och kanske sammanfogas Manel och Robertos tidslinjer där?