Recension: Daddy’s Home 2 (bio)

Brad (Will Ferrell) och Dusty (Mark Wahlberg) är numera bästisar efter att ha löst sina problem de hade om och med varandra i första filmen. De är nu ”Bro-dads” och bästa vänner. Allt är bra ända tills dottern berättar att hon tycker det är tråkigt med att de måste fira jul på två ställen. Så för att barnen ska få ha ett juldagsfirande, utan fläng fram och tillbaka, så bestämmer de sig för att de ska göra slag i saken och fira jul tillsammans. Brads pappa Don (John Lithgow) är bjuden men helt oannonserat dyker Dustys pappa Kurt (Mel Gibson) upp – något som verkligen rör om i grytan. När Kurt sedan bokar en stuga att bo i över jul så är karusellen i full gång.

Första filmen hade samma skämt på repeat och var väldigt kall, men till denna har regissören och manusförfattaren Sean Anders lärt sig sin läxa. Dock så är denna långt ifrån ett mästerverk. Det är snubbelhumor och lite kisshumor blandat med andra fånerier som vi sett så många gånger förut. Skillnaden från andra filmer stavas Lithgow och Gibson och häri ligger filmens styrka.

Will Ferrell har jag aldrig tyckt varit särskilt rolig, han är med i vad som känns som 100 filmer per år och han är likadan i allihop. Mark Wahlberg är också med överallt, spelar ungefär på samma vis oavsett om han så slåss mot robotar eller flyr ifrån naturen som blivit galen. Hans bästa roll är fortfarande den som Dirk Diggler i Boogie Nights (1997) men sen har han fastnat i sin utveckling. Barnskådespelarna är duktiga och Linda Cardellini som spelar frun/exfrun gör vad hon kan med en ganska tråkig roll.

John Lithgow är en av mina favoritskådespelare. Han kan verkligen konsten att spela olika sorters karaktärer med samma trovärdighet. Till exempel hans extremt sadistiska karaktär Qualen i Cliffhanger kontra hans briljanta gestaltning av Winston Churchill i The Crown. I Daddy’s Home spelar han en överbeskyddande helylle pappa med samma trovärdighet. Ett annat bevis på hans briljans är att han i en fjäderlätt komedi som denna lyckas skapa äkta känslor. Det finns en fullkomligt hjärtskärande scen i filmen som helt och hållet undertecknat Lithgow. Lithgow är så genialisk att Will Ferrell blir bra i hans närhet.

Mel Gibson är en annan favorit. Han har varit ur rampljuset ett tag och hans karriär som filmhjälte tog slut i början av det här millenniet efter en hel del dumheter han gjorde privat. Efter det så har han mest fått spela antihjälte och skurk. Gibsons väg tillbaka till de roller som gjorde honom berömd har börjat med att regissera Oscarsnominerade Hacksaw Ridge och nu i denna där rulle, där han faktiskt inte spelar skurk. Dödligt vapen 5 är tydligen tillbaka på tapeten till och med. Så snälla Mel håll dig i skinnet nu och försvinn inte i 15 år till. Mel är som klippt och skuren att spela Dustys hårda astronautpappa. Han får kanske inte så mycket att göra som Lithgow, skådespelerimässigt, men han visar vart skåpet ska stå i de scener han är med i.

Sammanfattningsvis så hade jag faktiskt väldigt roligt på den här föreställningen. I all sin fånighet hade den flera roliga scener och framför allt så har den värme. Rekommenderas med varning för klyschor och tunt manus.

This post is also available in English: Review: Daddy’s Home 2 (cinema).