Recension: Matchbox the Movie

Transformers. Barbie. Battleship. Playmobil. Det finns ett antal produktioner och det senaste tillskottet i genren leksaksfilmer är alltså Matchbox. Ni vet. Små metallbilar. Kom i början av femtiotalet och är väl något av en grej för samlare. Det känns lite komiskt i sig att se en film där Mattel Films är en av ansvariga studios bakom. Jag minns att jag garvade rakt ut när det, någonstans efter första Transformers-filmen, diskuterades planer på att filmatisera Monopol. Det ryktades till och med att Ridley Scott skulle stå bakom den. Så här i efterhand är det ju naturligtvis inte märkligare än att Greta Gerwig regisserar en rosaskimrande film om dockor med skeva kroppsideal. Eller att man gör en film som baseras på små leksaksbilar. Jag hade tänkt rata den här filmen, för bara titeln får det egentligen att krypa lite i mig. Men så råkar jag gilla John Cena. Och regissören har trots allt släppt ur sig ett par bra filmer. Så jag gav den en chans med förväntningarna extremt låga, knappt existerande.

Matchbox the Movie är ett actionfyllt äventyr som spänner över hela världen och handlar om ett gäng barndomsvänner vars liv vänds upp och ner när den hemlige CIA-agenten Sean, deras sedan länge frånvarande forna ledare, återvänder till hemstaden och omedvetet drar in dem i en hektisk internationell jakt för att rädda världen. Där har ni intrigen i all sin enkelhet och det låter ju, på gott och ont, som en ganska typisk actionkomedi, eller hur? Och det ska sägas att leksaksbilarna är en väldigt liten del av äventyret. Sedan ska jag ärligt säga att jag ställer mig lite frågande till logiken i ungar strax under tonåren som samlas och leker med Matchbox-bilar nästan som om det vore ett rollspel. Men vem är jag att döma? Jag satt trots allt och byggde Lego (en annan franchise som verkligen gjort avtryck både som film, serie och tevespel, by the way) medan jag lyssnade på Mike Oldfield.

Sam Hargrave står för regi. Han är stuntman och stuntkoordinator och har jobbat med filmer som Wolverine och Avengers. Som regissör har han, utöver ett antal kortfilmer, gjort sig skyldig till actionrökaren Extraction och uppföljaren (och trean är visst på gång) med Chris Hemsworth. Riktigt underhållande filmer. Och det här är återigen en av anledningarna till att jag väljer att lägga tid på Matchbox. Jag vet att Hargrave kan leverera action. Och det gör ju faktiskt inte saken sämre att man samlat ihop ett antal skådespelare som är sevärda. Det finns kemi och komisk tajming mellan barndomsvännerna som fungerar riktigt bra. John Cena är en skådespelare som vuxit rejält i mina ögon. Från att ha känts som ett stort, klumpigt kylskåp har han visat sig både kunna leverera känslor, både allvar och komik. Vid sin sida har han här Jessica Biel (Total Recall, The Illusionist), Arturo Castro (Tron: Ares, Roadhouse), Sam Richardson (The Afterparty, Veep), Teyonah Parris (Dear White People), Danai Gurira (Walking Dead), Corey Stoll (House of Cards), Golshifteh Farahani (Invasion) med flera. En riktigt fin cast.

Och filmen i sig? Intrigen är som sagt relativt enkel, men det gör absolut inget. Det är full fart från början till slut. Det bjuds på en hel del trevlig och snygg action. Det är välgjort och påkostat och överraskande underhållande. Mycket av styrkan ligger som sagt i kemin mellan barndomsvännerna som tvingas in i Seans hemliga, farliga värld. Det är kanske inte roligt på den nivån att man sitter och skrattar rakt ut, men jag har kul – och det är inte fullproppat med en massa fjanthumor som faller platt. Tvärtom känns det ganska trevligt. Och igenkännande, eftersom man vet ungefär vad man har att förvänta sig av den här typen av actionfilm. Och det levereras på en nivå som är betydligt högre än jag hade trott.

Sammanfattningsvis då. Det är inte alls så själlöst som väntat. Jag blir nästan lite nostalgisk, för det här känns bitvis som en sådan där actionmatiné som jag hade älskat som barn. Det är fartfyllt och lättsamt, men också förutsägbart. Men det behöver inte alltid vara negativt. Visst är den generisk, en aning för lång och i efterhand lättglömd, men inte så generisk att den blir tråkig. Det känns faktiskt som om regissören haft åtminstone lite av sitt hjärta med i produktionen. Vem vet, han kanske är en av de där ungarna som satt och lekte med Matchbox som barn? Som slö söndagsunderhållning är det en suverän film.

This post is also available in English: Review: Matchbox the Movie.