Christian Gabel är kanske mest känd som trummis i bob hund. Men han är också musiker, kompositör och producent. Vi fick en pratstund om oklippt videovåld på brusiga VHS-kopior, burkiga tevespelsljud, blandband och leksakssyntar som inspirerat honom till egen filmisk musik.
Christian Gabel, 50, är född i Karlstad, men bor sedan länge i Stockholm. Han är medlem i kultbandet bob hund, har spelat med Thåström och Pelle Ossler och producerat skivor med bland andra Hello Saferide och Ossler. Christian har dessutom gjort teatermusik, samt driver en studio i Stockholm och har en egen skivetikett som heter Gabel Elektronik.
Debutalbum och Hollywood-dekadens
Det hyllade debutalbumet 1900 kom 2008 och är inspelat med gammaldags, analoga rullbandspelare. Det är ett temaalbum med minimalistiska melodier i ett vemodigt ljudlandskap som skildrar det våldsamma 1900-talet. Inspelningarna gjordes under flera år och på olika platser med hjälp av nästan uteslutande akustiska instrument.
Tio år senare sattes skivan upp på scen med bejublade föreställningar, både på Orionteatern i Stockholm och på Stora Teatern i Göteborg.
1900 är också en skiva som andas väldigt mycket film. Christian är svag för Kenneth Anger, en amerikansk experiment-filmregissör som skrev Hollywood Babylon (1965) – en bok som skildrar sex, knark och Hollywoodstjärnors skandaler mellan 1900 och 1950. Boken blev så kontroversiell att den drogs in och var förbjuden fram till 1975.
–Det är svårt att veta hur mycket som Anger berättar om är sant. Han har antagligen skarvat ganska rejält. Det är lite Hänt i veckan-skvaller med ond, bråd död. Men jag älskar hans sleaziga historier från det gamla Hollywood.
Det säger Christian när vi ses på en pub i centrala Sundbyberg. Det var också genom boken Christian fastnade för Frances Farmer (1913-1970). Hon var en Hollywoodstjärna med en rätt kort karriär och tvångsvårdares under många år på mentalsjukhus på grund av paranoid schizofreni.
–I boken utnämner Anger henne till ett slags skyddshelgon för alla fallna Hollywoodstjärnor vars liv gått åt helvete. På 1900 finns en också låt som heter St. Frances. Den är en hyllning både till skådespelerskan och till Hollywood Babylon.
Soundtrack till film som väntar på att bli gjord
Christians skivor präglas genomgående av hypnotiskt fängslande och stämningsfullt melankolisk instrumentalmusik.
Det är suggestiv musik stöpt i ett nostalgiskt skimmer och färgad av soundtracken till 80-talets teveserier, ocensurerat videovåld på piratkopierade VHS-kassetter, blandband från tonåren, skräck, svajiga kassettband, burkiga effektljud från gamla tevespel, trummaskiner och analoga leksaktsyntar. Det är fantasieggande musik som svävar fritt och obehindrat över gränser och tid och rum, mellan genrer och epoker.
Krater (2012) innehåller musik till en svensk SciFi-film som aldrig gjordes. (Mer om det senare.) Albumet gavs ut på den egna etiketten Gabel Elektronik tillsammans med Mikrofilm (2020).
Mikrofilm är redan en modern klassiker och även den har ett soundtrack till en film som bara väntar på att bli gjord. Här är influenserna från Giorgio Moroder, Kraftwerk, John Carpenter, Survive och Underworld väldigt tydliga.
På Koda samlade Christian ambient musik som han genom åren gjort till olika fristående projekt som teaterpjäser, filmer och installationer. Albumet släpptes digitalt 2020 och på vinyl under våren 2022.
All musik du gör känns väldigt filmisk. Är det en slump eller ett medvetet drag?
–Det kan jag hålla med om. Men det är nog inget medvetet drag. Jag började göra egen musik ganska sent jämfört med många andra. Jag var över trettio när jag bestämde mig för att spela in det som blev den första 1900-skivan.
Christian har spelat i band sedan han var tonåring, men hade mer som roll då att han gjorde enklare riff och arrangerade musiken.
