Trials of Mana är den andra remaken på ett klassiskt JPRG ur Mana-serien (2018 fick vi ju Secret of Mana som remake). Det är mycket ny-gamla JRPG i våra liv nu; knappt har vi hunnit spela klart Final Fantasy VII Remake förrän det är dags att åter ge sig ut i ett klassikt Square Enix-äventyr med japansk förlaga (originaltitel Seiken Densetsu 3).
Full disclosure: Jag har ingen som helst relation eller nostalgisk koppling till Mana-serien. Jag spelade aldrig Trials of Mana-originalet när det kom 1995 under SNES-eran. Dels för att det länge endast var på japanska (och jag förstår bara inte hur icke-talare orkar ta sig igenom rollspel på språk de inte ens kan gissa bokstäverna i…) och dels för att jag – på den tiden – var helt fast i PC-träsket med spel som Wing Commander 2 och alla Lucasfilm (LucasArts)-äventyr (Monkey Island 2, Indiana Jones: Fate of Atlantis mfl). Men jag har spelat en sjuhelsikes massa JRPG och jag gillar genren mycket, även om den i sig är lika bred som vilken annan spelgenre som helst.
Storyn i Trials of Mana är klassisk för tidseran och speltypen; det magiska mana-trädet håller på att vittra bort och med det kraften som håller de åtta demonerna fångar under magiska kristaller. Du får välja din hjälte av sex möjliga – var och en med olika förmågor och utseende / bakgrundsstory – och försöka bli den som finner det magiska Sword of Mana, som ska ge dig kraften att ställa allt till rätta igen. På vägen möter du andra karaktärer att bilda ditt gäng av och kan, i vissa fall, även spela deras bakgrundshistorier (vilket är en nice touch).
3D-remastern av Trials of Mana är ett jättelyft, rent audio-visuellt, mot det pixel-charmiga, isometriska originalet. Det är fri kamera i 3D och cel-shade:ad grafik, något som jag älskar sen Zelda: The Wind Waker. Soundtracket är en blandad påse; det finns en remastrad-version av det som verkligen rekommenderas, men den del synth-slingor är precis lika irriterande 2020 som de måste varit som chip-musik 1995. Det finns en avväpnande oskuldsfullhet över hela spelupplevelsen, något som hör tiden till och flera storylines kan idag kännas lite (för att inte säga mycket) små-fåniga och barnsliga, samtidigt som det finns något befriande ”o-coolt” över alltihopa. Det är ungdomar (på gränsen till barn) man spelar med så varför krångla till det, liksom? Röstskådespeleriet är helt OK (på både engelska och japanska) och på grund av att storyn lutar åt det lite putte-nuttiga hållet så finns här också ett lite naivt och verkligen sago-betonat skimmer.
Något annat som känns riktat mot barn är svårighetsgraden, eller rättare sagt bristen på denna. På Normal är spelet verkligen busenkelt och jag fick snart fler hälso-föremål än mina figurer kunde göra av med. Pengar är också relativt gott om, såväl som bonusar för EXP-utveckling. Så – även om jag tycker man ska spela spel på normal svårighetsgrad (så som de oftast är tänka att upplevas) så rekommenderar jag faktiskt Hard här, för att få upp lite utmaning åt dig som är gamer.
Rent visuellt känns Trials of Mana inte gammalt – det är upplägget, tonen, manuset och musiken som avslöjar dess ursprung och ålder. Och det har onekligen sin charm, om denna typ av 90-tals JRPG:er är din grej. Det har ett påfallande retro-anslag och det är också meningen, detta är inte en bred, multi-miljondollars-satsning som Final Fantasy VII remaken, som vi kommer att få nya se nya delar av i åratal framöver och sålde 3,5 miljoner enheter på tre dagar. Det här är vad det är; ett lite nischat, småcharmigt, och ganska retro-japanskt action-rollspel som främst lär tilltala redan frälsta fans av genren. Jag har haft kul med det, även om det på intet sätt är en omistlig spelupplevelse. Det är bättre än Secret of Mana-remaken (ja, jag vet – fast det fick högre betyg. Man får ändra sig.) och det rekommenderas varmt till dig som älskar japanska rollspel från svunna tider (och, vågar jag säga det – har spelat originalet?).
