Stanton Carlisle (Bradley Cooper) är en tystlåten man med en mörk historia som reser planlöst genom Amerika strax innan andra världskriget. Av en slump kommer han i kontakt med ett cirkussällskap som han slår följe med. Han blir vän med en tankeläsaren Pete (David Strathairn) och dennes fru Zeena (Toni Collette) och märker att han har en fallenhet för att göra sitt eget nummer. Stanton Carlisle blir snabbt rik och berömd, men då han möter psykologen Dr. Lilith Ritter (Cate Blanchett) ställs allt på sin ända.
Regissören Guillermo del Toro dök upp på min radar i och med Blade II som hade premiär för ganska exakt tjugo år sedan och 2004 hade första Hellboy-filmen premiär och därmed blev del Toro en av mina favoritregissörer. Hans filmer är alltid välgjorda och visuellt imponerande, men det är tyvärr inte alltid att de är lika intressanta i andra aspekter av filmskapandet. Pans Labyrint, Pacific Rim och Hellboy-filmerna är verkligen exempel där del Toro lyckas, men hans senaste filmer såsom The Shape of Water och just Nightmare Alley är tyvärr exempel på det motsatta.
Nightmare Alley innehåller verkligen del Toros signum i fråga om det visuella. Det är gotiskt, mörkt och intressant. Introduktionen av karaktären Stanton är helt mästerlig och varje sekvens är proppfull av detaljer. Problemet är bara att filmen är minst en halvtimme för lång och är en av de mest förutsägbara filmer jag har sett på mycket länge. Den långa speltiden gör att jag börjar vrida och vända mig i soffan för jag vill inget annat än att filmen ska komma fram till det oundvikliga slutet.
Skådespelarinsatserna är det inget fel på, Bradley Cooper får visa upp sidor (och delar av anatomin) som han aldrig gjort förut och rollbesättningen runt omkring honom är imponerande även om jag kan känna att de inte riktigt får komma till sin rätt. Till exempel är Willem Dafoe brottsligt underanvänd i Nightmare Alley.
Blu-ray-utgåvan uppvisar stadig och fin bild rakt igenom och speciellt imponerad blev jag över de mörka sekvenserna med ljusen från cirkusen. Ljudet är helt klart fullgott, men innehåller inte så mycket surroundeffekter och annat hembio-godis, för det här är inte en sådan film. Extramaterialet lutar mer åt promotion-hållet och därmed spenderar det väldigt mycket tid på att berätta vad det är för film som jag nyss har sett. Vilket är väldigt tråkigt för jag hade verkligen velat veta mer om hur filmen kom till istället.
Sammanfattningsvis så är Nightmare Alley ultra-snygg, men alltför förutsägbar. Filmen är baserad på boken med samma namn (som filmatiserades för första gången 1947). Det som funkade för 75 år sedan håller inte riktigt på samma sätt idag; publiken har blivit smartare så filmens stora twist går att räkna ut extremt lätt. Därefter är det 150 minuter speltid som för oss mot det oundvikliga slutet. Tråkigt, på en annars så imponerande visuell film.
Disney skickade recensionsexemplar av denna film. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
© 2022 20th Century Studios
Så här sätter vi betyg på Senses