Recension: Knock at the Cabin

I Knock at the Cabin får vi möta Eric (Jonathan Groff), Andrew (Ben Aldridge) och deras dotter Wen (Kristen Cui) som har hyrt en stuga någonstans i USA. En dag får de besök av fyra stycken mystiska främlingar ledda av Leonard (Dave Bautista). Med våld tar de sig in i stugan och håller den lilla familjen gisslan. Sakta men säkert så går det upp för dem varför de fyra främlingarna är i deras hus. Det visar sig snart att deras liv är i fara och hela världen ligger i vågskålen.

M. Knight Shyamalan slog igenom med buller och bång i och med Sjätte Sinnet som hade premiär 1999. Twisten i den filmen blev så otroligt omtalad att det har blivit hans signum att varje film ska ha en ordentlig twist. Så är det även i Knock at the Cabin och även om jag kunde räkna ut den tidigt så är ändå filmen ett väldigt habilt hantverk fram tills det oundvikliga slutet.

Dave Bautista (Guardians of the Galaxy, Blade Runner 2049) visar återigen att han klarar av seriösa roller och kan hålla jämna steg med mer klassiskt skolade skådespelare. Det här kan vara en av hans bästa roller för det är få gånger som han fått sätta tänderna i en karaktär som är så pass komplex som Leonard. Fast den starkaste lysande stjärnan i Knock at the Cabin är den idag 10 år gamla Kristen Cui. Hon drar i särklass det tyngsta lasset i filmen och det gör hon med bravur. Inte sen Aliens som har jag sett någon i samma klass. Den som är mest underanvänd i filmen är Rupert Grint (Ron från Harry Potter-filmerna), som får visa en helt annan sida av sitt skådespeleri – vilket är kul.

Den första halvan av Knock at the Cabin är helt klart bäst, men när det visar sig mer och mer varför de fyra personerna besöker stugan så tappar filmen en stor del och faller ned i en del tröttsamma klyschor.

Knock at the Cabin är baserad på boken The Cabin at the End of the World (en titel som avslöjar lite för mycket av handlingen!) skriven av Paul G. Tremblay och här har M. Knight Shyamalan gjort helt rätt i att ändra en hel del mot slutet av filmen. Boken är helt klart mörkare, men inte på ett bra sätt.

UHD-utgåvan av Knock at the Cabin har sanslöst fin bild då det är en transfer direkt från 35mm-film till 4K. Det finns även både Dolby Vision och HDR-10 att tillgå (eller falla tillbaka på i detta fall). Kontrasten mellan den färgstarka skogen och mörkret i stugan kommer fram på ett mycket imponerande vis. Det finns inga komprimeringsartefakter och bilden är stadig, även i snabba panoreringar.

Ljudet i Dolby Atmos är riktigt köttigt för en förhållandevis icke-actionspäckad film. Helt klart bäst är det i början då de fyra personer skall försöka ta sig in i stugan. Här får ljudanläggningen verkligen jobba och det är inga problem att känna skräcken huvudkaraktärerna känner då vi hör hur de rör sig runt om huvudet på tittaren. Herdís Stefánsdóttirs musik kommer fram på bästa sätt rakt igenom hela filmen och det finns aldrig en anledning att sträcka sig efter kontrollen då ljudet är perfekt balanserat.

Universal verkar vara det enda filmbolag som numera konstant vägrar att skicka med extramaterial (i Sverige), så Knock at the Cabin har därmed inget sådant, i vanlig ordning. Utländska utgåvor har fem stycken bakom kulisserna-dokumentärer, plus bortklippta scener så det finns material att tillgå, men någonstans tas beslutet att dessa inte skall med på den svenska utgåvan vilket är väldigt synd.

Sammanfattningsvis så når Knock at the Cabin tyvärr inte riktigt upp till en rekommendation; dels för att UHD-utgåvan är stympad utan extramaterial, men framförallt för att filmen tappar en hel del mot slutet (som flera tidigare Shyamalan-filmer). Och det är tråkigt, då första halvan är bland det bästa jag sett M. Night Shyamalan göra på senaste tiden.

SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.

This post is also available in English: Review: Knock at the Cabin.