TL;DR
Castlevania: Belmont's Curse är ett 2.5D-actionäventyr från Evil Empire. Det briljerar med ett snabbt flyt i striderna, akrobatiskt plattformshoppande och det nya Arcana-systemet. Upplevelsen hämmas av ojämn bossvårighet, oprecis styrning i vissa plattformssektioner samt bildskärmsdippar på PS5 och låg upplösning på Switch. Äventyret för drygt 300 kronor passar utmärkt för seriens fans, medan spelare som ogillar att nöta bossmönster kan behöva justera spelets reglage.
Det är smått obegripligt, men det har alltså gått 40 år i år sen det första Castlevania-spelet gjorde entré på Famicom Disk i Japan, för att senare portas till cartridge på NES. Exakt samma år släpptes spelet också under namnet Vampire Killer (eller Akumajō Dracula) på MSX, som råkade vara undertecknads allra första, egna hemdator – något jag är glad för idag (men inte var lika glad för då alla vänner körde Commodore 64/128 och Nintendo 8-bit). Under åren har ett trettiotal spel i serien släppts till alla möjliga format, från Gameboy till mobiler, oftast i klassiskt 2D (2.5D) men ibland även i 3D, alla med samma grundhistoria om hur klanen Belmont – en familj vampyrjägare – gång på gång besegrar Dracula och hans hejdukar. Spelserien har varit omåttligt populär och lagt grund för nästan en egen genre, ”Metroidvania” (där man alltså blandat de två plattformsspelen med kartor och utforskning till ett) och det japanska spelet från 1997, Castlevania: Symphony of the Night, anses av mig och de allra flesta älskare av serien vara det absolut mästerverket.
Det har gått 12 år sen vi fick något spel i Castlevania-serien (och då var det ”spin-offen” Lords of Shadow 2 i 3D) – ej inräknat Bloodstained: Ritual of the Night, som var ett kanonspel i samma anda signerat Koji ”Iga” Igarashi som var inblandad i klassikern SOTN. Men nu är ”den riktiga” serien alltså tillbaka igen i sin ”riktiga” 2.5 D-form. Denna gång har stafettpinnen lämnats över till franska studion Evil Empire, mest kända för Dead Cells-serien och frågan blir om deras Castlevania: Belmont’s Curse ett ”äkta” Castlevania-spel som kan mäta sig med de bästa i kanon?
Vi slängs in i år 1499, mitt i ett brinnande Paris. Huvudpersonen är Rose Belmont, dotter till legendaren Trevor Belmont och häxan Sypha Belnades (som ni kanske känner igen från den något svajiga Netflix-animen). Rose bär på en förbannelse i sin högra arm (signerad Dracula, såklart) och måste nu rensa både den franska huvudstaden och Draculas slott från monster. Det är en mörk, välskriven och snyggt presenterad premiss som blandar seriens gotiska mytologi med historiska figurer som Jeanne d’Arc och en milt sagt annorlunda Kung Arthur i en fransk, gotisk, dark fantasy miljö.
Spelmekaniskt är detta ett mycket lyckat Castlevania-spel. Evil Empire har tagit den klassiska 2D-utforskningen och injicerat den med steroider. Rose rör sig med ett skönt flyt, en slags naturlig tyngd och snabbhet (och hon ser ascool ut i Alucards dräkt du kan köpa till som DLC). Hennes piska, ”Vampire Killer”, fungerar numera även som en änterhake, vilket gör plattformshoppandet akrobatiskt och striderna aggressiva. Det klassiska systemet med sub-vapen (yxor och vigvatten som kostar hjärtan) är skrotat. Istället använder du ”Arcana” – tarotkort som drivs av mana och låter dig använda besegrade bossars attacker, till exempel att du kan förstena fiender likt Medusa eller kalla ner Jeanne D’Arcs eldpelare. Samtidigt får du också tillgång till klassiska vapen som det snurrande kaststjärne-korset. Det är ett modernt, flexibelt system som uppmuntrar till experimenterande och samtidigt ekar välbekant på precis rätt sätt.
Men vi måste prata om de två elefanterna i de gotiska salarna: svårighetsgraden och styrningen. Det här spelet kommer av de flesta moderna gamers förmodligen uppfattas som ganska tufft (i alla fall bosstriderna, där redan första bossen The Fallen ger många en rejäl utmaning). Striderna lånar mer från Dead Cells och Hollow Knight än från de förlåtande Game Boy Advance-spelen. Eftersom varje level up bara ger marginella poäng i attack och försvar kan spelet stundtals kännas som en ”grind” – du måste nöta fiender och lära dig exakta attackmönster snarare än att bara levla dig förbi problemen, vilket i sig inte är fel. Det är en viss tillfredsställelse att koda av en boss attacker och sen göra slarvsylta av den när man fattat ”grejen”. Samtidigt är svårighetsgraden tidvis väldigt skiftande och ganska tidiga bossar (som har flera del-moment i sig, ni lär märka vilken jag menar) kan kännas 100 ggr svårare än bossar som kommer mycket senare (som Carmilla och Arthur, som kändes enkla i sammanhanget).
