Berättelsen kretsar kring den unge Yautjan (vilket rasen heter, mer om det längre ned) Dek (Dimitrius Schuster‑Koloamatangi), som är en osedvanligt liten och förhållandevis klen person i en kultur där styrka och jaktförmåga definierar ditt värde. Hans far betraktar honom som en svaghet för klanen och anser att han borde dödas innan han förnedrar klanen ytterligare. Deks bror går emellan med förödande resultat.
Dek kommer undan och reser till en planet där en mytomspunnen best lever, mer eller mindre odödlig. Hans enda fokus nu är att döda den för att kunna återvända till sin klan som en värdig medlem. På sin resa möter han androiden Thia (Elle Fanning), som är ute på ett eget uppdrag för människornas räkning. Det minst sagt udda paret ger sig ut på en livsfarlig resa på en otroligt ogästvänlig planet. Snart visar det sig att de är på kollisionskurs med varandra och deras nyfunna vänskap sätts på hårda prov.
En oväntad fullträff i Predator‑universumet
Predator: Badlands är en sådan där film som bara dök upp. Jag hade hört talas om regissören Dan Trachtenbergs tidigare film Prey, som också utspelar sig i Predator‑universumet, men jag hade inte sett den. Så döm om min förvåning när det visar sig att Predator: Badlands är en av de bästa filmerna i serien.
Jag har alltid varit ett fan av originalfilmen från 1987, och även om uppföljaren tre år senare inte höll samma mått var det ändå en kul förändring att byta djungel mot storstadsmiljö. Fjorton år senare hade första Predator vs Alien premiär, och här började det gå utför. Spiken i kistan var helt klart den usla uppföljaren Predator vs Alien: Requiem från 2007.
2010 var det dags igen med Predators, som utspelade sig på en annan planet dit jordens bästa krigare förts. Jag såg om den nyligen och den har sina ljuspunkter, klart bättre än AvP‑filmerna. Åtta år senare kom ytterligare en soft reboot/uppföljare med samma namn som originalet. Det var verkligen en trend ett tag att döpa uppföljare till samma namn som originalet, som Scream, Halloween och flera andra.
2018 års Predator såg jag faktiskt fram emot, dels för att den skulle utspela sig i samma värld som de tidigare filmerna, dels för att en av mina favoritmanusförfattare och regissörer, Shane Black (Ironman 3, Kiss Kiss Bang Bang, The Nice Guys), stod bakom den. Black var dessutom med i originalfilmen som den vitsige soldaten Hawkins. Det var ett smart knep från filmskaparna då de inte hade budget för en manusförfattare på plats, så de gav honom en roll och fick två funktioner i en. Tyvärr visade sig filmen från 2018 vara urusel och förstörde både min tro på franchisen och tyvärr även min tro på Shane Black.
Låga förväntningar, stor belöning
2022 hade Prey premiär, men jag hade fortfarande en fadd eftersmak efter den usla Predator‑rebooten, så jag såg den aldrig. Den animerade filmen Predator: Killer of Killers från 2025 flöt också förbi utan att jag såg den. Därför hade jag väldigt låga förväntningar när jag satte mig ned för att se Predator: Badlands.
Efter att nu ha sett filmen två gånger kan jag verkligen rekommendera den. Dan Trachtenberg gör det mesta rätt. För det första vänder han på steken: vi får följa Predatorn och får mer inblick i dess värld på ett sätt jag aldrig sett tidigare. Det är även första gången jag hör ordet ”Yautja” i en film, benämningen på Predatorns ras. Ordet är inte nytt för dem som läser serier eller romaner, men här nämns det för första gången på film.
En värld utan människor
En annan sak som gör filmen unik är att det inte finns några människor med överhuvudtaget. Det är endast androider, vilket skapar en helt annan dynamik. Actionscenerna är välgjorda och coola, och de gör något jag efterlyst sedan jag såg den fruktansvärt uselt animerade JarJar Binks 1999. För i stället för att animera hela Dek vilket hade varit enklare men med sämre resultat så animerar de bara ansiktet i vissa sekvenser med CGI, men i övrigt är han sminkad i dräkt. Det gör honom realistisk och du stör dig aldrig på att han är för stel eller för animerad.
Det är viktigt att vi kan följa Dek, då han är huvudpersonen. Ett smart val är också att han aldrig pratar engelska, även om de har en ”universal translator”. Thia pratar engelska och han svarar på sitt språk.
Skådespelarna: två starka prestationer
Dimitrius Schuster‑Koloamatangi gör i och med Predator: Badlands sin första huvudroll i en storfilm, och han är definitivt någon att hålla ögonen på. Under ton av smink och CGI gör han ett väldigt mänskligt porträtt av en allt annat än mänsklig karaktär. Det känns aldrig konstigt att följa hans resa.
Elle Fanning är också som klippt och skuren för sin roll. Även hon spelar en icke‑mänsklig karaktär, men med charm och karisma får hon oss att verkligen tycka om Thia. En mild spoiler är att Fanning inte bara spelar Thia, utan även en annan android som letar efter henne. Här får vi verkligen se hur skicklig Fanning är när hon skapar två helt olika porträtt av vad som i grunden är samma karaktär.
Regin: Trachtenberg visar åter sin styrka
Regissören Dan Trachtenberg borde jag ha insett skulle göra underverk med Predator‑franchisen, då han regisserat en av mina favoritfilmer: 10 Cloverfield Lane. En mer intensiv film får man leta efter. Det visade sig även att både Prey och Predator: Killer of Killers är också regisserade av honom, så de står nu högt upp på min lista över filmer att se inom en snar framtid.
Ultra HD‑utgåvan: teknisk fullträff
Predator: Badlands på Ultra HD gör en bra film ännu bättre. Bilden är mastrad i 4K och behåller bioformatet. Det finns både Dolby Vision och HDR10, vilket ger filmen ett enormt bilddjup. Färgpaletten är väl avvägd och hjälper de digitala skapelserna att smälta ihop med det fysiska.
Särskilt imponerande är en sekvens med sylvasst gräs där varje nyans syns, och slutstriden med alla ljus och kontraster är riktigt imponerande.
Ljudet presenteras i Dolby Atmos och håller samma höga nivå. Dialogen är kristallklar och när det väl dundrar till är balansen optimal. En sekvens med tentakler som attackerar Dek är särskilt välgjord ljudmässigt, och det far verkligen saker runt huvudet på dig i biosoffan.
Som grädde på moset finns även gott om extramaterial såsom dokumentärer och kommentarspår. Kort sagt: det blir inte bättre än så här.
Slutsats: den bästa Predator‑filmen på 35 år
Sammanfattningsvis är jag djupt imponerad av Predator: Badlands. Det här är helt klart den bästa filmen i serien på 35 år. Jag ser fram emot vad det här teamet hittar på härnäst och det ska bli spännande att se filmerna innan denna. Det går rykten om att Arnold Schwarzenegger ska göra comeback som Dutch, vilket han gjorde i det bedrövliga spelet Predator: Hunting Grounds.
Jag ser fram emot nya Predator‑filmer och tackar alla filmgudar för att studion valde att gå åt det här hållet och inte fortsatte på den väg som den hemska Predator från 2018 stakade ut.
SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
This post is also available in English: Review: Predator – Badlands.
Så här sätter vi betyg på Senses