Hem Film & TVBlu-ray Recension: Se upp för Jönssonligan (BD)

Recension: Se upp för Jönssonligan (BD)

av Henric Brandt

Första filmen Varning för Jönssonligan, med Gösta Ekman i huvudrollen som den hårt prövade banditledaren Charles Ingvar ”Sickan” Jönsson, hade (likt första Indiana Jones-filmen) premiär för 40 år sedan: 1981. Den filmen är en remake på den danska förlagan Olsen-banden-filmerna som började produceras redan 1968. Den svenska versionen blev en succé och från 1981 och fram till 2000 producerades det sju stycken uppföljare. Däremellan och därefter producerades det även fyra stycken spin-off-filmer, som handlade om Lilla Jönssonligan där vi får möta dem som barn. 2015 hade en total reboot premiär som fick namnet Jönssonligan – Den perfekta stöten. Denna gång så gjordes det ett försök att modernisera och ”coola” till Jönssonligan, lite. Filmen kan ses som en svensk Oceans Eleven. Problemet var bara att publiken inte var med på noterna och filmen försvann mycket snabbt från repertoaren. Personligen tyckte jag att den var ganska bra och särskilt i jämförelse med dagens betraktelse – Se upp för Jönssonligan – är den ett regelrätt mästerverk.

Se upp för Jönssonligan Henrik Dorsin Sickan
Foto: SF Studios

Charles Ingvar ”Sickan” Jönsson (Henrik Dorsin) har efter en misslyckad kupp satts i fängelse igen för fjortonde gången. När han väl är ute sätter han en ny plan i rullning: Jönssonligan ska stjäla en finsk kungakrona från Nordiska Museet. Problemet är bara att hans banditliga i form av Vanheden (Anders ”Ankan” Johansson), Dynamit Harry (David Sundin) och hans tjej Doris (Hedda Stiernstedt) hoppar av för att de är trötta på alla kupper som inte leder någonstans. Så Sickan får se sig om efter ett nytt crew. När han sedan blir tillfrågad av Anita (Lena Olin) och hennes kompanjon Televinken (Reine Brynolfsson) att göra en mycket speciell kupp kan han inte låta bli. Något som snart visar sig vara ett stort misstag.

2017 satte jag mig i biosalongen och såg fram emot att se filmen Snömannen. Jag har läst alla Jo Nesbøs böcker och jag diggade verkligen regissören Thomas Alfredssons original-version av Låt den rätte komma in-filmatiseringen. Så jag trodde ärligt talat att det skulle bli en episk filmupplevelse. Jag hade fel kan jag säga, för maken till mer värdelös film än Snömannen får man leta efter. I alla fall fram tills nu…

Se upp för Jönssonligan Ankan Vanheden
Foto: SF Studios

Se upp för Jönssonligan kan tyvärr vara bland det sämsta jag sett. Någonsin. Även om produktionsvärdet är ganska högt i filmen med snyggt foto och intressanta inspelningsplatser så känns det som att filmskaparna inte haft en aning om vad det är för sorts film de vill göra. Henrik Dorsin som Sickan Jönsson är väl helt okej – jag har aldrig varit ett Dorsin-fan, men han gör det som krävs och tar sig genom filmen någorlunda med hedern i behåll. Han har ingenstans den vidd och bredd som Gösta Ekman hade i samma roll, utan här är det mera att läsa manus och gå från punkt A till punkt B. Hedda Stiernstedt som Doris fungerar också hyfsat, men hennes karaktärs relation till Dynamit Harry blir ett stort frågetecken. Det fungerar inte överhuvudtaget. Sen har tydligen regissören bett henne att tycka synd om Sickan Jönsson för hon gråter omotiverat på ett flertal ställen i filmen. Vanheden spelades i originalfilmerna utav Ulf Brunnberg och han satte verkligen stuket för hur karaktären skall vara. Det är han som är munlädret, som kan prata dem ur varenda situation som de kan tänkas ställas inför. Vanheden i den nya filmen spelas av Anders ”Ankan” Johansson, som långfilmsdebuterar i och med den här rollen. Han har tidigare varit med i olika TV-serier, varit journalist och programledare. Hans version av Vanheden är en försynt, nedtryckt och patetisk karaktär som inte gör något rätt. Han är mer lik Dynamit-Harry än Vanheden.

Dynamit Harry dök för första gången upp i den andra långfilmen Jönssonligan och Dynamit Harry (1982) och då spelades han helt mästerligt av den oefterhärmlige Björn Gustafsson (den äldre). Karaktären är svårt försupen, men en mästare på att spränga saker, när han inte har ”ölat” det vill säga. Se upp för Jönssonligans Dynamit Harry ”spelas” av David Sundin som innan den här filmen inte agerat i någonting alls och det märks. Jag förstår inte hur rollsättningen har gått till, det finns ju faktiskt riktiga skådespelare som behöver och kan göra jobbet? Handlar allt bara om följare nuförtiden? Dynamit-Harry och Doris har ett helt gäng ungar av någon anledning, som de tar hand om. Och som de vettiga föräldrar de är så har de med dem på brotten de gör. Här finns ”roliga” skämt, som att ett barn heter Hassan och ett annat Tage och så svär barnen som borstbindare! Oj, så roligt…

Se upp för Jönssonligan Hedda Stiernstedt David Sundin
Foto: SF Studios

Om jag ska gå igenom allt som störde mig med den här filmen så kommer det bli en ytterst lång recension så jag ska ändå försöka att hålla mig någorlunda kort. Se upp för Jönssonligan lyckas med konststycket att vara helt humorlös. Alla försök till humor blir bara banala och fåniga. Det märks verkligen hur filmskaparna bygger upp för en punchline och när den väl kommer så är det ett enda stort ”jaha”? Filmen är dessutom minst trettio minuter för lång. Jag plågade mig verkligen igenom den sista halvtimmen för att nå det ytterst fåniga antiklimax som kallades slutet på filmen.

Se upp för Jönssonligan stora fjäder i hatten är bra produktionsvärde, som sagt. Fotot är snyggt och ljuddesignen är välgjord, men sen har de en del rekvisita som ser ut som deras barn har gjort det i slöjden. Likaså posters och en del grafik som verkligen ser rent ut sagt undermåliga ut.

Se upp för Jönssonligan hela gänget
Foto: SF Studios

Blu-ray utgåvan uppvisar en helt okey bild, med djup svärta och fina färger så långt tekniken håller. Ljudet återfinns i DTS-HD och är precis som bilden, fullgott. Det finns inga stora överraskningar i ljudet för det finns inga sådana överraskningar i filmen. I sedvanlig svensk ordning finns det inget extramaterial över huvudtaget.

Sammanfattningsvis så är Se upp för Jönssonligan verkligen katastrof-usel och då inte ens Blu-ray utgåvan har något speciellt att visa upp så kan inte betyget bli annat än botten. Jag gillade verkligen de gamla Jönssonligan-filmerna, de hade själ och värme – något som denna remake saknar totalt. Även om rollbesättningen hade varit perfekt så hade filmen ändå lidigt av att vara för lång, för seg, för dum och för osammanhängande.

Fy, vad besviken jag blev.

Missa inte detta

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.