–Jag skrev aldrig låtar och kände heller aldrig nåt behov av att skriva texter eller sjunga. Då blev det instrumentalmusik istället. Det går förstås att göra instrumentalmusik som inte är filmisk. Men det är väldigt lätt att det blir filmiskt eftersom man får bilder i huvudet. Jag gillar filmmusik och märkte också snabbt att jag drog åt det hållet.
Det känns som om vi gillar samma typ av film-epok med VHS-nostalgi, oklippt 80-talsskräck och piratkopierat videovåld.
–Jag inspireras av en massa olika saker, men det går inte att komma ifrån att det där är sånt som jag fastnade för. 1980 var jag fem år och sen tonåring på 90-talet. Det var en period när jag sög åt mig allt omkring mig som en svamp. Det var för första gången jag fick uppleva brusiga videokopior av Sergio Leone-filmer med Ennio Morricones musik, till exempel. Hela den perioden har så klart format mig väldigt mycket.
Den retrokänslan genomsyrar också det mesta Christians gör i musikväg.
Det är ofiltrerat med brus, knaster och svaj.
–Men det är ett ljud som jag gillar och som hänger kvar från uppväxttiden när jag som så många andra spelade av knastriga vinylskivor på kassettband.
Allt började med att Christian fick ärva prylar efter sin fem år äldre syster och spela av hennes skivor.
–Först fick hon en liten bandspelare som jag fick överta när hon fick en lite större bergsprängare. Den fick jag sen ärva när hon fick en skivspelare med inbyggt kassettdäck. Allt jag fick var ju lite slitet, så det har liksom format den ljudbild jag tycker om idag.
Christian blir stressad av ljud som är för rent och för kliniskt.
–Jag har inget emot digitalt inspelad musik. Men jag gillar när ljudet blir lite skevt och får nåt slags konturer, när det svajar eller brusar lite.
Jag tänker likadant när jag ser film. Jag tycker inte om när bilden blir för skarp. Bluray och 4k känns inte äkta, speciellt inte när man ser gamla filmer som restaurerats och alla skavanker har suddats ut. Det ser onaturligt ut.
– Jag är inte puritan på nåt sätt när det kommer till musik. Jag gillar egentligen alla slags format, från 8-kanalskassetter och rullbandspelare till mp3, och att allt finns att tillgå idag. Alla dom olika formaten har så olika karaktär. Men jag lyssnar faktiskt mest på musik i mobilen i lurar när jag är ute och går. Det är då jag har bäst tid. Det är inte så att jag måste lyssna på vinylskivor för att jag ska kunna njuta av musik fullt ut. Musik i mobilen låter inte som om jag spelar den på vinyl eller på en stor anläggning. Men ljudet i telefonen har sin egen karaktär som jag också kan uppskatta.
Men när du gör musik själv vill du bibelhålla retro-soundet och ett ljud som kränger, brusar och skaver lite?
–Ja, det hamnar alltid där, för att annars tycker jag det låter ofärdigt.
Är det för att du vill att musiken ska kännas som ett tidsdokument, som om den gjordes för 40 år sen, fast den är inspelad i nutid?
–Nej, egentligen inte. Det är inte så att jag hoppas att det ska låta 80-tal. Jag spelar in musik i datorn och det kan låta jättebra. Men så fort man börjar skicka den genom sladdar och andra burkar, så är det som om ljudet påverkas och får en historia. Då blir knastret och alla skavanker en karaktär i sig. Det är märkligt att sånt också inger en känsla av autencitet, och nästan blir nåt naturligt. Fast egentligen borde det kanske vara precis tvärtom. När man hör en kristallklar inspelning av en akustisk gitarr borde ju det upplevas som naturligt. Men jag är väl så van vid att höra brus från olika maskiner att det märkligt nog känns allra mest naturligt, haha. Och jag gillar det. Kanske mycket för att maskinerna känns personliga eftersom dom inte är perfekta, utan lämnar spår efter sig.
Tror du det finns en speciell målgrupp som uppskattar den här sortens medvetna skönhetsfläckar? Yngre generationer är ju uppfödda med att allt är digitalt inspelat.
–Det intressanta med 1900 är att dom som uppskattar skivan kommer från så spridda åldersgrupper, jämfört med den musik jag gör under mitt eget namn. Den associerar många med 80-talets VHS-period och lockar främst män i vår ålder, skrattar Christian.
