Recension: Disney Afternoon Collection

Nostalgi är något så väldigt mänskligt. Därför går retro aldrig ur tiden – var sig det rör sig om gamla spel, kläder eller filmer och LP-skivor. Att minnas de ”goda tiderna” och upplevelser man hade som barn eller yngre version av sig själv och vilja återuppleva lite av charmen mycket, mycket senare är ibland oemotståndlig. Grejen med nostalgi är lite som att försöka fånga magi på flaska – det är extremt svårt, om ens möjligt alls. För antingen har du inte varit med ”då” och därför uteblir känslan av nostalgi helt. Eller så var det helt andra omständigheter som gjorde att du älskade Polisskolan som liten, exempelvis att du var just liten eller att du såg den med din bästa vän som hade exakt samma humor som du hade (då).

Enligt en färsk studie i USA är den genomsnittlige spelaren idag 35 år. Då ska betänkas att en stor majoritet förmodligen är yngre gamers (16-24 år), vilket i sin tur innebär att det finns andra på motsatt sida av spektrat som drar upp medelåldern (rejält!). Vi har blivit farsor och morsor och har nu egna barn, som vi gärna vill visa våra gamla spelminnen som oftast innebar enkla, direkta och faktiskt väldigt svåra spel.

Capcom har genom åren skapat ett helt gäng klassiska spel baserade på Disney-licenser. Med Disney Afternoon Collection så packar man ihop sex stycken titlar från NES- (Nintendo Entertainment System, 8-bit) eran. Till skillnad från den remastrade versionen av Ducktales som kom till alla större format för ett par år sedan, så är detta i det närmaste 1:1-perfekta kopior av originalen (uppskalade till 1080p såklart), men med bibehållna bilduppdateringsbuggar och allt. Bakom samlingen står studion Digital Eclipse, som gav oss en annan klassikersamling från Capcom förra året – Mega Man Legacy Collection.

Alla spel kommer med bonuslägen där du kan se konceptskisser (med intressant info), lyssna på soundtracket, och växla mellan filtereffekter som ger tv / monitor-känsla, möjlighet att dra ut 4:3-bilden till wide (varför du nu skulle vilja det?) samt Boss Rush mode, där du bara möter alla bossar på rad och ska besegra dem på kortast möjliga tid. Du kan också spola tillbaka tiden med L1-knappen, något du kommer att behöva göra många, många gånger ifall du inte är sugen på en rejäl dos ödmjukhet och ständigt börja om (du kan dock inte få spelets svåraste trophy om du gör detta). Spelen stöder också att du kan spara ditt spel, något som gör den totala speltiden på ca 40-60 minuter per spel betydligt mer hanterligt.

Ducktales (1989) – här spelar du som Farbror Joakim, som genom att hoppa, slå och studsa på sin käpp likt en pogo-stick, jagar skatter över spelets fyra världsdelar. Riktig svårt, särskilt jämför med remastern på bl a iOS.

Chip ’n Dale: Rescue Rangers (1990) – spel med radarparet Piff & Puff, som vinner mycket på att man kan spela två spelare samtidigt. Klassisk plattformsaction med små marginaler för felsteg. Har åldrats förvånansvärt bra.

Talespin (1991) – baserat på tv-serien med samma namn. Här är det björnen Baloo som tar kommandot över ett flygplan som kan flyga både framåt och upp-och-ned åt andra hållet. Lite som ett sidscrollande shoot’em-up från svunna tider.

Darkwing Duck (1992) – en Batman-inspirerad pastisch där ankan Drake Mallard bekämpar brott i den putslustigt uppkallade staden S:t Canard (som är franska för ”anka”), en grannstad till Ankeborg. Serien är en spin-off av Duck Tales. Sidoscrollande actionplattform som är riktigt kul (påminner på sätt och vis om Castlevania med pistoler) och någorlunda vettigt i svårighetsgrad med dagens mått mätt. Tacksam för spola-tillbaka-knappen så man slipper börja från början på varje bana man dör…

Ducktales 2 (1993) – lite snyggare och mer välbalanserat än ettan. Återigen är det Farbror Joakim som är i fokus med i princip samma spelmekanik, men bättre designade banor.

Chip ’n Dale: Rescue Rangers 2 (1994) – en upphottad uppföljare precis som fallet med Ducktales 2. Fortfarande grymt kul att vara två på och överlag lite jämnare och mer uttänkt speldesign.

Som ni märker så är detta sex extremt enkla spel från en tid som snart kommer att ses som forntidshistorik. För de som var med på NES-tiden så är säkert flera av dessa återseenden väldigt roliga, men förbered dig på att du troligtvis inte alls är lika snabb och har lika flinka fingrar nu som när du var 12… Samtidigt, om du äger en gammal NES-maskin med original-cartridge-spelen så är det inte ett absolut måste att ha även denna samling, även om det är bekvämt att ha allt på ett modernt format och priset på 200 kr känns fullt rimligt. Men varför saknas klassiker som Little Mermaid och Aladdin (som också fanns på NES)?

Disney Afternoon Collection är en kul liten nostalgitripp, men främst för de som var med på tiden då det begav sig och redan har någon slags relation till åtminstone något av spelen. Annars väntar vi spänt på nästa samling, som vi hoppas blir Disney Afternoon Collection 2 och innehåller 16-bitarsklassikerna från Super Nintendo-, Sega Mega Drive- och Amiga 500-tiden. Där snackar vi några riktiga spelpärlor , som håller bra än idag – Aladdin och Mickey Mania (Castle of Illusion har ju redan släppts i en snygg remaster). Tummarna hålles!