Den bästa svenska ninjafilmen med polska skådisar som någonsin gjorts
På det vilda 80-talet var Bruce Lee fortfarande kung. På reprisbiograferna på Vesterbro i Köpenhamn och hemma i gillestugan på oklippta, brusiga piratkopior på billiga VHS-kassetter. Men när ninjorna anföll och sparkade igång en helt ny genre hängde jag självklart på. Under ett par år fanns det inget coolare och häftigare än de mytomspunna japanska ninjakrigarna.
Mystiska lönnmördare och mästerspioner med snudd på övernaturliga krafter som rörde sig som dödliga skuggor i nattens mörker. Självklart var de som klippt och skurna för att bli actionfilmstjärnor. Bäst var Enter the Ninja (1981) med Franco Nero, trots att det var karatemästaren Mike Stone som gömde sig bakom masken och i den vita dräkten och inte Franco själv som fightades i filmen.
På topp låg också The Octagon med Chuck Norris. Hans ärkefiende i filmen, Seikura, spelades av Tadashi Yamashita (aka Bronson Lee). Han var ingen ninja i verkligheten, men en topprankad japansk karateexpert som, precis som Chucken, kunde slåss på riktigt. Det syntes också långa vägar.
Även Michael Dudikoff blev lite av en favorit med American Ninja (1985). Allra hårdast var förstås Sho Kosugi (Pray for Death, 1985) och den som kanske övertygade mest som en riktig ninja.
Den svenska censuren hatade filmer där folk Kung fu-sparkades och karatefightades.
Därför blev naturligtvis både Enter the Ninja, The Octagon och American Ninja först totalförbjudna. Enter the Ninja släpptes 1989 på hyrvideo, då brutalt saxad av distributören med hisnande åtta minuter.
American Ninja totalförbjöds 1985, men visades senare på bio och hyrvideo. Jag hittar inga uppgifter om exakt hur mycket som klipptes bort av distributören SF. Men det är ingen vågad gissning att det försvann en kaststjärna här och ett svärdhugg där.
Sho Kosugis filmer var alltid lite råare. De hade förstås ingen chans att ta sig förbi Statens Biografbyrå, men lyckades ändå hitta ut på hyr-VHS. Givetvis klippt av ängsliga distributörer under hot om böter och fängelsestraff efter det tidiga 80-talets hysteriska videovåldskorståg.
Men sånt struntade vi i Skåne förstås i.
Vi tog färjan över sundet och sen tåget till Köpenhamn. Där fick ninjorna fritt spelrum och kunde härja bäst de ville med skarpslipade svärd, rökbomber och dödliga kaststjärnor.
Vägg i vägg med klassiska Saga-biografen på Vesterbo låg också Chr. Steinbachs boghandel. Här kunde man inte bara köpa Hongkong-importerade Bruce Lee-magasin, utan också ninjaböcker och – hör och häpna, även nunchakus och kaststjärnor.
Ack, du underbart vilda och frisläppta 80-tals Köpenhamn!
Sen hände något märkligt.
Plötsligt fick vi en svensk ninja-rulle. The Ninja Mission (1984) regisserades av Sveriges okrönte B-filmskung Mats-Helge Olsson. Inspelad på bland annat Lidköpings sjukhus, i Rörstrands porslinsfabrik, Fredrikstens fästning i norska Halden och i en budolokal på Havregatan på Östermalm i Stockholm.
Mats-Helge hade precis avtjänat ett fängelsestraff efter att ensam ha tagit den ekonomiska smällen för Sverige åt svenskarna (1980) – en rulle som kallats Sveriges genom tiderna största filmfiasko. Men Mats-Helge brann av revanschlusta. Han tänkte inte bara lägga sig platt.
Han tänkte visa belackarna att han inte var slut som filmskapare. Sagt och gjort, Mats-Helge satte sig ner tillsammans med producenten Charles Aperia och knåpade ihop storyn till The Ninja Mission som Matthew Jacobs sen skrev manus till.
Mats-Helge har själv påstått att den då helt okände Jean-Claude van Damme hörde av sig och erbjöd sig att ställa upp som statist. Men rövarhistorierna kring Mats-Helge är många och ofta rätt galna, så det är omöjligt att veta om det ryktet faktiskt är sant.
Sensationen var ett faktum när The Ninja Mission blev en jättesuccé världen över.
Bara i USA visades den på 90 biografer. Det påstås att filmen drog in en miljon dollar bara under det första dygnet. 1987 rusade den också upp till en andraplats på den amerikanska biotopplistan.
Framgångarna fortsatte när de svenska ninjorna sen även erövrade Asien. Totalt såldes filmen till 54 länder.Producenten och actionfilm-experten Mike Leeder har beskrivit The Ninja Mission som ”Den bästa svenska ninjafilm med polska skådisar som någonsin gjorts.”