–1900, som tekniskt sett låter ännu äldre, tilltalar på nåt sätt till mer varierande åldersgrupper. Kanske beror det på att den skivan lockar fram kollektiva minnen av sånt som man nödvändigtvis inte själv har varit med om, men associerar till.
Handlar det kanske om nostalgi, även om många som gillar din musik inte själva upplevt just VHS-tiden eller ens vinylskivans storhetstid?
–Jag vet inte om det handlar om nostalgi. Det är svårt att spekulera i hur en 25-åring tänker. Men på nåt sätt ligger det kanske närmare till hands för unga att köpa vinylskivor istället för CD-skivor. Idag släpper ju i princip alla stora artister skivor på vinyl och, för den delen, även på kassettband. Men kanske handlar det om ett slags nostalgikänsla som är kopplat till nåt som ägde rum innan man själv faktiskt kunde vara nostalgisk. Jag tänker ofta på dom gamla Tandberg-rullbandspelarna som gav mig det där svajiga 1900-soundet. Men jag hade ju aldrig lyssnat på såna innan jag gjorde musiken till plattan. Det ljudet kändes bara som om det direkt talade till nånting som jag gillade, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Det är musik som jag velat göra så länge jag kan minnas.
Och bob hund gör en helt annan slags musik.
–Ja, och det är ju ett band som fanns långt innan jag gick med. Jag känner mig som en del av bandet. Men det är nåt helt annat än det jag sysslar med själv.
När jag lyssnar på din musik och hör dom där syntslingorna tänker jag på Fabio Frizzi och Claudio Simonetti som gjorde musiken till många av dom klassiska italienska 80-talskräckisarna.
–Jag gillar deras musik. Men det vore fel att säga att jag har inspirerats av dom eftersom jag upptäckte dom i lite senare ålder. Jag var inte direkt nån stor skräckfilmsfantast, men kom ändå alltid i kontakt med dom filmerna under VHS-tiden och blev väl omedvetet påverkad då. Man såg piratkopierad film varje eftermiddag efter skolan. Det är svårt att bryta ner exakt allt jag såg och vad som fastnade i huvudet på mig. I den åldern lade man varken namn eller filmtitlar på minnet. Och musik var bara nåt som fanns i filmerna. Nåt man gillade, utan att fästa nån större uppmärksamhet vid den. Jag minns att jag såg Dario Argentos Suspira – flykten från helvetet (1977) bland annat. Men jag tror inte Goblins musik fastnade då, det är nåt jag upptäckte senare när jag själv började göra musik.
Vilka var dina stora VHS-favoriter?
–Flykten från New York (1981) var förstås en. Bladerunner (1982) en annan. Jag gillade också mer ninja-filmer än skräck.
Men den film som kanske påverkat Christian allra mest är Shogun Assassin (1980).
–Första gången jag såg en scen ur denna film var på teve när jag var på semester med mina föräldrar i Frankrike på 80-talet. Helt osannolikt att en sån film sändes på teve, men jag minns det tydligt. Sen såg jag den i sin helhet när jag och min kusin fick hyra filmen på VHS. Det var så oerhört mäktigt. Filmen innehåller så många lager av vad som har inspirerat mig. Jag minns hur jag återupptäckte Shogun Assassin när GZA-plattan Liquid Swords släpptes, den var strösslad med samplingar från denna film. När jag senare insåg att filmen var en amerikansk ihopklippning av dom två första filmerna i en serie med filmer var det som att hitta Döda Havsrullarna. Dom sex originalfilmerna är vacker och högkvalitativ filmkonst som sen komprimerats till nåt som skulle säljas in som thrashigt videovåld till amerikanska ungdomar. Det bästa av två världar. Jag har fortfarande kvar hela filmserien på VHS.
Dåliga filmer med bra musik – och tvärtom
För ett tag sen bad ett fanzine Christian att nämna en bra film med ett dåligt soundtrack och tvärtom.
