Recension: The Death and Return of Superman (BD)

Redan som femåring så började jag rita mina egna serietidningar och en av de absolut första som jag skapade handlade om Stålmannen (ja, jag vet, jag är gammal..) som flyger runt, sen ser han tre rymdvarelser på en båt. Han landar på båten och slår ned dem. Slut. Mamma fick skriva dialogen och jag dikterade. Jag såg för övrigt inte att det var ett S på bröstet på Stålis förrän långt senare, då jag hade ritat av de olika krumelurerna på skölden så många gånger innan jag ens visste vad ett S var för något…

Live-action Superman-filmer som är bra är väldigt lätträknade – för det finns bara en bra film och det är Richard Donners Superman – The Movie från 1978. Uppföljaren i omklippt Donner-cut form skulle ha varit en superb film, men tyvärr så blev det inte så. Istället blev det en ganska usel uppföljare som spretar åt alla håll av olika anledningar. Den tredje och fjärde filmen ska vi prata ytterst tyst om (dock gillade jag dem bitvis när jag var liten och inte förstod bättre…) Efter den fjärde och sista filmen med Christopher Reeve (1952-2004) i huvudrollen så blev det inte fler Superman-filmer på nästan 20 år. 2006 hade Bryan Singers Superman Returns premiär och var en underbar hyllning till de första två filmerna; Brandon Routh var superb i huvudrollen. Tyvärr så var resten av filmen ganska usel, så när det var dags för Zack Snyder att ge sig på Mannen av Stål så hade jag till en början ganska höga förhoppningar. Tyvärr så grusades de rejält i samma takt som Metropolis i Man of Steels extremt långdragna och urtråkiga CGI-slutstrid. Inget större fel på Henry Cavills porträtt av vår blå, gul, röda hjälte men filmerna är riktigt usla och kronan på verket måste vara floppen Justice League…

Så varför tjatar jag om allt det här när det är en tecknad Superman-film som är dagens betraktelse? Jo, för att The Death and Return of Superman lyckades med något som inte hänt sedan jag såg Superman – The Movie; jag kände verkligen något för karaktärerna! Filmen är ett hopklipp av två olika filmer; The Death of Superman från 2018 och Reign of the Supermen från 2019 och jag kan på en gång säga att det tyvärr var en dålig idé. För inte nog med att filmen blev nästan 3 timmar lång, utan för att den andra halvan av filmen (Det vill säga Reign of the Supermen) är en fruktansvärt usel film i jämförelse med den helt mästerliga The Death of Superman. Hade hundra gånger hellre sett enbart den första och inte den andra delen.

Det här är verkligen inte en film som man ska visa för mindre barn för Superman åker på storspö deluxe, det är så fruktansvärt brutalt att det nästan var så man ville pausa och hämta andan. De sista, skälvande minutrarna i Supermans liv är fullkomligt hjärtskärande. Scenen är perfekt uppbyggd, med grymma röstskådespelare och en regi som levererar en scen som knäcker Supermans död i Batman v Superman tiotusen gånger om. Jag fällde en tår när jag tittade på en tecknad film och kände noll när jag såg riktiga människor. Då är det ett bevis på hur rejält filmskaparna tappade bollen då de gjorde Batman v Superman (och hur stark och drabbande animation kan vara // reds anmärkning)

Sen fortsätter The Death and Return of Superman och då filmen har den titel den har så är det inte så svårt att räkna ut vad som komma skall. Tyvärr så är den här delen av filmen fruktansvärt tråkig jämförelse med första delen. Allt känslomässigt och välspelat är borta och istället så är det ganska fånigt och utdraget. Allt i del två känns väldigt ointressant för vi VET ju att han kommer att komma tillbaka så det blir bara en enda lång väntan på det som titeln redan avslöjat. Så andra delen drar tyvärr verkligen ned helhets-betyget.

Röstskådespelarna är sanslöst bra som sagt och jag efterlyste ju mer Rainn Wilson som Lex Luthor när jag recenserade Batman Hush nyligen – och det fick jag verkligen i och med den här filmen. Som jag också nämnde så diggar jag inte Jerry O´Connell som Superman, men till och med han funkar och samspelet mellan honom och hans fru Rebecca Romijn som Lois Lane är sanslöst bra.

Blu-ray-utgåvan uppvisar sedvanligt bra bild när det är digitalt tecknat och ljudet levererar fullgott. Det är ganska magstarkt när Doomsday dunkar Superman i marken och hela rummet skakar av basen. Sen är det faktiskt helt okey med extramaterial medskickat. En riktigt lång dokumentär om Stålmannen och två kortare, välgjorda dokumentärer om filmen. Sen är det previews på några andra tecknade DC-filmer.

Sammanfattningsvis så är det här både det bästa och sämsta jag sett i tecknad DC-väg och det är synd att de har klippt ihop filmerna – för de hade fungerat bättre isär. Visst, man motiverar det med att lägga in lite nya scener här och var, men det är ändå konstigt att sätta ihop två filmer och ge dem den största spoiler-titeln någonsin. Så jag kan tyvärr inte rekommendera The Death and Return of Superman. Dock vill jag dela ut ett måste till första delen av filmen för det är verkligen bland det bästa jag sett.