The Nun är ett episkt bottennapp.

Recenserande är en blandning av preferens (tycke och smak) och objektivt bedömande av mätbara kvaliteter. Som recensent får man olika genrer och produkter på sitt bord. Problemet med genren skräck är lite samma som med genren komedi: det är svårt att få alla i publiken att skratta och det är riktigt svårt att få alla i publiken att bli rädda. The Nun misslyckas kapitalt med det sistnämnda men däremot fick den mig att skratta ett flertal gånger – men inte på ett bra sätt.

The Nun. (2018)

Läskiga saker sker i ett kloster i Rumäninen. I skräckslagen desperation kastar sig en av nunnorna ut från ett högt beläget fönster med ett rep runt halsen. Liket hittas av Frenchie (Jonas Bloquet) och snabbt går larmet till Vatikanen (kuriosa: Rumänien är ett i huvudsak grekiskt-ortodoxt land, även om det såklart finns inslag av katoliker och protestanter också). Det är en stor synd att ta livet av sig i den katolska tron och Father Burke (Demián Bichir) får uppdraget att åka till klostret för att ta reda på vad som har hänt. Till sin hjälp får han den unga nunnan Sister Irene (Taissa Farmiga) och redan då de kommer fram till klostret så inser de att det här blir ett uppdrag helt utöver det vanliga. 

Eller nja… De borde inse det, men det gör de inte. Och häri ligger filmens största problem: det finns en superkort sekvens i hela filmen som faktiskt gav mig lite kalla kårar och det är när de kommer fram till klostret och möter Frenchie, mannen som har hittat liket och tagit hand om det. När de kommer in i rummet så utbrister han att ”sådär lämnade jag henne inte!” och liket sitter numera upp och ser sjukt läskig ut.

The Nun. (2018)

Dock är det inget som någon av våra protagonister reagerar nämnvärt på och så här fortsätter filmen i föredömligt korta 96 minuter, som här känns oändligt mycket längre. Vår huvudpersoner kommer in i klostret… Inte en käft inom synhåll. Helt plötsligt dyker det upp en galet läskig, svartklädd, heltäckt nunna som med ond, bråd död i rösten förkunnar att de ska få sova där. Nu skulle man ju tro att de redan här skulle inse att det är något skit på gång – men återigen nej. Det är en helt vanlig dag för våra hjältar. Den ena ”superläskiga” grejen efter den andra sker och de borstar av sig och muttrar att ”Det måste vara något i görningen…”.

The Nun. (2018)

Jag skrattade rakt ut då Fader Burke helt plötsligt slits ned i en grav, hamnar i en kista som magiskt täcks över med jord.  Burke har sinnesnärvaro nog och börjar ringa som en tok i klockan (man hade sådana snören dragna från gravstenen till likkistan förr i tiden för att påkalla hjälp om man skulle ha oturen att bli levande begravd, där av uttrycket: ”saved by the bell”) Sister Irene vaknar till och gör samma promenad som Fader Burke- plötsligt hör hon en klocka som pinglar. Direkt utbrister hon ”Fader Burke!” och springer ut på kyrkogården och gräver upp honom. För det är ju det som är ens första tanke om du hör en klocka ringa i ett kloster; det måste vara ”Fader-Burke-är-levande-begravd-klockan” som ringer och inte en dörrklocka eller vad som helst FÖRUTOM det. 

The Nun. (2018)

Herregud, detta kan vara det mest episka skit jag har sett på jag vet inte hur länge. Sanslöst korkat manus, urusel regi och inte en enda läskig scen i hela filmen (med undantag för det uppmontrade liket). Möjligen är detta mest läskigt värdelöst. The Nun fick ganska stor hype runt sig för att det påstod sig ha en så läskig youtube-trailer så att den blev nedplockad. Jag hann aldrig se den men gick på hypen att The Nun skulle vara en sjukt läskig film. Det är den inte. Den är usel, usel och usel. 

Våra stackars skådespelare gör vad de kan med töntiga repliker och helt ologiska handlingar såsom jag gick igenom i ovan. Kopplingen till The Conjuring (som The Nun är en spinoff på, då karaktären först introduceras där) i slutet kanske räddar upp det hela lite, men till och med där så tappar de bollen genom att byta ut skådespelaren i närbilderna, men inte i helbilderna (avslöjar inte vilken skådis det är, för även om det här en kass film så hatar jag spoilers). 

UHD-utgåvan lämnar en hel del att önska, svärtan är inte så djup som jag kommit att vänja mig vid på vår ena referens-OLED Panasonic EZ950 – det kryper faktiskt en hel del i bilden. Filmen är genomgående mörk, så det är synd att den visuella presentationen inte håller måttet man förväntar sig särskilt i 4K. Ljudspåret i Dolby Atmos är dock mästerligt, med fina nyanser, surroundeffekter och bra bas och kan vara filmens allra bästa kvalitét. 

The Nun. (2018)

Jag är helt galen i extra-material och Warner Bros homevideo har faktiskt lyckats skicka med en hel del godbitar om inspelningen av The Nun, men det är smärtsamt när de stackars skådespelarna säger hur glada de är över att spela så ”nyanserade karaktärer”, när resultatet är allt annat än det.

The Nun är ett episkt botten-napp och följande konversation från filmen tycker jag summerar allt jag har skrivit i ovan:

Father Burke: The blood of Jesus Christ.

Frenchie: Holy Shit!

Father Burke: The holiest…