En våldsam korsning mellan Duellen och Falling Down underhåller.

Senaste gången vi skrev om en biopremiär här på senses.se var när jag recenserade actionrökaren Bad Boys for Life i januari i år. Sen utbröt Covid-19-pandemin och alla biografföreställningar ställdes in. Nu äntligen börjar det sakta, men säkert, gå tillbaka till det normala igen och biograferna börjar öppna upp. Den första, större premiären är dagens betraktelse; Unhinged med Russel Crowe i huvudrollen.

Unhinged - Nordisk film - pressbild - copyright 2020

Rachel (Caren Pistorius) har en usel dag. Hon försover sig, ligger i skilsmässa och förlorar en viktig klient. Till råga på allt hamnar hon i bilköer och när frustrationen rinner över så hänger hon sig på tutan när bilen framför inte kör på grönt ljus. En, till synes oskyldig, handling som visar sig få grava konsekvenser då den hon tutar på är en man (Russell Crowe) som precis mördat sin fru, hennes nya älskare och bränt ner deras hus. Han ställer nu in siktet på Rachel, hennes vänskapskrets och snart svävar alla i livsfara.

Först ut känns det bra att vara tillbaka på bio, att få krypa in i biomörkret igen och uppleva något på den stora duken. Unhinged börjar i stor stil och det är intressant och spännande, från första stund. Russel Crowe är mil från sin vältränade kropp i Gladiator och uppvisar nu en redigt bastant kroppshydda. Enligt utsago är det tydligen en fat-suit, men oavsett så passar hans nya look karaktären perfekt. Hans intensitet och karisma är lysande i rollen som galen psykopat. Det finns en sekvens på ett diner som är bland det brutalare jag sett på film. Caren Pistorius spelar Rachel med bravur, hennes inlevelse och känsla är fin att se och samspelet mellan henne och Gabriel Bateman, som spelar hennes son Kyle, är i toppklass.

Unhinged - Nordisk film - pressbild - copyright 2020

När Unhinged är som bäst så är det som en korsning mellan Spielbergs Duellen och Schumachers Falling Down på steroider. Det är våldsamt, spännande och gastkramande. När det är som sämst så är det illa skrivet och extremt fånigt. Det verkar inte finnas en enda logisk människa i hela filmen och polisen verkar inte ha en enda helikopter eller något annan, modern teknik som man skulle kunna nyttja i jakten på en mördare. Flera av händelserna i Unhinged hade lätt kunnat lösas med ett enda telefonsamtal eller välriktad kula från ett sniper-gevär. Sen känns den – något påklistrade – samhällskritiken ganska banal. Finns bland annat en sekvens där Rachels Volvo blir påkörd bakifrån i en bilkö, men ingen rör en min då alla sitter med näsan i sina mobiler…

Sammanfattningsvis så blir det ändå ett godkänt resultat för Unhinged, för hur dum den än må vara så är det flera saker som väger upp och det är 90 minuter underhållning som får en att tänka tillbaka på åttio- och nittiotalets klassiska filmer; då manus och logik inte var det viktigaste utan utan endast en vilja att få underhålla.