Recension: OBSESSION

Vad finns ens att säga längre om Obsession?

På release-natten gick jag och min flickvän och såg Obsession. Innan hade jag försökt förbereda henne på vad den skulle vara, eller åtminstone vad jag trodde att Obsession skulle vara. Delvis hade jag rätt. Jag visste att den skulle vara hård, läskig och kompromisslös. Det jag inte hade förstått innan filmen var hur hårt den skulle träffa, hur djupt den skulle gräva, eller att den ens skulle bli min generations första megaexplosion på filmscenen.

En film gjord på en knapp budget på en miljon dollar tjänade under sin biografvisning 500 miljoner dollar. Många gånger kan jag tycka att det nästan bara är värdelösa filmer som tjänar sådana pengar, eftersom de stora studiorna har pengarna att kunna skicka in en betalande publik för att se på skräp. Den här gången var det inte så. Obsession kommer, vill jag hoppas, att pratas om i decennier framöver.

Jag har nu sett Curry Barkers Obsession tre gånger. På bio. På iTunes. Och nu på 4K UHD. Och det är faktiskt först nu, på den här tredje visningen, som jag på riktigt känner att jag kan börja förstå filmen. Obsession är en sådan film som växer för varje gång man ser den. Inte för att den blir mindre brutal, utan för att man börjar se allt som finns under ytan. Första gången sitter man mest och försöker överleva filmen. Andra gången börjar man se konstruktionen. Tredje gången börjar man lägga märke till detaljerna, blickarna, ljuden och de små valen som Barker gör hela tiden.

Det är också därför 4K-utgåvan känns så jävla rätt. Det finns filmer där en nyutgåva i högre upplösning mest känns som ett sätt att sälja samma film en gång till. Obsession är inte en sådan film. Det här är en film som tjänar på att man kan komma närmare den. När bilden blir skarpare och detaljerna träder fram tydligare blir det nästan obehagligt hur mycket textur och smuts som finns i den här världen. Skuggorna får ligga kvar där de ska och de mörka scenerna känns fortfarande mörka, istället för att allt bara flyter ihop till en grå massa.

HANDLING OBSESSION

Obsession följer Bear, en ung man som är hemligt förälskad i sin bästa vän Nikki. När han hittar ett mystiskt föremål som kan uppfylla en önskan önskar han att Nikki ska älska honom mer än någon annan. Önskningen fungerar – men hennes kärlek förvandlas snabbt till en farlig och alltmer våldsam besatthet, och Bear inser att han har fått exakt det han önskade sig, med ett fruktansvärt pris.

Bild på UHD 4K

Och vilken 4K-utgåva det är. Det här är inte någon halvdan uppskalning som bara råkar ligga på en 4K-skiva. Obsession kommer här i native 4K, 2160p HEVC/H.265, med både Dolby Vision och HDR10, i filmens ursprungliga 1.50:1-format. Filmen spelades dessutom in med ARRI Alexa 35 i 4.6K och mastrades i 4K, vilket gör att det faktiskt finns en rejäl mängd bildinformation att arbeta med. Jag såg den på en Epson EH-TW7000.

Det är framför allt detaljrikedomen som slår mig. Obsession är inte en film som försöker se kliniskt ren och digital ut. Den har texturer, mörker, hud, smuts och allt annat som gör att en bild faktiskt känns levande. På 4K-disken får man en skärpa som aldrig känns artificiell. Ansikten får mer djup, miljöerna får mer struktur och de mörkaste partierna behåller betydligt mer information än vad jag minns från min tidigare tittning.

Dolby Vision gör dessutom mycket för filmens kontraster. Och det är viktigt i en film som Obsession, eftersom Barker hela tiden leker med mörker och ljus. De mörka scenerna får vara mörka utan att förvandlas till en svart sörja, samtidigt som ljusa partier kan slå betydligt hårdare. När färgerna väl kommer fram känns de också mer distinkta. Det är ingen film som badar i färg hela tiden, vilket nästan gör det ännu mer effektivt när en färg verkligen sticker ut.

