Hem Film & TVBio Recension: No Time To Die
Silver

Recension: No Time To Die

av Henric Brandt

Mina föräldrar hyrde en VHS-videobandspelare någon gång under tidigt 80-tal och en av de första filmerna vi såg på den tingesten var Ur Dödlig Synvinkel med Roger Moore som James Bond. Jag såg fullkomligt sönder den filmen. Sedan den dagen var jag ett inbitet Bond-fan. Jag kunde en hel del mer om Bond förr i tiden och för varje gång serien dör ut så blir det liksom ett avslut som minskar mitt Bond-intresse. Första gången var efter Tid för Hämnd 1989 då rättighetstjafs och annat satte stopp för den brittiske agenten i sex, långa år. När han kom tillbaka i Pierce Brosnans form så ökade mitt intresse igen och – även om Roger Moore alltid kommer vara min Bond – så gillade jag ändå Brosnans filmer trots att Die Another Day är rejält svårsmält. Sedan var det dags igen; 2002 gick Bond i graven ännu en gång och nu fick vi vänta fyra år innan Daniel Craig äntrade scenen på nytt som den brittiske agenten. Det enda som var sig likt denna gång var att Judi Dench fanns kvar som M, allt annat var nytt och rebootat. Individuellt kan jag tycka om filmerna som Craig är med i, framför allt Skyfall och Casino Royale men de andra två kan jag bara inte med. Jag försökte se om Spectre inför att jag skulle se No Time To Die men jag stängde av den efter halva. Craigs filmer är tyvärr ganska charmlösa och det var med viss oro som jag satte mig i biosalongen för att uppleva Daniel Craigs sista omgång som James Bond och se serien dö ut för en tredje gång.

Storyn denna gång är att James Bond (Daniel Craig) slutat på MI6 och lever ett tillbakadraget och lugnt liv på Jamaica. En dag blir han kontaktad av sin gamle vän Felix Lighter (Jeffrey Wright) och han har ett sista uppdrag till honom. Ett uppdrag som han bara inte kan tacka nej till.

No Time To Die är en väldigt konstig film och en extremt konstig Bondfilm. För den bygger dels på alla filmer i hela serien, men sen i samma andetag bygger den vidare endast på de senaste fem filmerna med Daniel Craig. Tydligast är det när Bond refererar till Felix Lighter som sin ”bror” och bästa vän – men i Craig-Bondfilmerna har Lighter och Bond knappt hängt alls. Plus att Lighter stod på motståndarnas sida senast vi såg honom. Det är tydligt att de andra filmerna är med i handlingen för att i dessa så är ju Bond och Felix bästisar och de går på varandras bröllop. Sedan i nästa andetag så är flera delar av handlingen lyft från I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst, i form av både repliker och musik. Så nu fungerar No Time To Die på något vis lite mer som en remake av den klassiska filmen från 1969 än att de händelserna skulle ha skett. Snurrigt? Det är bara förnamnet.

Till skillnad från de gamla filmerna där man löst refererar till handlingen i andra filmer, så ska man nog se No Time To Die som film nummer fem i en sammanhängande serie som startade med Casino Royale. I denna, femte film knyts säcken ihop och alla trådar knyts samman. Problemet är bara att speltiden på närmare tre timmar ändå inte lyckas ge ett vettigt avslut på en del karaktärer. Hanteringen av organisationen Spectre och Blofeld (Christoph Waltz) är i min mening helt bedrövlig och klart underkänd.

Storskurken denna gång heter Lyutsifer Safin (japp, snubben heter Lucifer) och spelas av Rami Malek. Malek är en extremt duktig skådespelare, vilket han har visat i bland annat i sin Oscarsbelönad roll som Freddie Mercury i Bohemian Rhapsody och Mr Robot. Men här verkar det som om de glömt att trycka på startknappen. För en mer tillbakadragen rolltolkning har jag aldrig sett. Karaktären känns som han konstant mediterar i något slags Xanax-rus. Det händer liksom ingenting. Första scenen med honom är grymt bra, men sen faller det hela.

Det blir ingen svensk Bondbrud denna gång, utan istället får vi se David Dencik som den extremt osympatiske forskaren Valdo. Dencik har helt klart fått göra lite som han vill och ibland är hans rolltolkning lite för animerad för min smak. Det finns ett par sekvenser där han smyger och flyr och det ser ut som om han är med i en fars, det är något med rörelsemönstret som inte riktigt speglar filmen han är med i.

Tempot i filmen är annars väldigt bra och även om No Time To Die är vansinnigt lång, så känns det aldrig av. Actionscenerna är välgjorda och innovativa. Jag älskar bland annat att den klassiska Bondbilen Austin Martin DB5 får en riktigt häftig scen i början av filmen. Det sparas verkligen inte på krutet denna gång och det finns verkligen ett flertal sekvenser som man aldrig har sett förut – vilket är en bedrift i en nästan 60 år gammal filmserie!

Jag såg No Time To Die med en vän som inte har samma koll på Bondfilmerna som jag har. Hon tyckte väldigt mycket om filmen och jag inser att No Time To Die, som en fristående film, är riktigt jäkla bra; verkligen nära full pott. Fast som Bondfilm lämnar den en hel del att önska. De vill å ena sidan att den ska andas de gamla filmerna, men å andra sidan raserar de allt som de stod för. Som Bondfan blev jag ganska trött mot slutet av filmen.

Så nu är Bond-sagan slut för denna gång och på klassiskt manér så står det att James Bond will return i sluttexten. Hur det ska gå till och i vilken form, är just nu oklart. Det finns många skådespelare som är påtänkta för rollen, från Idris Elba till Tom Holland (!?), till Henry Cavill och Tom Hardy. Jag kan nog känna att karaktären James Bond inte riktigt hör hemma i en modern värld längre. Så när karaktären fick börja ändra på sig för att passa in i den nya världen försvann något med kärnan av filmerna och de blev mer som generiska actionfilmer. Producenterna har sagt att de inte ens kommer att ta i frågan vem som blir nästa Bond förrän nästa år. Så vi får väl vänta ett tag till och se vad som sker. Film nummer 26 i ordningen kommer nog åter att vara helt annorlunda, både på gott och ont.

Så sammanfattningsvis så kunde jag inte riktigt bestämma mig för vilket betyg jag vill ge filmen, men till slut – efter mycket moget övervägande – så ger jag ändå en varm rekommendation till No Time To Die. För hur det än ligger till så är det ju filmens kvalitéer som jag ska recensera främst, inte hur bra den passar in i min bild av vad en perfekt Bondfilm skulle vara (även om det är viktigt också, för vi är ju ett stort gäng fans, så blir det sekundärt). Som fristående actionfilm är den svåröverträffad och därmed har nya Mission Impossible en värdig konkurrent.

Missa inte detta

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.