Recension: Lord of the Rings: The War of the Rohirrim

The Lord of the Rings: The War of the Rohirrim utspelar sig 183 år före händelserna i Sagan om de två tornen (2002). Vi får följa berättelsen om historien bakom Helms Deep, långt innan det ödesdigra kriget, och skildringen av de bloddränkta tiderna för fortets grundare, Helm Hammerhand (Brian Cox), kungen av Rohan. Vi får se detta genom Héras (Gaia Wise) perspektiv, då hon befinner sig mitt i händelsernas centrum.

The Lord of the Rings: The War of the Rohirrim är en animerad film som utspelar sig i J.R.R. Tolkiens Sagan om Ringen-universum, och framför allt i samma cinematiska värld som Peter Jacksons berömda filmer. Miranda Otto (Éowyn) repriserar sin roll från filmerna och fungerar som filmens berättarröst. Även Billy Boyd (Pippin) och Dominic Monaghan (Merry) dyker upp – fast denna gång som orcher.

Trots att filmen har en intressant premiss och en spännande historia finns det flera aspekter som gör att den inte når sin fulla potential. En av de största svagheterna är att manuset bygger på endast en och en halv sida från Appendix A i Sagan om Ringen-boken, vilket gör att berättelsen känns tunn och utdragen. Istället för att ha en djup och välutvecklad handling fylls filmen ut till bristningsgränsen med onödiga scener, som ofta känns påtvingade och saknar den episka känslan som Tolkiens verk brukar ha.

Något som också drar ner helheten är tyvärr animationen. Även om vissa scener är visuellt imponerande känns animationen ofta hackig och halvfärdig, särskilt i dialogscener där karaktärerna ibland animeras bakifrån för att undvika att behöva synkronisera munrörelser. Detta ger filmen en ojämn kvalitet och gör att den saknar den polerade känslan man förväntar sig av en storproduktion inom Sagan om Ringen-franchisen.

Det som störde mig mest är att de har valt att animera bakgrunderna i 3D med 24 bildrutor per sekund, medan alla karaktärer och förgrunden är animerade i 12 bildrutor per sekund. Nu är 12 bildrutor standard inom animation – varje bildruta används två gånger för att spara tid och pengar. Så är det däremot inte i 3D-animerade filmer. Resultatet blir att bakgrunden och förgrunden inte riktigt matchar, vilket snabbt blir distraherande. Dessutom är många animationer väldigt enkla, med exempelvis klädesplagg som fladdrar i fartvinden i en mycket kort animationscykel som upprepas om och om och om igen…

The Lord of the Rings: The War of the Rohirrim finns för tillfället bara på Blu-ray i Sverige. Om du vill ha den i 4K får du hosta upp en femhundring och köpa en utländsk utgåva. Bilden är knivskarp med bra färger – inget har gått förlorat i överföringen, och den lägre upplösningen upplevs inte som ett problem. Ljudspåret finns i Dolby Atmos, vilket är ett enormt plus, då vi kan ta del av det högupplösta ljudet även om vi inte får tillgång till en högupplöst bild. Ljudet är imponerande, och det märks att det har lagts ner mycket energi på att skapa en omslutande ljudbild. Skivan innehåller även en hel del intressant extramaterial, vilket alltid är ett enormt plus.

Sammanfattningsvis är The Lord of the Rings: The War of the Rohirrim en film med en intressant grundidé, men den lider tyvärr av ett svagt manus och ojämn animation. För fans av Sagan om Ringen kan den vara värd att se för att utforska Rohans historia, men den når inte upp till samma nivå som tidigare filmer i serien.

SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.

This post is also available in English: Review: Lord of the Rings: The War of the Rohirrim.