Recension: The Water Diviner (Bio)

I The Water Diviner gör Russell Crowe sin långfilmsdebut som regissör. Han spelar också huvudrollen som Connor, en australiensisk trebarnspappa och äkta man, som tappar kontakten med sina tre söner år 1915, under ett av första världskrigets blodigaste slag. Sista kontakten med sönerna skedde via brev, när de befann sig på den Turkiska halvön Gallipoli under en blodig sammandrabbning som slutade i ett utdraget skyttegravskrig och resulterade i över 130.000 döda och 260.000 skadade. Connors söner förväntas ha stupat tillsammans med sina medsoldater, men ovissheten tar överhanden hemma i Australien fyra år senare och resulterar i att hans fru begår självmord och således sparkar igång Connors resa tvärs över världen för att ta reda på sanningen om sönernas öde.

För att ta sig till Gallipoli tar sig Connor först till Istanbul där han startar en långdragen process att försöka ta sig vidare till halvön med blandad hjälp av före detta turkiska underrättelseofficer, majorer, hotellägarinnor och andra invånare i staden. The Water Diviner tar god tid på sig att berätta en väldigt hemsk men viktig historia, ständigt aktuell för alla de familjer som överlevde sina barn, syskon, föräldrar och andra släktingar, vilka stupade under det blodiga kriget, men vars familjer aldrig fick reda på hur, var och när. En bit in i filmen träffar Connor också en major från motståndarsidan, starkt porträtterad av Yilmaz Erdogan, som själv var med i slaget om Gallipoli och får således även insikt i hur kriget påverkade ANZAC-styrkornas fiendesoldater och deras familjer, som också är människor av kött och blod.  

Russel Crowe håller ganska tillbakadragen profil som Connor, men övertygar ändå som sörjande far som förlorat allt och fast besluten att ta reda på sanningen. Duktiga Olga Kurylenko spelar hotellägarinnan Ayshe i Istanbul med egna problem och utmaningar. Snart flätas hennes och Connors öden samman, vilket ger upphov till en väldigt ambivalent inställning mot Connor, som är hennes egentliga fiende i kriget men som är väldigt artig och vänlig mot henne, vilket hon inte är van vid. Ayshe som snart mot sin vilja är en omgift änka som kämpar mot rådande kvinnosyn i landet och gör sitt bästa för att hålla sig flytande i tillvaron med sin son och sin döde mans bror, som ständigt pressar henne till giftemål.

Första halvan av The Water Diviner känns något långsam, men fyller ändå sin funktion i att bygga upp en intressant historia som både utbildar och underhåller och så småningom blir riktigt spännande. Connor anländer till ett land där han trodde kriget var över, men som snart visar sig ha flera lösa trådar, både samhällsmässigt, politiskt och personligt. Vi får många intressanta och mångfacetterade karaktärer. Yilmaz Erdogan som major Hasan i synnerhet, som är strålande från början till slut. The Water Diviner landar till slut varmt i mitt filmhjärta och har några riktigt minnesvärda scener. Framförallt  är det en väldigt intressant och viktig film, om ett av krigshistoriens blodigaste slag, som påverkade mängder av människor över flera generationer.