Journalisten Eddie Brock (Tom Hardy) försöker leva ett så normalt liv som det går med en galen utomjording inom sig med namnet Venom. En dag när han intervjuar den dödsdömde massmördaren Cletus Kasady (Woody Harrelson) så blir Eddie biten och en del av hans infekterade blod tar sig över till Cletus. Cletus förvandlas till monstret Carnage och tillsammans med sin gamla flamma Shriek (Naomie Harris) så ställer de in siktet på Eddie Brock och alla i hans närhet. Nu står Venom och Eddie inför sin farligaste fiende någonsin och precis allt kan hända.
Karaktären Venom hade sin live-action debut i den utskrattade och avskydda Spider-man 3 från 2007 där han spelades av That 70s Show-stjärnan Topher Grace. 2018 hade filmen om Venom premiär och i denna version är alla kopplingar till Spider-man helt klippta och filmen står på sina egna ben. Jag tyckte om Venom, för den var helt klart mycket bättre och roligare än vad jag hade trott skulle vara möjligt.
Venom – Let There Be Carnage har bytt regissör till Andy Serkis – som kanske är mest känd för karaktären Gollum i Sagan on Ringen och otaliga andra CGI-förbätttrade figurer (Ceasar i Apornas Planet, King Kong etc). Vid sidan om sin skådespelarkarriär har Serkis även en ganska framgångsrik regissörskarriär på gång. Tyvärr så känner jag direkt skiftet i ton mellan den första och den andra filmen. Regissören Ruben Fleischer (Zombieland: Double Tap, Uncharted) lyckades att balansera humor med allvar och därmed ska sägas direkt att att den första filmen är helt klart bättre än uppföljaren.
Venom – Let There Be Carnage är en ganska spretig film och då inte bara på grund av humorn. Det finns liksom ingen riktig röd tråd och till slut blir det hela nästan sketch-artat. Manuset är bladguldstunnt och här ska Serkis faktiskt ha en eloge över att han har skapat en film som endast är 97 minuter lång och inte drar ut på allt i oändlighet. Tempot är högt och filmen har flera roliga sekvenser. Så du kommer ändå bli underhållen, men den gnagande känslan av att man vill ha något mer försvinner inte.
Något som också irriterade mig är att det verkar vara kutym att film nummer två i en serie att hjälten förlorar sina superkrafter och blir en ”vanlig” person igen, såsom i till exempel Spider-man 2, Superman II och flera andra. Det här konceptet är så fruktansvärt uttjatat! Plus att i första filmen etableras det att om de som Symbioten Venom tar över är inte kompatibla med honom så dör de i fruktansvärda plågor. Så vi ska heja på någon som mördar oskyldiga för att han är sur och lämnar Eddie? Nu avhandlas inte det i filmen om de som han tar över dör eller ej, men det återigen är det något som irriterar mig.
Något som däremot inte irriterar mig är denna fin-fina Ultra HD-utgåva som drar upp betyget med flera snäpp. Bilden är kristallklar, stadig och fin. Det är många sekvenser i mörker och dessa ser hel magiska ut. En av de snyggaste sekvenserna är inne på en nattklubb med neonljus och ljusstavar. Ljudet går inte heller av för hackor och presenteras i pulserande Dolby Atmos. Ljudet är verkligen av referenskvalité och putsen rasar av väggarna i slutstriden, det kan jag lova! Extramaterialet är intressant och går faktiskt in lite mer på djupet.
Sammanfattningsvis så är Venom – Let There Be Carnage underhållande och kul så länge man inte lägger ned alltför mycket tankeverksamhet i konsekvenserna av figurernas handlande. Jag är helt säker på att filmen hade varit ännu bättre med en regissör vid rodret som har lite bättre fingertoppskänsla, men denna sanslöst fina UHD-utgåva petar ändå upp betyget till en rekommendation.
SF Studios skickade recensionsexemplar av denna film. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan ni läsare (konsumenter) är de vi skriver våra oberoende intryck för.
This post is also available in English: Review: Venom – Let There Be Carnage.
Så här sätter vi betyg på Senses