Sydkorea satte verkligen sitt namn på filmkartan i och med den omtalade filmen Parasit, som tog hem storslam på Oscarsgalan i år (för 2019). Dagens betraktelse Train to Busan presents: Peninsula kommer inte vinna en Oscar, men det här är verkligen närmare två timmar habil underhållning.
Zombie-utbrottet är ett faktum i Sydkorea och samtidigt som händelserna i första filmen så försöker Soldaten Jung-seok (Gang Dong-won) fly med sin syster och hennes familj. De lyckas komma ombord på ett fartyg som skall ta dem till Hong Kong. Tyvärr så är en passagerare smittad och resan över till Kina slutar i katastrof. Fyra år senare blir Jung Seok och hans systers man Chul-min (Kim Do-yoon) tillfrågade om de vill åka tillbaka till Sydkorea och hämta en lastbil full med pengar, som blev övergiven under utbrottet. Med förhoppning om en stor del av kakan återvänder de till hemlandet och snart visar det sig att uppdraget är många gånger svårare och farligare än vad de någonsin trott.
Jag diggar Sydkoreansk film. Det finns oftast något nytt i dem som man inte sett förut. Jag var däremot inte super-förtjust i Parasit då den drog ut lite för långt på sig själv och blev fånig mot slutet. Det var länge sen jag såg en actionfilm som håller ett så bra tempo som Peninsula; det finns få lugna stunder och de få som finns används för att föra den ganska enkla handlingen framåt. Det är bra skådespelarinsatser överlag, men det finns även en hel del, ganska fånigt överspel. Vissa karaktärer är nästan animerade i sin framtoning. På tal om animerat så är de flesta av filmens actionscener nästan helt datoranimerade. Filmskaparna har varit smarta och lagt dessa scener på natten, då det är lättare att dölja skavankerna i de digitala effekterna. Tyvärr så räcker inte det hela vägen och bilarna rör sig lite väl overkligt på sina ställen.
Å andra sidan så fungerar Peninsula bäst när man stänger av hjärnan en stund, spänner fast säkerhetsbältet och bara njuter av åkturen. För börjar man pilla på logiken så faller filmen ihop som ett korthus väldigt fort. Det jag verkligen gillar med Peninsula är att filmskaparna har en hel del tankar och lösningar som jag inte sett i andra filmer, i zombie-genren. Dessa zombies har kass syn och är – mer eller mindre – blinda på natten, de lystrar till ljud (som Clickers i The Last of Us) så alla har ljuddämpare på sina vapnen. Att lura iväg dem funkar med lampor och olika ljudmanicker såsom radiostyrda bilar. Det känns som att dessa överlevare i Sydkorea har lärt sig en hel del jämfört med sina Walking dead-kollegor, som går på samma nitar om och om igen. Sen är dessa zombies av det sprintande slaget så det är inga långsamma, vacklande zombies vi har att göra med utan dessa rör sig som i World War Z – vilket gör att det blir extra pirrigt när en hord ställer in siktet.
Tyvärr har jag inte hunnit att se Train to Busan innan den här recensionen publiceras, så jag kan inte avgöra om det här är en bra eller dålig uppföljare eller om den håller samma känsla och stil. Det jag har läst mig till är att den inte är så lik första filmen. Fast till filmens försvar så är det här en helt fristående uppföljare som inte har något med originalkaraktärerna att göra – så jag ser den mer som en film som står på egna ben.
Sammanfattningsvis så rekommenderar jag Peninsula för det här är en vansinnigt underhållande actionfilm, förutsatt att man som sagt lämnar hjärnan på autopilot.
