Det har gått inflation i svenska deckare och spänningsromaner. Det är ingen hejd på hur många av dessa som är skrivna av hyllade, prisbelönta och bästsäljande författare. Problemet är bara att de allra flesta romaner är snudd på oläsliga – bedrövligt tråkiga och träigt skrivna. Trist nog är det också alltid bara samma typ av skräp som får uppmärksamhet. Alla nya, spännande röster trängs undan av det etablerade gardet som fortsätter ösa ut fler mediokra böcker.
Därför var det kul när debutanten Kia Hedman klev fram med sin Patient 43 (2021) – en fängslande, mörk och känsloladdad, otäck historia som för alla som har egna barn skildrar ren och skär skräck. Boken handlar om en småbarnsmamma som tvingas begrava sina två söner som dött under mystiska omständigheter. Mitt i sorgen blir hon anklagad av sin man för att under psykos har mördat mannen och sen också inspärrad för tvångsvård på en sluten psykiatrisk inrättning. Men inifrån sjukhus växer henne vilja att bli trodd, tag sig ut och rentvå sitt namn. En story med fint filmiskt driv, överraskande vändningar och ett otippat, ganska gastkramande slut.
Nu är hon tillbaka igen med en ny psykologisk thriller som glädjande nog håller samma febriga stil och förtätade bladvändar-klass. I Enstöringen kretsar storyn kring skuld, besatthet och nattsvart, destruktiv kärlek. Rut lever ensam i en isolerad stuga vid en sjö med sin vuxne son Anders. Ingen vet riktigt vad som händer bakom husets fyra väggar, men ryktena nere i byn berättar om ett barn som för 35 år sen hittades fastfruset i isen. Få på bygden tror på att det skulle ha varit en olyckshändelse. När Anders en dag överraskar Rut med att bjuda hem sin flickvän krackelerar plötsligt deras tillvaro i stugan. Hemligheterna från det förflutna vaknar till liv och Rut tvingas till ett drastiskt beslut – att till varje pris skydda sin livslögn och se till att det som som döljs bakom den igentejpade dörren aldrig får komma fram. Kia Hedman mejslar på nytt skickligt fram både stämningsfulla miljöer och komplexa, intressanta karaktärer. Det blir stundtals rätt nervkittlande när hemligheterna, bit för bit, ska lockas upp till ytan och knuffas fram i ljuset. Oförutsägbart, kusligt och intensivt påträngande. Kia Hedman vet hur man bygger upp spänningen och sen effektivt håller den vid liv. Än en gång visar hon att svensk spänningsfiktion fått en ny stjärna att räkna med.