Uppgifter hävdar att filmen totalt spelade in 250 miljoner dollar. Men några pengar lär dock aldrig ha hamnat hos Mats-Helge och det västgötska filmteamet. Exakt var pengarna hamnade verkar heller ingen riktigt veta.Trist för en av svensk films genom tiderna allra största internationella genombrottsfilmer.
De svenska kritikerna hatade filmen.
Lika väntat var förstås att censuren satte trefikat i halsen. Tio klipp på dryg sju minuter blev resultatet innan filmen gick upp på biograferna och sen också släpptes på video. Under många år fanns ingen officiell utgåva av The Ninja Mission på video eller dvd.
Orsaken var att Mats-Helge var förbannad på filmbranschen. Han tyckte dels att han hade blivit förödmjukad, dels blivit blåst på intäkterna från filmen. Och där är det rätt svårt att säga emot honom.
Ett tag fanns en, ska vi kalla det en ”underground-utgåva” på dvd, släppt av Charles Aperia på hans eget bolag Horse Creek Entertainment. Men nu är kultklassikern frisläppt på Bluray. Och det på en färsk och snygg, helt oklippt utgåva med massor av extramaterial, digitalt nyrestaurerad från sitt ursprungliga 35mm-originalnegativ som legat orört i ett arkiv i över 40 år.
Handlingen är enkel.
Den ryske kärnfysikern Markov (Curt Broberg) har uppfunnit en ny typ av kärnfusion som kan vara lösningen på hela världens energibehov. Samtidigt riskerar den att utmana den globala maktbalansen mellan stormakterna om den hamnar i orätta händer. Markov försöker hoppa av till väst, men blir haffad av KGB.
Genom att kidnappa Markovs dotter, nattklubbssångerskan Nadia (spelad av polska Hanna Bieniuszewicz, aka Hanna Pola) planerar KGB att tvinga honom att samarbeta. CIA skickar då ut ett gäng ninjor för att befria Nadia och Markov från den hårt bevakade sovjetiska fästning där de sitter fängslande. Ledaren för ninja-gänget är agent Mason. Han spelas av polacken Krzysztof Kolberger som döptes om till Christofer Kohlberg i rollistan.
När ninja-boomen exploderade var Ninjitsu fortfarande en rätt okänd stridskonst i väst.
Men trenden med ninja filmer ledde till att mer eller mindre suspekta ninjaskolor dök upp som svampar i gräset över hela världen. Knappt hade krutröken efter videovåldsdebatten som skakade Sverige hunnit lägga sig förrän Hem & Skola-föreningar, lärarorganisationer och andra självutnämnda moralens väktare fick ett nytt fenomen att förfasa sig över.
Herregud, nu fanns det plötsligt klubbar där svenska ungdomar på fritiden kunde lära sig bli hänsynslösa lönnmördare. På 80-talet gissar jag att väldigt få svenskar kände till Bo F. Munthe (1943–2018). Till vardags jobbade han främst med konflikthantering på olika svenska företag. Han var licensierad utbildare något som kallades”verbal judo”. Ett tag höll han också i livvaktsutbildningar på en firma som hette Personskyddsskolan.
Men utanför Bullerbyns gränser var Munther ett stort namn och ansågs tillhöra en av världens främsta ninjitsu-utövare. ”Den europeiska ninjutsuns fader”, kallades han ibland. Munthe hade tidigare tränat bland annat judo, kempo, karate och ju-jitsu. I mitten av 70-talet reste han som förste europé till Japan och tränade direkt för bland annat ninjamästaren Masaaki Hatsumi.
1977 startade Munthe, med Hatsumis välsignelse, sin egen stil – ”ninpo goshinjutsu mu te jinen ryu”, (ungefär ”teknik för att skydda sig”). I The Ninja Mission gör Munthe rollen som Hansen – en av CIA:s topptränade ninjakrigare.
Idén till filmen fick Charles Aperia när Munthe dök upp på dennes kontor för att överlämna sin roman, Ninja: Mördare i svart (utgiven 1982 av Lektyr och Saxon & Lindströms förlag.) En bok som Munthe i sin tur hämtat inspiration till från Ninja: The Invisible Assassin (1970) av Andy Adams och som fick Munthe själv vilja börja träna ninjitsu.
På kontoret den dagen satt också Mats-Helge Olsson för att vigga pengar för en Dolda kameran-film. När Aperia fick se omslaget på Munthes bok (Munthe med svärd och iförd svart ninjamask) sa Aperia på stört:
–”Det här måste vi göra film av”!
Och så var bollen i rullning.
(Se upp för en cameo med Mats-Helse som en skäggig, slemmig rysk agent som kidnappar unga kvinnor i filmen.) Munthe gjorde sen en film till med Mats-Helge. Han hade en mindre roll i Animal Protector (1988), då med en ständigt bakfull David Carradine i huvudrollen.
