Platsen är ett svettigt New Orleans. Hit kommer den föräldralösa Irena (Kinski) för att återförenas med sin bror Paul (Malcolm McDowell) som hon inte träffat sedan de var barn. Paul (och Irena) tillhör en grupp människor vars sexdrift (bokstavligt talat) släpper lös deras inre vilddjur. När de har sex förvandlas de till pantrar och måste sedan döda en annan människa för att återfå sin mänskliga gestalt. Till skillnad från Irena, som förtrycker sin sexualitet, njuter Paul både av sin blodtörst och sina lustar. Irena blir förälskad i djurparksföreståndaren Oliver (John Heard) under tiden som polisen hittar mänskliga kvarlevor i Pauls källare och tror att han är en seriemördare. Samtidigt kämpar Irena med sina begär, väl medveten om vilka förödande konsekvenser det kommer att få om hon hamnar i säng med Oliver.
En film som jag inte har sett på en herrans massa år. Originalet – Rovdjurskvinnan (1942), baserad på romanen Cat People från samma år av DeWitt Bodeen – tror jag knappt att jag överhuvudtaget sett.
Nyinspelningen – med manus av Alan Ormsby (Deranged) och regi av Paul Schrader (Taxi Driver) – lär inte ha så mycket med den gamla filmen att göra. Remaken såg jag på bio i Köpenhamn. Det jag minns bäst är nakenscenerna med en hypnotiskt sensuell Natassja Kinksi, Giorgio Morodoers vassa ledmotiv (Cat People, Putting Out Fire) framfört av David Bowie som också skrev låttexten och en blodig scen där en svart panter sliter av armen på en djurparksskötare.
Ytligt, måhända. Men kanske ändå inte så konstigt för nu påminns jag om att det här är en rätt skum och flummig rulle.
”Erotisk thriller-skräck” är också ett luddigt och rejält haltande begrep.
Ibland fungerar det hyggligt som beskrivning av vad för slags film det handlar om. Jag tänker då på till exempel Farlig förbindelse (1987). Men lika ofta känns det som något som en copywriter på ett distributionsbolag bara höftar till med i brist på annat när man inte riktigt kan eller orkar förklara vad man försöker marknadsföra. ”Skräck” är en ganska missvisande definition av Cat People och den som förväntar sig en traditionell genrefilm blir definitivt besviken.
Men jag inser ganska omgående att det här är en rulle som jag antagligen är bättre lämpad att se (och uppskatta) nu än när jag på 80-talet rände runt Köpenhamns biografer i jakt på obskyrt videovåld. Vissa av oss behöver helt enkelt tid för att mogna och, i bästa fall, bli en aning mer sofistikerad för att upptäcka att Schraders stilistiska drama har andra, lite mer djupgående kvalitéer.
Det är en snygg, ångande sexig och suggestivt fängslande film med tät atmosfär som riktar in sig på känslorna snarare än intellektet. Idag känns den förstås inte lika kinky och provokativ som 1982 då folk var lättchockade av andra orsaker än nuförtiden.
Statens Biografbyrå kände sig förstås ändå tvungen att korta tre scener med ”förråande och skadligt upphetsande” innehåll. Sammanlagt 1 minut och 11 sekunder fick stryka på foten för att de svenska biobesökarna inte också skulle riskera att förvandlas till blodtörstiga rovdjur.
Bluray-utgåvan är givetvis oklippt och bjuder på en nyrestaurerad kopia av filmen, presenterad i formatet 1:85:1 (16:9) och med ett ljudspår i Dolby Audio 2.0 och DTS -HD 5-1. Det som är synd är att extramaterial och kommentarspår saknas.
Snygg, ångande sexig och suggestivt fängslande 80-talsremake
Studio S skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
This post is also available in English: Review: Cat People – Digitally Restored.
Så här sätter vi betyg på Senses