–Det är ganska lätt att komma på många dåliga filmer som har ett bra soundtrack. Men det motsatta är svårare. Om en film har ett mediokert soundtrack med musik som man inte tänker på, så fyller det sin funktion. Men är det ett dåligt soundtrack tycker jag att filmen också blir dålig. Jag kan också tycka att film ibland är bäst utan så mycket musik. Som i Exorcisten (1973), där finns inte mycket musik förutom Mike Oldfields låt Tubular Bells. Eller No Country for Old Men (2007) som är så spännande och drivande, trots att den nästan helt också saknar musik. Sen finns det också filmer som har så jävla bra musik att man inte kan tänka sig dom utan musiken – som Gudfadern (1972), Bladerunner, Alla helgons blodiga natt (1978) och många Spaghettiwestern-filmer. Samtidigt kan jag inte riktigt avgöra om det är bra filmmusik eller bara bra musik som är så starkt förknippat med filmerna att man inte kan skilja dom åt. Ibland kan det också bli bra fast det är lite märkligt. Som att man har lagt in världens bästa discolåt av Giorgio Moroder i en film som Midnight Express (1978). Det passar ju egentligen inte alls och gör mig lite kluven.
Dubbeldäckad VHS-bandspelare och pirattjafs
När Christian var liten reste hans pappa en hel del i jobbet.
–Under en av resorna köpte han med sig en dubbeldäckad VHS-bandspelare. Det öppnade förstås helt nya möjligheter för att kopiera hyrvideo-filmer. Då slapp man kånka över sin videobandspelare till en polare och seriekoppla den med hans spelare för att få egna kopior av dom senaste filmerna. Även om bild- och ljudkvaliteten var rätt tveksam, innebar detta en milstolpe i mitt videotittande. Plötsligt kunde man se sina favoritfilmer om och om igen. Det är också minnena från den tiden som mest har inspirerat mig till att göra filmisk musik som låter som flimriga piratkopior med svajiga syntar.
En rapport från EUIPO, Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet, (juni 2022) visar att piratkopieringen fortfarande är omfattande.
Den huvudsakliga typen av piratkopierat innehåll är filmer (61 %) och tv-serier (52 %), följt av musik (36 %), främst med hjälp av särskilda webbplatser, appar och sociala mediekanaler.
En annan rapport från analysföretaget Mediavision (juni, 2021) visar också att piratkopiering och illegal konsumtion på nätet är enormt utbrett i Norden, trots att tillgången till legala strömningstjänster aldrig har varit större.
Bland 15–74-åringar har i genomsnitt 14 procent laddat ner eller på olaglig väg strömmat film eller teve. Den aktiviteten är allra störst i Sverige (17 procent) och minst i Finland och Danmark (båda med en nivå på 12 procent.) Enligt Mediavision innebär det att det totalt finns runt 2,9 miljoner ”pirater” i Norden och att nästan hälften av dem kommer från Sverige.
–Tjafset har funnits i decennier. Men jag har inga skrupler kring piratkopiering, förklarar Christian.
–Jag har köpt så mycket filmer på VHS och dvd, gått på bio och betalar för HBO och Netflix. Jag har inte slutat betala för att se film. Men om jag vill se en film som inte finns på streamingtjänsterna, så är det klart jag laddar ner den från nätet. Folk laddar ned min musik gratis och har gjort så i alla år. Jag vet att många av mina kollegor inte håller med, men trots att mina skivor är dyra att göra är jag okej med det. Jag tror att allt jämnar ut sig på sikt.
Influerad av amerikansk robotleksak
En annan sak som har inspirerat Christian till sitt musikskapande är en amerikansk leksak som kallades Speak & Spell.
–1982 åkte jag och min familj över till USA för att träffa en släkting som jobbade som polis i Chicago. Där fick jag och min syster en Speak & Spell. Det var ett slags elektronik stavnings- och ordkunskapsleksak som kunde göra en massa roliga ljudeffekter och prata med nån sorts robotaktig röstsyntes. Då hade jag inte hört Kraftwerk, men blev fascinerad när jag senare upptäckte att dom hade använt sig av samma slags apparat när dom spelade in Computer World (1981). Det var den apparaten, tillsammans med gamla hyr-tevespel som också hade röstsyntes och Casios tidiga syntar med små primitiva, elektroniska jinglar, som formade min fäbless för den typen av ljudvärld.
Har du kvar din Speak & Spell?
–Jag har en som fortfarande fungerar. Sen hittade jag även en brittisk variant på en loppis för många år sen med lite andra ord och uttryck. Det gick inte riktigt att göra musik med dom. Men med åren har jag plockat in vissa ord och använt dom i mina låtar.
