Recension: Scream 7

I Scream 7 får vi möta Sidney Prescott (Neve Campbell) igen. Hon lever tillsammans med maken, polismannen Mark (Joel McHale), och deras dotter Tatum (Isabel May). Händelserna i New York har skakat om den lilla familjen, och Sidney gör allt för att skydda sin dotter från de faror som hotar. En dag verkar det som om en person från Sidneys förflutna har kommit tillbaka, men han är ju död, eller? Snart visar det sig att farorna hopar sig, och Sidney måste återigen ge sig in i kampen mot nya Ghostface‑mördare. Denna gång är insatserna skyhöga.

Tre decennier av Scream

För snart ganska exakt 30 år sedan hade den första Scream-filmen premiär. Jag minns hur jag stapplade ut från salongen, totalt slagen av hur bra den filmen var. Den synkade perfekt med publiken. Den vände på klyschorna, använde dem, och var samtidigt tok‑läskig. Det var något helt nytt jämfört med vad jag hade sett tidigare.

Filmen blev populär och redan året efter kom del två. Besvikelsen var inte total, men nära. Den saknade nerven och humorn från första filmen och innehöll dessutom en av de dummaste sekvenser jag någonsin sett då de ska krypa över mördaren i en stillastående bil. Twisten var ett stort ”meh”, men filmen hade ändå några ljuspunkter.

Scream 3 hade premiär år 2000, och här blev det plågsamt tydligt att filmserien inte riktigt var vad den borde vara. Även här fanns ljuspunkter, men de var få och långt emellan. Efter tredje filmen tog serien en paus på drygt ett decennium, och 2011 kom Scream 4, den sista filmen Wes Craven regisserade. Den lyckades delvis hitta tillbaka till det som gjorde originalet så bra, men den var fortfarande långt ifrån samma nivå.

Ytterligare elva år senare kom den femte delen, förvirrande nog kallad Scream (2022). En legacy‑reboot där nya karaktärer introduceras och de gamla följer med på ett hörn. Den hade flera bra inslag, men saknade fortfarande det där lilla extra.

Scream VI och förvirringen kring siffrorna

Redan året efter kom Scream VI, och för att öka förvirringen gick filmskaparna från arabiska till romerska siffror. Den största skillnaden var att detta blev den första filmen utan Neve Campbell i huvudrollen. Hon tackade nej efter ett oförskämt lågt lönebud.

Scream VI fokuserar istället på de nya karaktärerna från Scream (2022) och utspelar sig i New York. Filmen har några rätt coola sekvenser, men faller snart på sin egen dumhet. När karaktärer blir knivhuggna hundratals gånger och överlever är det tydligt att franchisen gått från skräckfilm till tecknad film.

Scream 7 – det som fungerar

Nu, år 2026, är vi framme vid Scream 7 (tillbaka till arabiska siffror). Jag vill faktiskt börja med det som fungerar. För det första är det roligt att originalgänget (de få som finns kvar) står i fokus. Det handlar om Sidney igen, inte om sidokaraktärer.

Det andra är att manusförfattaren och skaparen Kevin Williamson äntligen fått regissera en Scream-film. Det finns också flera välgjorda sekvenser, men mer om det längre ned.

Scream 7 – det som inte fungerar

Sen tar det tyvärr stopp. Scream 7 är inte en bra film. Den hade kunnat vara det, om det inte vore för att slutet är så bedrövligt dåligt att klockorna stannar. När mördaren avslöjas sitter jag bara och gapar. Det är så långsökt och uselt uppbyggt att det känns som någons första manus och det är det ju inte, för Kevin Williamson har både skrivit och regisserat.

Som jag nämnde ovan finns det bra sekvenser, men de är just det: sekvenser. De sitter inte ihop med resten av filmen. Det är samma uppbyggnad varje gång: tystnad, smygande, mördaren kommer fram. Rinse and repeat.

Det som tidigare gjorde serien så bra var att den vände på klyschorna. Nu är filmen istället inget annat än trötta klyschor. Här fanns alla möjligheter att uppdatera serien till en modern värld och göra något nytt. Få publiken att känna samma eufori som jag gjorde för tre decennier sedan. Istället blir det ett bottennapp.

Blu-ray‑utgåvan

På tal om bottennapp: Blu‑ray‑utgåvan. När jag recenserade Scream (2022) klankade jag ned på UHD‑utgåvan som var allt annat än imponerande. Den här gången finns det inte ens en UHD‑utgåva så man får nöja sig med Blu‑ray.

Bilden är ändå förhållandevis snygg, med bra svärta och färger, men jag saknar alltid HDR när jag ser film på BD. Bilden är fin så långt tekniken räcker.

Det som är riktigt synd är att de inte skickat med ett Dolby Atmos‑spår. Istället får vi ett ganska klent och lågupplöst DTS 5.1‑spår.

Falsk varudeklaration

Sen kommer vi till det mest irriterande och frustrerande jag någonsin upplevt på en fysisk utgåva. Svenska utgåvor är notoriskt usla på att skicka med extramaterial som finns producerat och ligger på alla internationella utgåvor, men av någon anledning tas bort här.

Jag blev därför förvånad när jag läste på baksidan av fodralet – se bilden nedan.

Men döm om min förvåning när jag sätter i skivan och det inte finns något extramaterial alls!? Hur kan man göra en sådan miss? Det är falsk varudeklaration. Totalt vansinne!

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är Scream 7 tyvärr en enorm besvikelse. Jag har inte gått in på detaljer eftersom jag inte vill spoila för mycket, men det är enormt kul att få se Matthew Lillard igen, och det höjer betyget något. Den usla Blu‑ray‑utgåvan drar dock ned helheten rejält. Betyget blir inte ett bottennapp men nästan.

SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.

This post is also available in English: Review: Scream 7.