Efter framgångarna med The Ninja Mission ville även svenskarna bli ninjor.
Luxman gjorde reklam för sina stereoapparater på stora reklamskyltar i Stockholms tunnelbana. De ninjas som syntes på jätteaffischerna kom från Bo F Munthes skola. Något betalt fick Munthe inte. Han har berättat att den enda ersättningen var en gratis stereoanläggning. Men på reklamtavlorna fanns också telefonnumret till Munthes klubb och snart flockades ungdomarna i den nya dojon på Jungfrugatan i Stockholm.
Jag åkte själv dit för att kolla läget, men blev gruvligt besviken. Där fanns varken kaststjärnor, rökbomber eller svärd. Man tränade främst vapenlösa tekniker, ”taijutsu”. Jag såg inte heller till några svartklädda figurer som klättrade i taket som i filmerna.
Munthe själv visade sig vara en trött och överviktig farbror som med uttråkad min satt hopsjunken på en pall i ett hörn i en trist källarlokal, samtidigt som hans assistent Sven-Eric Bogsäter (som också spelar ninja i filmen) skrek för full hals medan en handfull killar sprang fram och tillbaka och rullade runt på de svettiga brottarmattorna.
Så var det med den mystiken. Jag minns att jag snopet satte mig på tåget hem igen och dagen därpå åkte över till Köpenhamns biografer igen – där visste vi vad vi fick. Där levererade alltid ninjorna.
Senare fick jag höra att Munthe led av astma och efter två hjärtattacker därför hade tvingats att tagga ner. Träningarna på skolorna i Sverige och England hölls i gång av hans hjälptränare. Munthe har också berättat att han var dålig som affärsman och att framgångarna steg honom åt huvudet.
Exakt vad det betyder, förutom att en del som gjorde affärer med honom förlorade pengar, ville Munthe inte prata om. ”Politiska strider” gjorde sen att han valde att hoppa av som huvudtränare för Masaaki Hatsumi. Det var också då han började lära ut sin egen ninja-stil.
Nyutgåvan av The Ninja Mission är en välkommen nostalgisk titt i backspegeln.
Det är en rätt mörk film i den bemärkelsen att det ibland är svårt att se vad som händer.Men det är ju ett vanligt sätt att maskera brist på budget och miljöer som man inte riktigt har tillgång till och på det viset också en ”klassisk” Mats-Helge-film. Det blir många scener där folk går ut och in ur olika rum och skriker ”Let´s go!” och ”Hurry up!”
Den som har ögonen på skaft upptäcker kanske att filmens ryska soldater använder typiskt svenska militärvapen (m/45.) Lite knasigt också att filmens ninjas kastar bomber och skjuter mer med automatvapen än dom slåss. (Här finns bara ett par, tre riktiga slagsmål.)
Dom svartklädda krigarna har också en del andra bisarra vapen. Bland annat ett som skjuter giftpilar som får skurkarnas hjärnor och hjärtan att explodera. En gimmick som skulle kunna vara hämtade ur Q:s förråd i valfri James Bond-film. Stundtals blir det rätt blodigt och en hel del sånt som censuren avskydde på 80-talet – till exempel våld i slowmotion.
Folk dör som flugor, framför allt dom ryska skurkarna. Ninja-krigarna verkar snudd på osårbara för kulregnen.Sen kan man ju också undra varför ninjorna klär sig i svart när dom försöker gömma sig i snön.
Merparten av skådisarna pratar engelska med rätt markant svensk brytning och i en scen, som ska utspela sig i Sovjetunionen, syns också tydligt en vägskylt med texten ”Mötesplats”. Men såna tabbar hör ju charmen till när man gör lågbudgetaction och det ska gå undan på västgötaslätten.
The Ninja Mission håller stilen som en av 80-talets mest underhållande kultklassiker i genren. Och det är förstås en kulturgärning av rang att vi nu har fått en värdig nyrelease i uppdaterat skick där de svenska ninjorna ackompanjeras av lite biljakter, lite naket och lite discosång.
The Ninja Mission är 80-talsnostalgi som heter duga. Plötsligt vill man plocka fram sina gamla kaststjärnor igen! Det är visserligen en typisk B-rulle med allt vad det innebär av skönhetsfel och klumpiga inspelningstabbar. Men den nyrestaurerade versionen är så snygg tekniskt man kan begära och det är en kulturgärning att en gammal 80-talsfavorit dammats av och fått nytt liv på en grymt Bluray nu.
Vad mer kan man egentligen begära av en filmkväll?
Studio S skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
This post is also available in English: Review: The Ninja Mission (Restored Special Edition).
Så här sätter vi betyg på Senses