TL;DR
Onimusha Way of the Sword är ett fokuserat linjärt actionäventyr i ett mörkt Japan. Spelet briljerar med snabba, tillfredsställande svärdsstrider och en tät atmosfär. Däremot brister det i en tunn berättelse, bristande variation och ett ytligt uppgraderingssystem som blir för lätt och enformigt mot slutet. Äventyret passar både gamla fans och nykomlingar, men de som söker djup story eller hög utmaning bör hoppa över det.
Capcom har ett riktigt vinnar år i 2026. Det fantasiska Resident Evil 9 först, sen det mycket-mycket bra Pragmata och nu Onimusha. Jag tror att vi lever i deras golden-age just nu. Men många år har gått sedan Capcom senast gav oss ett helt nytt spel i Onimusha-serien. Därför finns det en särskild förväntan kring Onimusha: Way of the Sword. Serien har alltid haft en speciell plats bland actionspelen, med sin blandning av samurajer, japansk historia, demonisk skräck och snabba svärdsstrider. Frågan är om Capcom lyckas modernisera konceptet utan att förlora det som gjorde Onimusha unikt från början. Efter att ha spelat spelet är svaret i stora drag: ja.
Way of the Sword utspelar sig i ett mörkt och övernaturligt Japan. Det är en värld där tempel, byar, slott och skogar känns igen från den japanska historien, men där det alltid finns någonting hotfullt under ytan. Det är just atmosfären som är en av spelets största styrkor. Capcom lyckas skapa en värld som känns både vacker och obehaglig. Ljussättningen, väderförhållandena och detaljerna i miljöerna bidrar till känslan av att man hela tiden befinner sig i en värld på gränsen till att falla samman. Det finns dessutom en tydlig respekt för seriens arv. Spelet försöker inte göra Onimusha till ännu ett generiskt actionspel i en öppen värld. I stället ligger fokus på linjärare banor, utforskning, strider och en berättelse som driver spelaren framåt.
Men det är egentligen inte mycket till bra berättelse här. ”Bekämpa ondskan” är ungefär vad det handlar om. Det finns inga särskilda twistar eller något annat som sticker ut, och inte heller några anmärkningsvärt bra karaktärer, tycker jag.
Det är dock striderna som verkligen avgör om Way of the Sword lyckas. Och här levererar spelet, till en sån pass hög nivå att det är ett av mina favorit spel i år. Svärdsfäktningen är snabb, aggressiv och framför allt väldigt tillfredsställande. Fienderna fungerar inte bara som hälsomätare som ska slås sönder, utan kräver att man faktiskt lär sig deras beteenden. Att förstå när man ska attackera, försvara sig, undvika eller kontra blir avgörande. Det finns en särskild tillfredsställelse i att lyckas läsa en fiendes attack och svara med en perfekt tajmad motattack. Striderna får därför en rytm som gör att man gradvis går från att överleva till att faktiskt känna sig som en skicklig samuraj.
Samtidigt försöker spelet att inte vara särskilt förlåtande. Man kan snabbt bli straffad om man blir för aggressiv eller slutar vara uppmärksam. Det gör att varje större strid får en viss nerv, framför allt när man möter starkare fiender och bossar. Men efter en stund när jag lärt mig combat mekanikerna, blev det alldeles för lätt. Jag spelade på svårast och efter fyra timmar var jag kapabel att inte dö en enda gång till i spelet. Lite för enkelt för ett Onimuska spel skulle jag tycka. Eller i lag. Men, och ett stort MEN. Jag har spelat allt inom svåra spel, från Dark Souls och Battletoads till det senaste Mortal Shell 2. Så jag är van vid utmanande spel och vill oftast gärna bli testad. Det här är inget souls-like-spel, utan ett actionäventyr. Ändå… ändå känns det lite för enkelt.
