Recension: Star Trek – Picard (Säsong 1) (BD)

Gene Roddenberry (1921-1991) skulle ha fyllt hundra år i år och hans skapelse Star Trek fyller femtiofem. Den ursprungliga Star Trek-serien var till en början ingen en given succé och fick endast tre säsonger mellan 1966 och 1968. Sen dess har det tagit fart och det har gjorts otalet TV-serier och långfilmer. Serien Star Trek: Picard hade premiär på Amazon Prime den 23 januari 2020 och blev både hyllad och hatad. Det här är verkligen en serie som delar fansen. Jag blev nyfiken, men hann aldrig sätta mig ned och se den. Så när den nu släpps på Blu-ray så passade jag på.

Det har gått 14 år sedan Jean Luc Picard (Patrick Stewart) slutade och drog sig tillbaka till sin vingård i Frankrike. Han lever ett lugnt och tillbakadraget liv, men han plågas av drömmar från en svunnen tid. En dag kommer en kvinna till hans gård i desperat behov av hjälp och det blir startskottet för ett sista, livsfarligt uppdrag för Picard.

Jag kan verkligen förstå varför Star Trek: Picard delar fansen – serien skjuter verkligen åt alla håll. Skaparna har fått möjligheten att göra den barnförbjuden vilket leder till en del riktigt blodiga splatterscener och en hel del svordomar. Jag höll på att sätta i halsen när helt plötsligt ett “Fuck you” yttrades. Det kändes liksom fel i sammanhanget, på något vänster. Star Trek har för mig alltid varit lite mer städade och fina i kanten, som inte sjunker till vulgära poänger som att få svära. Det är även en hel del action i Star Trek: Picard som också känns malplacerad. Men största kruxet med serien är tyvärr manuset i sin helhet. Historien som vi får följa har gjorts både en och två gånger förr och storyn känns många gånger lånad från en annan sci-fi serie som har tacklat samma ämne i fyra säsonger. Huvudkaraktären Picard blir upprepade gånger reducerad till en punchline. Han är gammal, så ingen vet vem han är nu för tiden. Han vet inte hur ett modernt skepp fungerar, han vet inte i vilken stol han ska sitta på kommandobryggan. Och så vidare. Visst, den 79-årige Patrick Stewart ska ju spela en 94-årig Picard så givetvis, så då måste ju åldern få ta ut sin rätt – men det känns inte riktig värdigt. Stewart är i toppform och om bara manuset hade tillåtit hade han behållit den pondus han alltid har haft.

Sen har vi sidokaraktärerna som också pendlar mellan ganska banala serietidnings-karaktärer till personer med djupa, realistiska känslor. Säsong ett börjar med en smäll och sen blir det ganska sävligt ett par avsnitt, men runt mitten så börjar serien ta fart och i sjunde avsnittet händer det som man hade hoppats på att hela serien hade kunna fått handla om. Ska inte avslöja för mycket, men det är ännu ett kärt återseende kan jag berätta.

Så vad är bra då? En hel del ändå faktiskt och bäst är Patrick Stewart som vid 79-års ålder visar vart skåpet ska stå. Det finns flera underbara sekvenser som får en att sitta och fånle av välbehag. Så när Star Trek: Picard är bra då är det så sjukt bra och det väger upp en hel del av banaliteterna, det kan jag säga.

Blu-ray-utgåvan uppvisar kristallklar bild, med vackra färger och djup svärta. Det är hög bitrate, så flimmer och andra otäcka, digitala skavanker finns inte att skåda. Ljudet i DTS-HD trycker till ordentligt när det behövs; rymdstrider och annat är fint mixat till ditt surroundsystem. Dialogen är knivskarp och nivåerna ligger fint, så du behöver inte kasta dig efter fjärrkontrollen för att sänka när det börjar hända grejer. Extramaterial är det riktigt gott om. Det innehåller bland annat flera, hyfsat långa dokumentärer som går in på djupet av produktionen.

Sammanfattningsvis så är Star Trek: Picard Säsong 1 en lustig serie: å ena sidan är det verkligen inte riktigt den Star Trek-serie man trodde man skulle få. Men å andra sidan så innehåller den ändå många fina bitar, så jag vill nog ändå rekommendera den – men med viss försiktighet. Sen ser jag fram emot säsong två som kanske kan behålla mer av det som gör Star Trek: Picard bra och fila bort det onödiga och fåniga som inte behövs.