Recension: Dark Forces – Remaster

För lite mer än 30 år sedan spelade jag det absolut häftigaste och coolaste spelet jag någonsin upplevt: Dark Forces. År 1995 var det här toppen av teknisk briljans i kombination med en riktig story och uppdrag som faktiskt betydde något. Visst hade jag spelat Doom som alla andra, men där handlade uppdragen mest om att ta sig till nästa dörr och skjuta ihjäl fiender. Berättelsen var i princip obefintlig.

Att få spela en helt ny Star Wars‑story och möta både nya och gamla ansikten var en fröjd i sig. De tekniska aspekterna var dessutom enastående, med inspelade röster och animerade cutscenes, något som då var mer eller mindre nytt.

Nu, över tre decennier senare, ska jag precis starta Dark Forces: Remaster och förväntningarna är skyhöga.

Uppdraget och den klassiska premissen

I Dark Forces: Remaster spelar vi som Kyle Katarn, som arbetar för Rebellerna. Spelet utspelar sig precis innan Episode IV och vårt uppdrag är att stjäla ritningarna till Dödsstjärnan. Det är med andra ord inte ett lätt uppdrag, och när vi sedan möter Imperiets nya livsfarliga soldater; The Dark Trooper så går uppdraget från svårt till näst intill omöjligt.

Första intrycket av remastern

Jag startar spelet och nostalgin slår till direkt med musiken, men jag blir förvånad över att den fortfarande låter ganska lågupplöst. När spelet väl drar igång inser jag att det här är en annan sorts remaster än vad jag trodde – och innerst inne hoppades på.

Jag hade förväntat mig en remaster i stil med Dead Space: Remake. Dead Space bär visserligen epitetet ”Remake” och inte ”Remaster”, men ändå.

En trogen uppdatering av originalet

Dark Forces: Remaster är väldigt troget originalet. Spelskaparna har uppdaterat spelet för att fungera på moderna konsoler. Upplösningen och texturerna är förbättrade, men spelet känns och låter fortfarande som originalet.

Efter att ha svalt min initiala besvikelse börjar jag spela – och tro mig, det är nog ändå kanske helt rätt väg att gå.

Spelkänslan och tekniken

Trots uppdateringarna känns allt igen: musiken, ljuden, karaktärerna, animationerna. Spelet har samma härliga flyt som jag minns från den gamla goda tiden.

Under huven har mycket hänt. Spelet körs nu i 4K och 120 FPS, vilket ger ett otroligt stabilt intryck. Laddtiderna är obefintliga och det som återstår är ren och skär spelglädje. Precis som i originalet har du inte obegränsat med liv, när de tar slut får du spela om banan.

Kontrollerna är uppdaterade för moderna konsoler och känns precis som i andra moderna first person shooters. Du kan dessutom växla mellan original och remaster, och även om remastern är kantig är den inte i närheten av originalets kantighet.

En önskan om ett större lyft

Trots att spelet är nostalgiskt rakt igenom och fungerar fläckfritt på moderna konsoler gnager det ändå lite i mig att utvecklarna inte tog uppdateringen längre.

Double Fine Productions gjorde exempelvis ett fantastiskt arbete med LucasArts‑spelet Full Throttle: Remastered, där de uppdaterade grafiken, musiken och rösterna för en modern publik. Jag hade gärna sett något liknande för Dark Forces. För resultatet var att spelet kändes helt nytt men med samma härliga innehåll.

Sammanfattningsvis är och förblir Dark Forces: Remaster ett näst intill perfekt spel. Hade utvecklarna bara lagt lite mer energi på själva remaster‑delen hade det här varit ett solklart måste, istället för en varm rekommendation.

Nightdive Studios skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.

This post is also available in English: Review: Dark Forces – Remaster.