Hämmad av att göra musik till riktiga filmer
Vi återkommer till att nästan all musik som Christian gör är filmmusik till filmer som inte finns.
–Ibland tänker jag att jag skulle vilja göra filmmusik ”på riktigt”. Men jag känner samtidigt att det skulle hämma mig om det verkligen fanns en film som ska ha ett soundtrack. Jag gillar att göra musik som framkallar bilder i huvudet på samma sätt som jag gillar filmer som skapar musik i huvudet som inte heller finns.
Lite som John Carpenter har gjort under senare år med sina Lost Themes-plattor, med musik till filmer som inte finns och antagligen heller aldrig kommer att göras.
–Precis. Jag tycker det blir väldigt starkt och visar att det inte behövs en film för att musiken ska bli bra och fungera som ett soundtrack. När musik och film funkar bra ihop beror det ofta på att dom har växt ihop i huvudet. Känslan är att man vill ha det filmiska mediet till musiken. Men många gånger klarar dom sig bra separat från varandra.
När Christian gjorde 1900-konserterna var det med bilder på scenen.
–Jag kände direkt att det hade varit svårt att spela den musiken utan bilder.
Men Christian har också gjort musik till verkliga filmer.
–Just nu håller jag på att göra musik till en kortfilm. Fast det är inte riktigt samma sak som att göra ett soundtrack. Jag tittar inte på filmen medan jag skriver musiken. På samma sätt har jag och Pelle Ossler också gjort musik till en del teaterpjäser. Men då finns det också en ljudtekniker som integrerar musiken i det som händer i föreställningen. Det går inte att bara skriva musik som spelas upp under pjäsen. Den måste portioneras ut på rätt sätt och på rätt ställe för att den ska funka.
Förutom musiken till 1900är Videovåld den enda av dina låtar som har en video.
–Ja, nu är det inte jag själv som har gjort den, utan regissören Henry Moore Selder (Guldbagge-nominerad 2002 för kortfilmsmusikalen Deadly Boring.) Men den musiken ger väl associationer som gör det ganska lätt att skapa rörligt bildmaterial till.
Christian har hämtat inspiration till Videovåld från olika håll.
Alla som gillar film känner säkert igen både John Carpenters pulserande synt-beat, det strilande regnet från ett Black Sabbath-intro, helikopterdånet från Duran Duran, det väsande ”Ki ki ki, ma ma ma”från Fredagen den 13:e, blandat med koskällan från Flykten från New York, orgelstånket och det elaka skrattet från Michael Jacksons Thriller, psykotiska tjejkörer från Goblin och dom klassiska Ennio Morricone-visslingarna.
(Kolla på videon till Videovåld på Youtube och försök själv hitta fler inspirationskällor.)
Vad betyder videovåld för dig?
– Jag tyckte bara att jag skulle ha en låt med på Mikrofilm som heter just Videovåld. För mig är Videovåld en låt som är proppad med musikaliska referenser och samplingar från filmer som jag gillade som tonåring. Jag har försökt härma ljud som ingen förmodligen har lagt märke till. Till exempel ett ljud från låten The End på remix-versionen av soundtracket från Attack mot polisstation 13 (1976). Fast den låten finns egentligen inte med i filmen. Jag tror det är ett tyskt band som gjorde en egen discoversion som sen samplades på en låt som Bomb the Bass gjorde nån gång på 90-talet.
Precis som på Krater har Christian snott melodier, ackordföljder och samplat trummaskiner och leksakssyntar för att återskapa den musik som han gjorde som ung med sina första syntar och som han hittade på gamla kassettporta-inspelningar. Dessa ekar också av samma hågkomster av tevespels-effekter, brusiga pirat-VHS-filmer och Human League-syntar.
– Jag remixade helt enkelt mina barndoms- och ungdomsinfluenser i form av ljud och minnen. För att göra det hela rättvisa mixade jag till slut ner dom färdiga låtarna på kassettband för att skapa en känsla av det är ett blandband till mig själv från mig själv.
På albumet Mikrofilm finns även en låt som heter Ultravåld.
–Det är samma låt som Videovåld, men som jag spelade in på kassettband och sen spelade upp igen på halva hastigheten. Den går liksom i ultra-rapid.
Titlarna har inget med att göra hur våldsamma dina gamla 80-talsfavoriter var?
