Anekdoter från 70-talet, recept som borde stannat i sin tidsepok, moderna recept och strävan efter att samlas vid söndagsmiddagen.

Det är premissen som den här boken bygger på. Ann Söderlund och Sanna Lundell har än en gång slagit sig ihop och här är resultatet. Denna kokbok är fylld av författarnas minnen, recept, anekdoter, gamla bilder och deras strävan mot att rädda den gemensamma måltiden.

En bok om att försvara familjemiddagens existensberättigande, helt enkelt. Om man sex dagar i veckan gör sitt bästa, även om det innebär halvfabrikat, hämtmat och onämnbara frysta färdigrätter, då vill man ta mig tusan ha en rejäl middag på den sjunde dagen där man samlar hela familjen (utan skärmar) och äter gott och umgås. En middag lagad på riktigt, med riktiga råvaror och tillagad med kärlek. Som förr i tiden.

recension söndagsmiddag riddarna runt det operfekta bordet
Foto: Jessica Lycker / senses.se

Boken är indelad i femton kapitel där varje kapitel handlar om ett specifikt minne eller en anekdot från en av, eller båda, författarnas liv.

Det är en behaglig och personlig läsning, lättsamt skrivet och att läsa om 70-talet är aldrig fel. Det enda jag hade kunnat vara utan är recepten därifrån, det finns maträtter man inte ska väcka till liv utan som bör ligga kvar i sin dvala, i sin tidsepok.

Nu blir det en avstickare här, men jag vill gärna göra en jämförelse som gör det enklare för många av våra läsare att förstå allvaret i att gräva för djupt (i tiden). Jämför det med Dvärgarna i Moria, dom grävde för djupt och väckte vadå? Ja just det, en Flygande Jakob. Nej nej, en Balrog. Balrog var det. Slut på avstickare.

Men, jag förstår att dessa maträtter finns med i boken, då de var en stor del av vår matkultur på den tiden och många människor känner igen dom och har (mer eller mindre) trevliga minnen av dem. Ni kan nog gissa vilken kategori jag tillhör.

På tal om recept så måste jag nämna att de är varierande och täcker in det mesta. Allt ifrån helt veganska till skaldjur och köttbaserade recept. Och såklart traditionella svenska recept som ni redan vet att jag nämnt. Det finns förrätter, varmrätter, desserter och tips på alkoholfria drycker (som liknar de alkoholhaltiga motsvarigheterna).

Foto: Jessica Lycker / senses.se

Problemet med recepten är, som så ofta, att det snålas med kryddningen. Visst, jag har hittat ett par där det var bra kryddat men som jag nämnt i andra recensioner så är det som en röd tråd att det snålas med kryddningen allmänt i kokböcker.

Blandningen av recept och historier är upplyftande, upplägget känns naturligt och boken känns överlag väldigt personlig. Även om det blandas recept hej vilt på det stora hela, finns det en röd tråd i varje kapitel och varje maträtt känns berättigad. Hur många maträtter som är med varierar också från kapitel till kapitel, men det känns naturligt att det är så.

Det bjuds på en salig blandning av historier och minnen. Allt ifrån suspekta tuggummin i Agadir till kärleken för Jämtland och varför det är en dålig idé att använda sig själv som serveringsfat för sushi mitt i sommaren. För att nämna några saker.

Fotografierna är ljusa (vissa är för ljusa) och inbjudande och kul att det hoppar in flera stycken av författarnas egna bilder från svunna tider i boken. Kul att se gammalt blandat med nytt och det är ju det som är det genomgående temat i boken.

Sammanfattningsvis (och med alla nördiga sidospår lagda åt sidan) så är det en trevlig bok. Vill du läsa en lättsam kokbok och känner du en nostalgisk längtan till 70- och 80-talet så kan den här kanske vara nåt för dig.

Jag måste tillägga att mitt slutbetyg bygger på helheten. Hade jag betygsatt endast på recepten hade betyget blivit lägre.

“Men”, undrar du. “Är det en kokbok eller en nostalgisk samling av historier”?

“Ja”, svarar jag, “det är precis vad det är”.

Riddarna runt det operfekta bordet senses recension Andreas Lycker
Foto: Jessica Lycker / senses.se