Way of the Sword satsar mer på en fokuserad spelstruktur än på en enorm öppen värld, som nu annars är så populärt. Det är ett välkommet beslut. Miljöerna är tillräckligt stora för att ge utrymme för utforskning, men inte så stora att man tappar bort sig i hundratals sidouppdrag och samlarobjekt. Det finns en tydlig riktning genom äventyret, samtidigt som spelaren uppmuntras att undersöka omgivningen. Det finns också en tillfredsställelse i att hitta alternativa vägar, hemligheter och föremål. Utforskningen fungerar därför som ett bra komplement till striderna. På vissa punkter hade jag dock gärna sett ännu mer variation. När man väl har förstått spelets grundstruktur kan vissa delar börja kännas förutsägbara. Det är inte ett stort problem, men det hindrar spelet från att bli riktigt exceptionellt.
Ljuddesignen förtjänar också beröm. Svärd som kolliderar, fiender som skriker och miljöernas olika ljud bidrar till att göra striderna mer intensiva. Musiken passar spelets ton och blandar traditionella japanska influenser med mörkare, mer dramatiska inslag. Den försöker inte ständigt överrösta det som händer på skärmen, vilket gör att den fungerar bra som stämningsskapare. Det är särskilt i de lugnare partierna som musiken kommer till sin rätt. När spelet låter spelaren gå genom en stillsam japansk miljö innan nästa demonattack bryter tystnaden uppstår en bra kontrast.
Combaten är helt fantastisk, så pass bra att det går att förlåta den tunna och tråkigt berättade historien. Men mot slutet av spelet blev det lite enformigt ändå. Uppgraderings systemet ger dig två skill-trees, och ett vapen uppgraderings system, där det inte finns så mycket kött. Ju längre jag spelade, ju tunnare kändes spelet. Inte som i Pragmata, där varje timma öppnade upp nya vägar och nya vapen att leka med. Där det även fanns ett bra story att leda dig genom den tajta campaignen.
Men Onimusha: Way of the Sword är en bra påminnelse om varför serien fungerade från första början. Det är ett fokuserat actionäventyr med brutala svärdsstrider, en mörk och stämningsfull värld och en tydlig identitet. Capcom har lyckats modernisera serien utan att helt kasta bort dess rötter. Det bästa är fortfarande känslan i striderna. När man står framför en stark fiende, läser dess rörelser, undviker attacken och svarar med ett perfekt svärdshugg är spelet som bäst. Det är då Way of the Sword verkligen känns som ett Onimusha-spel. Det hade kunnat våga ta ännu större steg framåt när det gäller berättande och variation, men det är samtidigt svårt att vara alltför kritisk när spelet lyckas återuppliva en serie som varit borta så länge utan att förlora dess själ.
För gamla fans är det här en efterlängtad återkomst. För nya spelare är det ett bra tillfälle att upptäcka vad som gjorde Onimusha speciellt från början.
Capcom skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
This post is also available in English: Review: Onimusha – Way of the Sword.
Så här sätter vi betyg på SensesVanliga frågor och svar
Hur fungerar striderna i Onimusha Way of the Sword?
Striderna i Onimusha Way of the Sword är snabba, aggressiva och fokuserar på tajmade motattacker och att läsa fienders mönster framför att bara nöta ner livmätare.
Är spelet svårt att ta sig igenom?
Trots att det straffar misstag tidigt blir spelet ganska enkelt när mekanikerna sitter, och det gick att klara utan att dö efter fyra timmar på högsta svårighetsgraden.
Hur är spelvärlden uppbyggd?
I stället för en öppen värld erbjuds mer linjära och fokuserade miljöer som ger utrymme för att utforska hemligheter, alternativa vägar och föremål.
Hur bra är berättelsen och karaktärerna?
Handlingen är tunn och förutsägbar med ett enkelt upplägg om att bekämpa ondska, utan några särskilda vändningar eller anmärkningsvärda karaktärer.
Hur fungerar karaktärsutvecklingen och uppgraderingarna?
Systemet består av två färdighetsträd samt vapenuppgraderingar, men innehåller begränsat med djup vilket gör att det känns tunt mot slutet av spelet.