–Inte Ultravåld i alla fall. Men i videon finns det ju klipp från Studio S och videovåldsdebatten där politikerna uppmanade videouthyrarna att ta sitt ansvar. Det är lika fascinerade som bisarrt att se idag. Studion som går helt i svart och som är mer pervers än filmerna som dom försökte smutskasta, haha.
Våld är kul
Christian erkänner att han gillar våldsam film.
–Ja, det gör jag ju. Det går inte att komma ifrån att det är dom mest våldsamma scenerna som jag kommer ihåg bäst från dom gamla filmerna. Som scenen där en man skär upp en kvinnas öga i Luis Buñuels Den andalusiska hunden (1929). Det är starka bilder som inte går att värja sig emot.
Men splatterfilm var inget som Christian riktigt fastnade för.
–Men jag har mer fått upp ögonen för skräck nu. Dom skräckfilmer som görs idag är ganska smarta och känns intressanta. Som Jordan Peeles Get Out (2017) och Us (2019). Dom gillar jag faktiskt mycket eftersom dom spelar på lite annorlunda strängar än man brukar göra i den genren.
Christian förvånar mig med att säga att han har lite svårt för Stranger Things.
–Den känns alldeles för konstruerad för att det ska falla såna som mig i smaken. Det gjorde att jag tappade intresset efter första säsongen. Jag kan tänka mig att det är en serie som tilltalar dom som inte var med på 80-talet och upplevde den tidens filmer där och då.
Musik till Sci Fi-filmen som aldrig gjordes
Albumet Krater är det närmaste Christian har kommit till att göra musik till en faktisk film.
Det har en speciell historia.
–I början av 90-talet hittade jag en samling teckningar på en loppis i Karlstad som verkar ha varit arbetsmaterial till en planerad Sci Fi-film. Bilderna var daterade 1982 och föreställde scener som utspelar sig i ett postapokalyptiskt Karlstad i ruiner. Jag älskade Sci Fi-filmer och blev fascinerad av att se min hemstad porträtterad på det viset. Det är en film som jag verkligen hade velat se. Men trots mina efterforskningar har jag aldrig lyckats hitta nån mer information, varken om bilderna, upphovsmannen eller den planerade filmen.
Det var först långt senare som Christian började leka med tanken till att skriva tidstypisk musik till bilderna och fantisera kring hur den tänkta filmen skulle kunna ha gestaltat sig. Till inspelningarna använde han då också 70- och 80-tals utrustning för att få till det rätta soundet.
–Delar av musiken användes sen i reklamen när en nyversion av rollspelet Mutanter skulle lanseras. Då märkte jag att musiken faktiskt skulle kunna funka för den typ av känslor och stämning som den sortens berättande vill framkalla.
Resultatet blev alltså istället Krater, Christians hyllade debutalbum.
Musiken gavs ut på CD tillsammans med spelet. Nu har det gått tio år och en 180 grams vinylutgåva, limiterad till 300 exemplar, släpps i oktober, komplett med en 24-sidig booklet med artwork från Mutanter.
–Vem vet om det kommer fram nåt nu om filmprojektet när skivan kommer ut och nån kanske kommer på nåt nytt om bilderna som inspirerade till plattan.
Hur tittar du på film idag?
–Jag har fortfarande kvar både VHS-kassetter och dvd-filmer hemma. Men jag har ingen video eller dvd-spelare längre, så jag hyr eller streamar online. Jag tycker det är sympatiskt att köpa filmer i fysiskt format och ha hemma i hyllorna på samma sätt som jag gillar att ha böcker i bokhyllor. Jag har aldrig tyckt om att låna böcker på biblioteket och sen lämna tillbaka dom. Jag gillar att kunna titta på dom i hyllan och minnas tillbaka. Böckerna blir till ett slags karta över vilka stadier man har varit i genom livet. Likadant med mina vinylskivor och min filmsamling. Men samtidigt tycker jag det är rätt skönt att kunna hyra och se filmer digitalt, avslutar Christian som under sommaren gjorde en bejublad avskedsturné med bob hund och som nu även släppt en ny platta (Gabel/Ossler) tillsammans med vännen och gitarrhjälten Pelle Ossler.
Tack till Fredrik Weileby för VHS-omslagsfoton.