Ljudet på UHD 4K-utgåvan

Obsession är en film som förstår att skräck inte alltid handlar om vad man ser. Ibland är det ett ljud i bakgrunden. Ett andetag. Ett steg. Någonting som händer precis utanför bild. På en ordentlig hemmabioanläggning blir filmen nästan fysisk. Det känns som att Barker vill att man ska sitta där i soffan och ångra att man tryckte på play.

Ljudmässigt levererar Obsession riktigt bra på 4K UHD. Filmen presenteras med ett Dolby Atmos-spår, kompatibelt med Dolby TrueHD 7.1, och mixen gör ett bra jobb med att förstärka filmens obehagliga och klaustrofobiska atmosfär. Det är dock inte en ljudmix som försöker imponera genom att konstant kasta ljud runt lyssningspositionen. I stället används surroundfältet mer subtilt. Bakgrundsljud, röster, musik och små detaljer placeras runt tittaren för att skapa en känsla av att något hela tiden befinner sig precis utanför bild. Pubscenerna är ett bra exempel, där sorlet från människor, glas och andra omgivningsljud får miljön att kännas levande.

Det är framför allt filmens dynamik som imponerar. Stora delar av filmen är relativt lågmälda och bygger upp en känsla av obehag genom tystnad och försiktigt placerade ljud. När Barker sedan väl använder ett kraftigare ljud eller en så kallad jump scare får det betydligt större effekt. Kontrasten mellan de lugna partierna och de plötsliga ljudtopparna gör att man nästan börjar sitta och vänta på nästa smäll.

Extramaterial

Det mest intressanta tillskottet är utan tvekan regissören Curry Barkers kommentarsspår. Barker går igenom flera delar av produktionen och berättar bland annat om inspelningen, kameraarbetet, klippningen, reshoots och samarbetet med skådespelarna. Det är ett personligt och förhållandevis informativt kommentarsspår som ger en bättre förståelse för hur filmen kom till. Barker blir stundtals lite tyst, men när han väl berättar något är det oftast intressant och relevant.

Även den cirka 19 minuter långa making-of-filmen ”Obsession Unleashed” är värd att se. Här får vi intervjuer med Barker och flera av filmens skådespelare, samtidigt som de berättar om filmens tillkomst, sina karaktärer och arbetet bakom vissa av filmens scener. Den är kort, men känns mer genuin och informativ än många av de korta featurettes som brukar följa med moderna filmutgåvor.

Utgåvan innehåller även ett chemistry test mellan Michael Johnston och Inde Navarrette, vilket är ett trevligt och lite annorlunda extramaterial. Det ger en inblick i hur relationen mellan deras karaktärer arbetades fram innan inspelningen.

För en påkostad 4K-utgåva hade man gärna sett betydligt mer – exempelvis bortklippta scener, fler intervjuer eller en längre making-of. Extramaterialet är därför mer kvalitet framför kvantitet.

Summering

Bakom alla de brutala scenerna, chockerna och det fullständiga vansinnet finns det faktiskt en film som har något att säga. Barker litar på sin publik. Han förklarar inte sönder allting. Han låter obehaget ligga kvar. Han låter vissa scener vara längre än de behöver vara. Och framför allt låter han konsekvenserna av det som händer kännas.

Efter tre visningar är det fortfarande inte de extrema scenerna jag tänker mest på. Det är känslan filmen lämnar efter sig. Den där jävla känslan. Det är ganska få filmer som kan göra det. Så ja, vad finns det egentligen att säga längre om Obsession? Tydligen ganska mycket. För varje gång jag ser den hittar jag något nytt. Och nu, med 4K-utgåvan i hyllan, lär det bli några gånger till.

Det är nästan ironiskt att en film som gjordes för en så liten budget nu har en hemmabiopresentation som många betydligt dyrare produktioner hade varit avundsjuka på.

SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.

This post is also available in English: Review: OBSESSION.