Jag vet inte om det är en gammal eller en ny trend att göra spel som egentligen inte kan kalla sig för spel. The Longest Road on Earth säljs som en spel, men är egentligen korta filmer som du styr framåt. Du har inga som helst valmöjligheter och historiens slut går inte att påverka på något sätt. Du styr din avatar vänster eller höger och interagerar endast med det som för dig framåt i historien, inget annat.
Till en början blev jag väldigt frustrerad över den totala avsaknaden av spelmekanik – men efter ett tag drogs jag ändå in i historierna. De utspelar sig helt utan ord och med väldigt få texter som förklarar vad som sker. Den svartvita retro-grafiken i kombination med grymt bra musik för oss genom historierna och det enda som vi kan välja är väl hur långsamt eller fort vi vill komma vidare.
The Longest Road on Earth finns tillgängligt till PC, Android och iOS. Jag testade spelet på redaktionens iPhone XS Max och även på den större skärmen som den telefonen har så kändes det hela lite för smått. Så istället valde jag att spela det på min iPad. Här kom upplevelsen mer till rätta och inga detaljer täcktes av tummen när jag drog min avatar genom världen.
Sammanfattningsvis så blir betyget bra, men jag kan inte riktigt med gott samvete rekommendera ”spelet” då jag inte riktigt vet vem det vill rikta sig? The Longest Road on Earth är alltså helt utan spelmekanik och interaktion, så det är ju inte ett regelrätt spel, men i samma stund är det inte heller en reglerätt film. Det lever lite mellan två världar. Priset är inte så högt, så det är ingen stor investering att testa det men som sagt; gör inte misstaget som jag gjorde och tro att det är ett spel. Det är mer en audio-visuell upplevelse.
This post is also available in English: Review: The Longest Road on Earth.
Så här sätter vi betyg på Senses