Kulturkollen – juni 2026

Kalas

• En solsvedd sommardag vandrar jag runt Vesterbro i Köpenhamn tillsammans med kampkonstnären, författaren och Bruce Lee-experten Tony Lundberg i hans barndomskvarter. Historierna är många, vilda och färgstarka. Tony är barndomsvän med White Lion-sångaren Mike Tramp som på ålderns höst börjat spela in låtar på danska om just uppväxten på Vesterbro. Det hade jag totalt missat och jag blir helt golvat när Tony spelar upp Altid farvel och Ham Vi Vil Være  på mobilen – ett par av Tramps oemotståndligt Vesterbroromantiska låtar från de båda soloplattorna For Første Gang (2022) och Man af en Tid (2024). Musikvideon till Ham Vi Vil Være är speciell – de många klippen visar i mångt och mycket också min egen barndoms hjältar.

• När jag var i Rom förra sommaren ringde jag Dario Argento ett par gånger, men utan att få svar. -Jag har också försökt nå honom, men han svarar inte. Jag tror han håller på med en ny film, sa legendarens vän och kollega Luigi Cozzi en dag när vi satt och pratade. Och se på fan – gamle Dario slår till igen med en film som sägs bli hans blodigaste hittills. Med Isabelle Huppert i huvudrollen. Ett rykte säger att det handlar om en remake av en mexikansk 40-talsfilm, fast vem vet när det gäller Argento? Men vi är många som hoppas det blir en riktigt bra rulle!

• Storyn är lövtunn – en flicka kidnappas av en gangsterfamilj som livnär sig på människohandel. Hennes pappa ger sig ut för att rädda sin dotter. The Furious är två timmar skoningslöst ultravåld. Blod, tortyr, knäckta armar, ben och nackar och kapade kroppsdelar. Det är Måndag hela veckan i ett Hongkong-slakteri – ohyggligt snyggt gjort med några av decenniets mest groteska fightscener. Det är Taken uppskruvat med 100 procent! Och ibland är det bara exakt det man vill se på film.

• Daisy Jones and The Six är 70-tales mest mytomspunna rockband som aldrig existerat. Storyn i Taylor Jenkins Reids bok kretsar kring det Fleetwood Mac-inspirerade musikkollektivet The Six som är på uppgång under tidigt 70-tal. Men det är först när den hypnotiskt snygga, knarkande och barfotadansande groupien Daisy Jones blir bandets sångerska som framgångarna fullständigt exploderar. Som Daisy Jones & The Six säljer man miljontals album och erövrar världens konsertarenor. Men på toppen av karri ären splittras bandet plötsligt 1979. Varför tycks ingen riktigt veta. Det är först decennier senare som bandmedlemmarna intervjuas och historien om deras turbulenta uppgång och fall dissekeras. Även om de minns händelserna olika är samtliga överens om att allt kretsade kring den karismatiska Daisy Jones. Hon förtrollande inte bara fansen och sina egna bandmed lemmar, utan förhäxande alla som kom i hennes väg. Daisy Jones & The Six är en omtumlande, bitterljuv och mycket läsvärd ”rockumentär-roman” om 70-talets mest ikoniska rockband som aldrig existerat. Det är en skröna som ångar av kärlek, svek och sex, droger och rock ’n’ roll och som 2023 även blev en dramaserie. (Finns på SVT Play nu). Fängslande sevärt, bortsett från att Elvis Presleys barnbarn Riley Keough är helt malplacerad i rollen som den karismatiska Daisy Jones.

Katastrof

• Obsession (bio) har hyllats som en av årets mest sensationella genresuccér och även dragit storpublik till de svenska biograferna. Men jag fattar inte vad som är så skrämmande – det är ju ett generiskt, händelselöst och otroligt förutsägbart sömnpiller. Trots att jag såg filmen i en stor, fullsatt salong en stimmig lördagskväll hade jag all möda i världen att hålla mig vaken. Backrooms ska vi inte ens prata om. Är det skräck för den nya generationen? Då blir jag rädd på riktigt!

• Svensk nöjesjournalistik har nått en ny bottennivå. ”Chocken när Steffo Törnkvists udda klausul avslöjas”, basunerar Expressen ut en dag. Chocken visar sig vara att programledarens kollegor inte vet att Törnkvist slipper bära slips när han syns i rutan.

• Det här vidriga reklamhelvetet står mig upp i halsen. Nu är den bara Netflix kvar som inte tvingar oss att betala extra för att slippa all den hjärndöda och totalt meningslösa skit som streamingtjänsterna spolar över oss i parti och minut. Men det är ju förstås bara en tidsfråga innan Netflix också gör de andra krämarna sällskap. Nu har det gått så långt nu att jag känner ett fruktansvärt hat mot Kalle Moreús (”SBAB:s sparprofil”) och Tony Rickardsson (”Vi köper din bil”) som hela tiden går in och brutalt hackar sönder alla filmer och serier som jag är mitt uppe i.

• Det brukar aldrig bli bra när uppkäftiga lågbudgetfilmare lockas över till Hollywood och får mer pengar att leka med. Sam Raimi är ett sorgligt exempel på hur storbolagen får nya, bångstyriga och provokativa skräckregissörer att rätta in sig i ledet, kamma sig och slipa bort alla vassa kanter. Därför blir jag lite orolig att det är just Raimi som ska producera Damien Leones nästa rulle, påkostade Tortures of the Damned. Raimi har ju inte gjort bra skräck sen lågbudgetklassikern  Evil Dead 2 – Dead By Dawn (1987). Jag vet att många gillar Drag Me To Hell (2009), men det var ju bara ännu en förutsägbart strömlinjeformad mainstream-skräckis. Förhoppningsvis är oron för Raimi som producent obefogad. Jag gissar att Damien Leone vägra vika ner sig och helt plötsligt skulle nöja sig med att göra generisk dussinskräck nu. Fast jag ser mer fram emot hans Terrifier 4 som lär vara ”fullkomligt galen” och ännu mer brutalt skruvad och våldsam än de tidigare filmerna i serien.