Styrningen är överlag bra, men inte perfekt. Detta gör en del av de svåraste plattformsmomenten onödigt utmanande och man svär både en och fem gånger åt plattformar i sten man ska balansera att ta bort och låta vara kvar – något utvecklarna lånat av det senaste Prince of Persia-spelet The Lost Crown, och som var min minsta omtyckta mekanik då, såväl som nu.
Dock – när det gäller svårigheten så har utvecklarna implementerat något smått genialt. Om du känner att piskrappen svider lite för mycket på ditt eget tålamod, finns det ett extremt detaljerat system under spelets inställningar. Du väljer inte bara ”easy”, utan kan på en skala justera exakt allt från hur mycket skada du tar, till hur mycket du skada du gör, till att aktivera respawn direkt vid boss-dörren. Det fungerar som ett inbyggt, legitimt ”hack” som låter dig skräddarsy svårigheten exakt enligt dina egna villkor – och tycker du det känns för lätt kan du även justera uppåt, åt andra hållet. Det är respektfullt mot spelarens tid och öppnar upp äventyret för de som varken har oändligt med tid eller lust att grind:a samma boss fight för femtioelfte gången.
Grafiken är snygg och parallax-effekterna ger ett skönt djup spelet igenom. Färgerna och ljuset från Dead Cells känns igen, samtidigt som designen lånar mycket av inspirationen från Netflix-serien, på gott och ont. Det allra roligaste är att få besöka Draculas slott anno 2026, där en massa delar (Clock Tower, Library mfl) och fiender känns igen (inte minst bossar), men de presenteras på ett nytt och fräscht sätt.
Musiken har delat fans i två läger – somliga älskar moderniseringen av klassiska Castlevania-teman, andra fullkomligt avskyr den. Jag är väl mer i det positiva lägret överlag, även om jag inte kan säga att jag älskar soundtracket, så är det i alla fall inget större fel på det och det passar inramningen. Lyssna själva och avgör:
Rent värdemässigt är Belmont’s Curse dessutom en skänk från ovan. För drygt 300 kronor (Standard Edition) får du ett spel som lätt underhåller i 15-20 timmar, som är proppfullt med hemligheter, alternativa slut och en enorm karta att utforska och spela klart för dig som ska ha Platinum. Visst, spelet dras med lite tekniska smolk, särskilt i fråga om upplösning på Nintendo Switch (oklart varför Konami inte släpper en dedikerad Switch 2-version?) och i form av bilduppdaterings-dippar på PS5 när effekterna hopar sig på skärmen. Men det är petitesser i sammanhanget och lär strykas ut med uppdateringar.
Castlevania: Belmont’s Curse petar inte ned Symphony of the Night från tronen – frågan är om något framtida spel någonsin kommer att göra det (och det är inte nostalgi, jag spelar om det runt en gång per år och det är ett perfekt spel!). Men detta är ett värdigt Castlevania-spel i kanon och ett prisvärt återseende som varenda Castlevania-fan måste ta sig an och prova, trots skavanker!
Konami skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
This post is also available in English: Review: Castlevania – Belmont’s Curse.
Så här sätter vi betyg på SensesVanliga frågor och svar
Hur fungerar striderna och vapnen i spelet?
I Castlevania: Belmont's Curse fungerar piskan även som änterhake för akrobatisk rörlighet. De gamla sub-vapnen har ersatts av Arcana, vilket är tarotkort som drivs av mana och låter spelaren använda besegrade bossars attacker, vid sidan av klassiska vapen som kaststjärne-korset.
Är spelet för svårt för ovana spelare?
Spelet är krävande och bossarna kräver att man lär sig mönster. Däremot finns ett detaljerat inställningssystem där skada, försvar och respawn vid bossdörrar kan justeras fritt på en skala efter eget behov.
Hur lång speltid erbjuder äventyret?
Standardversionen för drygt 300 kronor räcker i 15–20 timmar och innehåller en stor karta, hemligheter och alternativa slut.
Hur presterar spelet tekniskt på konsolerna?
Det finns tekniska problem som upplösningsbrister på Nintendo Switch samt dippar i bilduppdateringen på PS5 när många effekter visas samtidigt.
